Grekiska thrillern ”Miraklet i Sargassohavet” kretsar kring en sliten kvinnlig snut och kryddar småstadsmystik med ålar, perversioner och sjaskiga nattklubbar. En drömlikt fascinerande gåta avtäcks långsamt men obevekligt.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-07 19:04
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/miraklet-i-sargassohavet-ar-full-av-alar-och-grekisk-mystik/
Filmrecensioner
”Miraklet i Sargassohavet” är full av ålar och grekisk mystik
”Det fina med en småstad är att alla så småningom hittar sin plats.” Åklagaren i den före detta mytiska lilla staden Messolongi, numer en korrupt ålfarmarhåla, ler grymt och håller blicken stadigt fäst på stans polischef Elisabeth när han uttalar frasen. Elisabeth kommer aldrig att passa in. Hon kommer från terroristroteln i Aten och tog den här tjänsten för tio år sedan av säkerhetsskäl. Överkvalificerad och på fel plats i världen tar hon ut sin frustration i sprit, droger, sex och aggression.
Hon spelas av Angeliki Papoulia (från bland annat ”Dogtooth”), som har ett så outgrundligt Mona Lisa-ansikte att man sugs in i filmen från början till slut, trots att det är långt ifrån någon konventionell deckare och trots att det dröjer till sista akten innan man ens förstår vad den handlar om. Bara att Elisabeth på något sätt är förbunden med Rita (Youla Boudali, även medförfattare), som rensar ål på dagarna och städar i kyrkan på eftermiddagarna. Rita i sin tur verkar kontrolleras av sin bror, nattklubbsägare och lokal popstjärna som har sina egna, perverterade strategier för att hantera småstadstristessen.
Han inte så mycket nystar upp intrigen som framkallar den. Långsamt och obevekligt. Det är fascinerande.
Under stadens förfallna yta, ålfabrikens skitiga vatten, de smala landtungorna och träsken, den sjaskiga nattklubben och de ångestfyllda invånarna, gömmer sig mörka drifter och heliga sagor. Staden är berömd för sitt motstånd mot ottomanska riket (när de svältande bröt sig ut blev nästan alla slaktade) och för att Lord Byron drog sin sista suck här (monumentet på stadens torg sägs innehålla hans hjärta).
Allt detta och dessutom drömmar om Jesus och vetenskapliga fakta om ålarnas fortplantningsresor till Sargassohavet lyckas regissören Syllas Tzoumerkas fläta samman till en förtätad, drömlik resa rakt in i stadens och invånarnas omedvetna. Han inte så mycket nystar upp intrigen som framkallar den. Långsamt och obevekligt. Det är fascinerande.
Se mer. Tre andra filmer ur den nygrekiska vågen: Yorgos Lanthimos debutfilm ”Dogtooth” (2009), ”Attenberg” (2010) och ”Chevalier” (2015) som båda regisserade av Athina Rachel Tsangari.