Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Moonlight av Barry Jenkins

”Moonlight”.
”Moonlight”. Foto: A24

Den redan hyllade uppväxtskildringen ”Moonlight” är precis så bra som ryktet säger. Fruktansvärt, smärtsam och personlig, skriver en hänförd Hynek Pallas.

5

Drama

”Moonlight”

Regi och manus: Barry Jenkins

I rollerna: Mahershala Ali, Naomie Harris, Janelle Monáe, Alex R Hibbert m fl. Längd: 1 tim 51 min (från 15 år).

En av fjolårets bästa böcker, Paul Beattys ”The sellout”, handlar om en fiktiv svart slum i Los Angeles. Beatty driver med rasfrågan och påhittad färgblindhet (”post-racial America”). I ett av bokens roligaste stycken flippar det vita samhället när huvudpersonen förklarar en helsvart och fattig skola för segregerad.

”The sellout” är en av allt fler kulturuttryckningar som under Obamaåren riktat in sig på dessa hycklande sidor av USA. Men ingen har varit så på samma gång socialt insiktsfull och emotionellt stark som Barry Jenkins nya film, det moderna mästerverket ”Moonlight”.

I den här filmen är människornas liv obönhörligt underordnade villkoren i det svarta Amerikas bottenskikt. Ett halvt jordklot bort från de utsatta Miamikvarter där filmen utspelar sig krossar ”Moonlight” mitt hjärta.

Foto: David Bornfriend

Chiron som 9-åring. Foto: David Bornfriend

”Moonlight” handlar om att växa upp som utblottad, svart, homosexuell och man – som huvudpersonen Chiron gör över tre kapitel och lika många livsstadier. Men den beskrivningen döljer också allt annat den här filmen är och vad den gör med stereotyper: Här lär sig en pojke tillit och simtag av en langare, och en svart man lagar omsorgsfullt mat åt en återfunnen vän.

”Moonlight” sveper in med en viktlöshet som sedan bara släpper stundtals. Knarkgrossisten Juan (Ali) kör in på en bakgata mitt under pågående käbbel mellan hans försäljare och en desperat kund. Han stänger av Boris Gardiners ”Every nigger is a star” på bilradion. Medan de diskuterar affärerna rusar en grupp barn förbi i utkanten av bilden och kameran kastar sig efter dem.

Juan hittar barnens tänkta byte, den tyste pojken Chiron (Hibbert), gömd i en knarkarkvart och tar med honom hem. Under de kommande åren blir Juan och hans flickvän Teresa (Monáe) extraföräldrar när Chirons mamma Paula (Harris) försvinner in i crackdimman.

Nedslagen i barndom, tonår och i den vuxne Chirons liv ger fragment som skapar förståelse för vem han blir, men de skriver oss aldrig på näsan. Det har lett till kritik för bristande manus, men jag ser det tvärtom: Jenkins har arbetat om förlagan, pjäsen ”In moonlight black boys look blue”, till filmberättande.

Foto: David Bornfriend

Chiron som tonåring. Foto: David Bornfriend

Det väsentliga är scenografi, dialog, musik, foto och ansiktsspel – det gäller Naomie Harris alltmer nedbrutna och förvirrade mamma liksom Mahershala Alis knarklangande fadersfigur. (Vilket för tankarna till faderstemat i John Singletons ”Boyz n the hood”, 1991.) Ett enkelt meningsutbyte fångar situationens tyngd:

”Ska du uppfostra honom så här?” undrar Juan när han upptäcker att Paula röker crack.

”Ska du fortsätta sälja till mig?” svarar hon.

Det sker kring en pojke som tidigt upplever att han är annorlunda. Något de andra barnen instinktivt uppfattar och Chirons egen mamma hånfullt kommenterar.

Detta – filmens hjärta och det undertryckta som ”Moonlight” handlar om – är fruktansvärt vackert, skört, smärtsamt och personligt berättat. Vi står mitt i nyfikenhet och lusta som aldrig får vara separerad från skam och rädsla. En plats där man till sist tycker sig vara tvungen att gömma sig bakom de negativa manlighetsattribut som står till buds, som gangsterns tandprotes i guld.

”Moonlight” kan också beskrivas utifrån Jenkins filminspirationer på området kärlek, manlighet, empati och undertrycka begär – som Wong Kar-wais ”Happy together” (1997) eller Claire Denis studie i manlig kontroll och beröring, ”Beau travail” (1999).

Och naturligtvis Charles Burnetts ”Killer of sheep”: den svartvita filmen från 1978 som utmanade blaxploitationbilden av getton och skildrade Watts som ett arbetarklassområde där barn lekte, män knegade och par dansade till soul. Om grunden är neorealism där sociala villkor blir tvångströja, så skapar ”Moonlight” likt ”Killer of sheep” visuell poesi med flytande fotografi och briljant musikanvändning.

Hörseln är som andra sinnen i ”Moonlight” taktilt skildrad, något man närmast kan ta på. Som när Chiron återkommande doppar huvudet i isvatten. Fukten på huden – filmen utspelar sig i södra Florida – understryker även kontrasten mellan ytan och insidan, där Chirons sexualitet måste lämnas. Här har fotografen James Laxton gjort ett exceptionellt arbete med att fånga svart hud i ljus, färger och textur.

Foto: IBL

Chiron som vuxen. Foto: IBL

Vikten som har lagts vid detta – liksom att det i ”Moonlight” knappt syns en vit person – är ingen slump. Bakom den föreställda färgblindheten råder dystra tider för minoriteter: svarta dör i händerna på polisen och latinos mejas ner på en gayklubb i Orlando. Så just för att vi förstår känslorna Jenkins berättar om – för att de så vackert överskrider plats, hudfärg och sexualitet – visar han också att det är viktigt att vi håller dessa omständigheter och särskilda samhällsutmaningar i huvudet.

Det är ovanligt stor konst som klarar av att förmedla den balansgången.

Fyra andra färska filmer om det svarta USA.

Foto:  Netflix/Courtesy Everett Collection / Everett Collection/IBL”Det trettonde tillägget”

Regi: Ava DuVernay

Stark dokumentär om fängelsesystemet i USA och överrepresentationen av svarta fångar. ”Selma”-regissören gör en historiskt återblick på rasismens historia efter slaveriets avskaffades och hur den ger genklang i det amerikanska samhället än i dag.

Foto:  Paramount/Courtesy Everett Collection/IBL

”Fences”

Regi: Denzel Washington

Laddat far–son-drama i femtiotalets segregerade USA. Denzel Washington spelar huvudrollen som en bitter arbetarpappa som sörjer sin förlorade dröm om att bli professionell baseballspelare på grund av rasism.

Foto:  ©20thCentFox/Courtesy Everett Collection/IBL

”Dolda tillgångar”

Regi: Theodore Melfi

Trefaldigt Oscarsnominerat drama om den okända historien om hur ett team med afroamerikanska kvinnliga matematiker kom att spela en avgörande roll när det amerikanska rymdprogrammet byggdes upp. Biopremiär 24/2.

Foto:  Roadside Attractions/Courtesy Everett C / Everett Collection/IBL

”Southside with you”

Regi: Richard Tanne

Romantiskt drama om en förtrollad sommardag 1989 när den unge Barack Obama bjuder ut sin kommande hustru Michelle Robinson för allra första gången på dejt i Chicagos Southside. Parker Sawyers och Tika Sumpter spelar det blivande presidentparet.

Foto i text: Netflix/Everett Collection/IBL, Paramount/Everett Collection/IBL, 20thCentFox/Everett Collection/IBL, Roadside Attractions/Everett Collection/IBL

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.