Tidsaspekten är lite förvirrad. Samtidigt som den här dokumentärfilmen kommer en lyxversion av Oasis tredje album ”Be here now”, ett år innan det fyller tjugo.
”Oasis: Supersonic”
Regi, manus: Mat Whitecross
Medverkande: Noel Gallagher, Liam Gallagher, Peggy Gallagher, Alan McGee m fl. Längd: 2 tim 3 min (från 15 år).
Detta tredje album är dock inget som finns med i den här filmen, som tar slut med de ståtliga dubbelkonserterna på Knebworth inför en kvarts miljon människor 1996, knappt två månader innan inspelningarna av ”Be here now” skulle börja – när många anser att Oasis tid som ett storartat band tog slut.
En annan krok kunde vara att filmen lanserades samtidigt som bandet tillkännagav sin återförening, sångaren Liam Gallagher har förklarat sig redo. Men låtskrivaren Noel Gallagher vägrar.
Ändå känns det som att alltihop handlar om att fira ett jubileum. Om inte för bildandet av bandet eller genombrottet så varför inte tjugoårsjubileet av de där två konserterna, som kanske var den sista gången då den brittiska nationen samlades kring ett enda band.
Att det alls kunde hända var mycket mindre självklart än det såg ut, åtminstone att döma av denna rappt berättade redogörelse för några korta år då ett simpelt band från Manchesters baksida såg ut att vara ostoppbara, trots att de hela tiden vinglande på randen till kaos.
Därtill bråkade bröderna Gallagher oavbrutet. En dynamik som var djupt kontraproduktiv i längden, men också bidrog till att de en gång i tiden var nästan oavbrutet underhållande.
Teamet bakom filmen har gjort dokumentären ”Amy” om Amy Winehouse, med samma överväldigande rikedom av privat filmmaterial. Och liksom i den får man förnimmelsen att även triumferna var på vippen att bli dikeskörningar.
Redan upptäckten med skivkontrakt var en osannolik slump i flera led, inspelningen av debutsingeln funkade inte förrän Noel Gallagher råkade skriva en ny låt (som gett titel åt filmen) på plats, inspelningen av debutalbumet lät skräp tills rätt mixare fick fatt i det. Premiären på legendariska Whisky a Go Go i Los Angeles var ett drogat fiasko, första spelningen hos David Letterman fick genomföras en man kort då basisten plötsligt gett upp.
Därtill bråkade bröderna Gallagher oavbrutet, med alltmer förödande resultat. En dynamik som var djupt kontraproduktiv i längden, men också bidrog till att de en gång i tiden var nästan oavbrutet underhållande – liksom denna film, trots att den egentligen är lite för lång.
Se mer. Tre andra britpopdokumentärer:
”Pulp: A film about life, death & supermarkets” (2014)
”The Stone Roses: Made of stone” (2013)
”Live forever: The rise and fall of britpop” (2003)