Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Paulina med Dolores Fonzi och Cristian Salguero

Dolores Fonzi spelar läraren som utsätter sig själv för stora risker när hon tar jobb som lärare i en fattig och utsatt del av Argentina.
Dolores Fonzi spelar läraren som utsätter sig själv för stora risker när hon tar jobb som lärare i en fattig och utsatt del av Argentina. Foto: Folkets bio

En engagerad lärare blir våldtagen av sina elever, men fortsätter undervisa. Den flytande gränsen mellan offer och gärningsmän gör ”Paulina” till en gastkramande thriller.

Drama
4

”Paulina”

Regi: Santiago Mitre

Manus: Santiago Mitre, Mariano Llina. I rollerna: Dolores Fonzi, Cristian Salguero, Oscar Martínez, Esteban Lamothe m fl. Längd: 1 tim 47 min (från 15 år).

I Lars von Triers ”Dogville” (2003) tar Nicole Kidmans Grace sin tillflykt till en liten fattig gruvstad i Rocky Mountains. Hon möts till en början av värme och får stanna mot att hon undervisar barnen i skolan.

Successivt förändras dock bybornas inställning, vilket slutar med att hon blir våldtagen och förslavad. Stoiskt accepterar hon sitt öde vilket blottar bristen på jämlikhet i deras förhållande.

Hon förväntar sig helt enkelt inte mer av dessa obildade människor. Paulina är på många sätt Graces filmiska själasyster, en idealist som fångats i ett svårt moraliskt dilemma.

”Paulina” börjar också med ett femton minuter långt brandtal om klasskamp och vikten av socialt engagemang. Det är en ganska brant ingång, kan tyckas, men ett effektivt sätt att etablera det starka bandet mellan far och dotter.

Paulina skall resa till de fattigare delarna av landet för att arbeta som lärare. Pappan argumenterar emot henne. Hur kan hon bara ge upp en lovande karriär som advokat för detta? För att undervisa indianer? Paulina ifrågasätter hans argument. Farsgubben tycks ha blivit bekväm och reaktionär på gamla dagar. Mellan raderna ångar det ändå av sorg inför det stundande uppbrottet, man anar ett brinnande politiskt engagemang men också en djup respekt mellan far och dotter.

Så tar en berättarröst över. Paulina berättar vad som sker för någon, ovisst vem. Kan det vara en psykolog? Kanske är det en förhörsledare? Samtalet driver sedan händelseutvecklingen framåt.

Paulina står på sig när det gäller resan och hennes bil kör rakt in i det där bördiga argentinska landskapet. När den röda jorden dammar upp från bildäcken, hennes bestämda ansikte reflekteras i fönsterrutan och den gnagande känslan av oro griper tag i betraktaren, då uppstår precis samma sugande effekt som det gjorde i Claire Denis ödesmättade ”White material”.

Paulinas altruism gränsar till vanvett. Som betraktare blir man till slut lika osäker som människorna i hennes omgivning. Vad är det hon vill åstadkomma? Det är ett effektivt sätt av filmskaparna att hålla spänningen uppe genom hela filmen.

Det handlar om att vara kvinna utanför sin trygghetszon, ovälkommen men beredd att göra vad som helst för att försvara sin rätt att vara där. Paulina undervisar sina elever i ämnet politik och rättvisa. Glappet mellan orden som yttras i klassrummet och verkligheten skaver. Det går på det hela taget sådär för henne.

En kväll, på väg hem från en väninna, blir hon brutalt våldtagen av en grupp män. Hon känner igen dem som elever i klassen men vägrar envist att röja deras identitet. Precis som sin filmsyster Grace har hon svårt att sätta sin egen utsatthet framför de fattiga pojkarnas. Hon vet att en indian som attackerar en vit kvinna är i det närmaste rättslös.

”Paulina” är inspirerad av en känd argentinsk film noir, ”La patota” (Gänget) från 1960 regisserad av Daniel Tinayre. Förlagan handlar också den om en grupp elever som våldtar sin lärare, men den filmen utspelar sig i utkanten av Buenos Aires. Samma skrämmande skelettkropp till byggnad är dock skådeplats för det avgörande brottet i båda filmerna.

Nyinspelningen arbetar med uppbruten kronologi och vänder hela tiden på berättarperspektivet. Det är kongenialt, för vem äger egentligen den här berättelsen? Vem är offer? Vem är ”den andre”? Kan det möjligen vara så att alla är det samtidigt, fast på olika sätt? Den argentinska machokulturen syns i polisförhör efter våldtäkten och i bykvinnornas osentimentala vittnesmål om sexuella övergrepp.

Ingen kvinna, oavsett klasstillhörighet eller hudfärg går opåverkad. Unga indianer arresteras av polisen och misshandlas utan vare sig förhör eller rättegång. Den strukturella rasismens och sexismens vägar är tätt sammanslingrade.

Dolores Fonzi, som spelar Paulina, bär hela filmen på sina axlar. Hennes sammanbitna ansikte är fängslande, det lyckas förmedla lika mycket sårbarhet som styrka. Anspänningen som uppstår till följd av Paulinas tjurnackade och oortodoxa sätt att själv försöka lösa situationen gör att filmen successivt utvecklas till en gastkramande thriller. Paulinas altruism gränsar till vanvett. Som betraktare blir man till slut lika osäker som människorna i hennes omgivning. Vad är det hon vill åstadkomma? Det är ett mycket effektivt sätt av filmskaparna att hålla spänningen uppe genom hela filmen.

I ”Dogville” kommer Graces pappa tillslut till undsättning. Han hämnas henne genom att förinta den lilla staden. Paulinas far söker också sin hämnd men förstår som ingen annan att han befinner sig i periferin av berättelsen och att dottern står i dess centrum. Det är helt upp till Paulina hur detta ska sluta.

Se mer. Tre andra argentinska filmer:

Pablo Traperos gangsterdrama ”Klanen” (2015),

den extravaganta episodfilmen ”Wild tales” (2014),

Oscarsvinnaren ”Hemligheten i deras ögon” (2009).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.