Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

”Pride”

Rörande om en tid när solidariteten var självklar. Toleransen firar triumfer i julens mest oväntade möte. ”Pride” berättar den sanna historien om hur Wales strejkande gruvarbetare fick stöd från gayrörelsen. Kerstin Gezelius både skrattar och gråter över en svunnen tid.

Dramakomedi
4

”Pride”
Regi: Matthew Warchus
Manus: Stephen Beresford.
I rollerna: Ben Schnetzer, Paddy Considine, George MacKay, Dominic West, Andrew Scott, Imelda Staunton m fl.
Längd: 2 tim (11 år).

På en Pridefestival i London under det tidiga åttiotalet räknade man med att få stryk, både av åskådare och av den polis som var satt att skydda en. Det var standard.

Men sommaren 1984 var det ovanligt lugnt med polistrakasserier. Varför? frågar den agitatoriska unga gayaktivisten och kommunisten Mark Ashton sina närmaste medkämpar och svarar själv på frågan: För att polisen är ute och rökbombar strejkande gruvarbetare i stället.

Det var en osannolik liten organisation som bildades: ”Lesbians and gays support the miners”. Det säger något om den verklige Ashton att han lyckades få sina vänner att ordna galor och insamlingar till stöd för en på det hela taget skeptisk och homofob grupp män i en mörk by i Wales, sammanhang som många av dem flytt i panik. Ännu svårare blir det att få gruvarbetarna att acceptera stödet från ”fjollorna”. Både tidningar och poliser tar tillfället i akt att driva lite extra med de strejkande när det kommer ut vilka som hjälpt dem att överleva.

För Ashton – som spelas med rörande vitalitet av Ben Schnetzer – finns det ingen logik i att kämpa för en förtryckt grupp om man inte kämpar för alla. Och Dai, en liten oförtruten gruvarbetarrepresentant – oväntat men perfekt nog spelad av Paddy Considine – är en sådan där människa som inte behöver lära sig tolerans och medmänsklighet utan bara är född så. För honom är det bara en lycka att upptäcka vänner som man inte visste att man hade.

Det var med tunga steg man gick till pressvisningen. Bilderna av en discodansande Dominic West som, som trycker skrevet mot en skrikskrattande gruvarbetartant, spelad av Imelda Staunton, bådade inte gott. Något slags korsning av ”Priscilla” och ”Allt eller inget” (”The full Monty”), där manliga strippor skulle rädda sysselsättningen i någon nedrustad håla i norr. Är det kul eller är det tragiskt?

”Pride” har några av de obligatoriska momenten som ingår i en ”härlig” kollisionskomedi av det här slaget: Tanter skrattar förtjust åt läderbögar och vibratorer, en gammal poesiläsande herre i Wales får efter tjugofem års isolering kontakt med poesiläsande herrar i storstaden. Andra vågar sig tillbaka till sina hembyar utan att behöva ljuga eller vara rädda. Allt det där är gulligt och säljer biljetter, men regissör och manusförfattare är medvetna om att det har gjorts förut och kan bli ett slags plåster på såren utan mening.

”Pride” glömmer aldrig allvaret i det som pågår. Övervåldet mot svaga grupper i samhället tynger över axlarna som ett slavok. Brytnings­tiden mellan ett gammalt solidariskt samhälle och ett framväxande, själviskt, ligger precis här, i åttiotalet, på Londons gator. Man hade nästan glömt hur självklart det en gång var att bry sig. Jag grät.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.