Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Recension av guldpalmsprisade dramathrillern ”Dheepan”

Ur filmen ”Dheepan”.
Ur filmen ”Dheepan”. Foto: Tri art

En tamilsk gerillaman söker fransk asyl med hjälp av två främlingar. Guldpalmsprisade Jacques Audiard skildrar flyktingarnas möte med förortens kaos starkt och övertygande.

Dramathriller
4

”Dheepan”

Regi & manus: Jacques Audiard

I rollerna: Jesuthasan Antonythasan, Kalieaswari Srinivasan, Claudine Vinasithamb, Vincent Rottiers m fl. Längd: 1 tim 49 min (från 15 år).

Efter den imponerade sviten ”Mitt hjärtas förlorade slag”, ”En profet” och ”Rust and bone” har fransmannen Jacques Audiard etablerat sig som en av de mest tongivande franska regissörerna. Han är en förnyare av den socialrealistiska traditionen med ett helt eget, ofta poetiskt förhöjt tonfall. Dessutom är Audiard en imponerande personinstruktör som lyft ett antal aktörer till oanade höjder, som Romain Duris, Tahir Rahim och Marion Cotillard (huvudrollsinnehavarna i de tre ovan nämnda filmerna).

”Dheepan”, ett flyktingdrama på tamil med i huvudsak icke-professionella aktörer, kändes först inte alls som Audiards gata. Filmen fick ett ganska svalt mottagande av presskåren på filmfestivalen i Cannes i våras, men Guldpalmsjuryn var betydligt mer mottagliga och gav filmen sitt finaste pris.

Jag tycker att juryn gjorde helt rätt. ”Dheepan” är inte bara - sorgligt nog - rykande aktuell och påminner om en av alla dessa långverkande oroshärdar i världen, som tvingar många människor på flykt. Den har också, trots sitt ganska lågmälda tonläge, en stark filmisk röst med visuell kraft och en story med en osedvanligt dramatisk laddning

I den suggestiva inledningen möter vi Dheepan, en krigstrött gerillaledare inom separatiströrelsen Tamilska tigrarna. Han har fått se hela sin grupp slaktad och kriget förlorat (i verkligheten besegrades gerillan av den srilankesiska regeringsmakten 2009). Vid likbränningen slänger han sin uniform och flyr hals över huvud. Han hamnar i lag med en kvinna och en liten föräldralös flicka som också är på flykt. Den traumatiserade trion lyckas komma över en dödad familjs pass och får asyl i Frankrike.

Audiard har en fascinerande, intuitiv blick för främlingskap, oavsett om det gäller Paris undre värld, spänningar innanför fängelsemurarna eller den glittriga Rivieras sjaskiga arbetarklassbaksida. I ”Dheepan” utvecklar han den konsten till fulländning. Den srilankesiska flyktingtrion som kraschlandar i en skitig, tungt kriminellt belastad förort till Paris, har multipelt främlingskap med sig i bagaget.

De varken känner, förstår eller kan känna någon särskilt empati med varandra. De förstår inte heller sitt nya lands seder och språk. När flickan blir utfrågad i skolan berättar hon trevande att hennes gamla skola bränts ner. ”Av vem då?”, frågar den förfärade läraren. ”Av regeringen”, svarar flickan lakoniskt. Hennes fejkföräldrar har lika svårt att förstå varför någon ställer frågan, som att svaret är något särskilt att vara förvånad över. Regeringar brukar väl bränna ner skolor, eller?

Dheepan får jobb som vaktmästare i det nedgångna bostadsområdet. Hans ”fru” börjar arbeta som inofficiell hemtjänstpersonal åt en äldre, stum man på översta våningen i huset med de skummaste affärerna. Knarklangarna, under ledning av den nyss utsläppte knarkkungen Brahim (Vincent Rottiers), brukar ha sina hemliga möten i mr Hamids vardagsrum. Inte för att det direkt verkar behövas så mycket hysch hysch i det där kvarteret. Hur mycket det än skjuts och säljs droger, ser man aldrig röken en enda polis.

De nyanländas nya bostadsort är en talande illustration av situationen för en hel del parisiska förorter. Det etablerade samhället har evakuerat, polis och brandmän åker inte dit, de offentliga kommunikationerna är usla. Det är knappast konstigt att Dheepans djupt liggande, krigiska erfarenheter aktiveras när kulorna börjar vina om öronen.

Actionscenerna är kanske inte filmens starkaste, men de är genomförda med ett slags övertygande realism som snarare syftar till att inge en känsla av hur det kan kännas när ens vardags plötsligt exploderar, än att skapa underhållning och spänningen

Den geografiska dubbelexponeringen ger ”Dheepan” extra dimensioner. Låtsasfamiljen har flytt ett krigshärjat land, och landar i en annan slags krigszon där de än en gång är avskurna från ett lugnt, normalt socialt liv. Den högaktuella frågan om hur Europa tar emot och bemöter flyktingar från olika krig i världen ställs i relief mot det franska samhällets egna krisområden.

I sin föregående film, ”Rust and bone”, utforskade Audiard sina melodramatiska sidor. Han går inte vidare med det spåret i ”Dheepan” även om möjligheterna sannerligen hade funnits i manuset. Audiards arbete med förstagångsskådespelarna i centrum har uppenbarligen handlat mest om att skala av och hålla tillbaka, vilket gett ett övertygande professionellt resultat (Jesuthasan Antonythasan, som spelar titelrollen i filmen, är själv en författare och aktivist som var pojksoldat i tjänst hos de tamilska tigrarna innan han flydde vid 19 års ålder). ”Dheepan” är närmast totalt renons på romantiska sidor, de mänskliga relationerna förblir såriga och hårda, även om ett litet fladdrande ljus av humor och värme ändå glittrar till då och då i mörkret.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.