Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Recension av ”Tjuvheder” med Malin Levanon och Lo Kauppi

Peter Grönlunds imponerande långfilmsdebut är en ”Ett anständigt liv” för vår tid. Malin Levanon och Lo Kauppi är strålande i sina roller, liksom resten av ensemblen.

Drama
4

”Tjuvheder”

Regi & manus: Peter Grönlund

I rollerna: Malin Levanon, Lo Kauppi, Jan Mattsson m fl. Längd: 1 tim 32 min (från 15 år).

Den svenska spelfilmshösten fortsätter att gå i moll. Feel bad regerar medan skogen färgsprakar och höststormarna laddar upp. Det är skolvåldtäkter (”Flocken”), ätstörningar (”Min lilla syster”) och tonårsmördare (kommande ”Efterskalv”).

Premiäraktuella ”Tjuvheder” är lite mer medelålders än de andra, men passar väl in i den mörka trenden. Den är en ”Ett anständigt liv” för vår tid som utspelar sig långt ut i samhällets nedkylda marginaler bland alkisar, knarkare och hemlösa i Stockholms mindre glammiga förorter.

Totalt jävla mörker? Verkligen inte. ”Tjuvheder” håller, liksom de andra filmerna i den starka kvartetten, kvalitetsfanan högt och levererar en komplex, engagerande och trots allt överraskande varm bild av dagens Sverige.

Inledningen är en illustration av Imperiets sociallyriska rad ”Alla ­inkassobreven fyller år på ditt golv”. Minna, som dealar och knarkar själv om vartannat, har inte lyckats sköta sina räkningar, sitt provboende i egen lägenhet och är på väg att åka ut. Snart står hon på gatan med en väska och en kattkorg på armen.

Om man tycker att man själv har det hemskt stressigt i sitt privilegierade medelklassliv, är det ingenting mot hur det är i Minnas tillvaro. Glöm i-landsproblem som livspussel. Hennes tillvaro är en enda lång hysterisk jakt på pengar, kunder, någonstans att bo, droger, flykt i flygande fläng undan polisen och folk hon har blåst på pengar.

Ett möte med den alkade mamman Katja leder till ett boende på risig husvagnscamping i Haninge. Men Minnas ouppklarade affärer fortsätter att förfölja henne.

Läs mer: Malin Levanon: ”Minna hade kunnat vara jag”

Långfilmsdebuterande Peter Grönlund tar med den äran upp Stefan Jarls gamla fallna sjuttiotalsmantel. Han öppnar en dörr till ett Stockholm så få utom missbrukarna, de sjuka och de hemlösa känner till. En skuggvärld fylld av kyla, droger, smuts, lögner, tjafs och övergrepp.

”Tjuvheder” skulle kunna kallas ”Snabba cash” -filmens socialrealistiska syrra: en nedtonad men känslo­intensiv skildring av knarkarvärlden långt bortom Stureplan och de stora stötarna.

Den är välskriven som få och har en tonträff och känsla för de utsatta miljöerna som känns nästan osannolikt autentisk. Malin Levanon (Minna) och Lo Kauppi (Katja) gör strålande insatser och drar skådespelarlasset men lyckas också möta de väl valda icke-professionella aktörerna – inte sällan människor med liknande erfarenheter som de rollfigurer de gestaltar – utan att det blir någon märkbar kollision. Jan Mattsson, som spelar den karismatiske knarkbossen Christer Korsbäck med håliga kinder och hotfullt underbett, toppar amatörlaget med sin karisma men varenda biroll är lika väl besatt.

Det är verkligen inte fel att filmen är textad, mycket av den dialog som också känns både äkta och relevant är på slang som inte är så lätt att dechiffrera.

Den dramatiska bågen i ”Tjuvheder” är inte särskilt stor. Det är knappast thrillertematiken som intresserar Grönlund. Han är snarare ute efter att gestalta hur även människorna i marginalen har heder att försvara och lojaliteter att bevara. I pressmaterialet berättar Grönlund om sin regivision: ”...en berättelse om bristen på solidaritet i vår tid – och om vikten av densamma” men han frågar sig också klokt: ”Var börjar och slutar samhällets ansvar för individen, kontra individens ansvar i samhället? Hur ser omgivningen på de människor som inte kan leva upp till rådande normer? Vad händer om du inte klarar av att inordna dig i leden, om du förlorar tron på den här världen? Är det möjligt att helt ställa sig utanför? Vad blir i så fall konsekvenserna?”

Grönlund har enligt uppgifter själv en lång erfarenhet av att jobba med socialt arbete och det märks på många sätt. Även om han skildrar en bristande solidaritet med de utslagna från samhällets sida (störda grannar, kommunrepresentanter som tappat tålamodet med husvagnsfolket och så vidare) så ger han ”Tjuvheder” en tydlig silverkant. Här finns inte bara oväntad vänskap, men också en ömsint bild av de många tjänstemän, till exempel gatupoliser, personal på här­bärgen med flera som tålmodigt i alla fall försöker hjälpa.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.