Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Rodrigo Sorogoyen: Dödens apostel

Alfaro (Roberto Álamo) är kvarterets explosive och hårdföre kejsare och mordutredare.
Alfaro (Roberto Álamo) är kvarterets explosive och hårdföre kejsare och mordutredare.

Mörkt Madrid. Mördarjakt, modershat och manlighet i kris, skriver Eva af Geijerstam om ”Dödens apostel”.

4

Dramathriller

”Dödens apostel”

Regi: Rodrigo Sorogoyen

Manus: Isabel Peña, Rodrigo Sorogoyen. Med: Antonio de la Torre, Roberto Álamo, Javier Pereira, Luis Zehera m fl Språk: spanska. Längd: 2 tim 7 min (från 15 år).

 

De senaste decenniernas verkliga feel good-stunder måste vara serierna med brottsplatsundersökningar, seriemördare och skinande laboratorier. Några av de riktiga långkörarna handlar just om listiga kriminalare som med vetenskapens hjälp och mänskliga insikter efter en timme (inklusive reklampauser) jagar ikapp illdådarna. ”CSI Las Vegas”, ”Bones”, ”Criminal minds”… Svårt att räkna dem alla.

Något misslyckande behöver man aldrig befara, utan kan sova gott efter en dos eventuell spänning. Annorlunda måste det bli om spaningarna ska sträckas ut i långfilmsformatet, som i spanska ”Dödens apostel” där obehaget infinner sig redan i inledningen.

På baren i Madrid tar några arbetskamrater en drink. Lustfyllt och detaljerat, till åhörarnas beundrande skratt, beskriver en av dem hur han golvat och misshandlat en man. Ingen plats för feel good.

Denne Alfaro (Roberto Álamo) visar sig förutom att vara kvarterets explosive och hårdföre kejsare också vara mordutredare. Tillsammans med parhästen Velardo (Antonio de la Torre) kallas han till vad som tycks vara ett rutinärende: en gammal kvinna tycks ha ramlat nerför en trappa och dött i fallet.

Velardo är sin bullrande och bredbente kollegas motsats. Oklanderligt klädd sniffar han runt varje detalj på brottsplatsen och finner snart en otäckare sanning. Med en profil påfallande lik Dustin Hoffmans i ”Rain Man” visar han sig ha bättre förmågor än kollegans muskler.

Det är inte första gången man tussar ihop två till synes oförenliga motsatser i en mordutredning som denna, där spåren så småningom leder in i mörkret.

Regissören Rodrigo Sorogoyen och hans medförfattare vill något mer än bara servera ett stycke mordgåta med den obligatoriska blåtonade sakligheten vid obduktionsbordet eller de lika förväntade sammandrabbningarna med en opportunistisk polischef.

”Dödens apostel” blir snarare ett slags exposé över manlighetens skilda sidor, ett slags post-Psycho stycke med modersberoende och modershat med i den svärtade bilden – allt medan Madrid som en form av yttre dekoration laddar för påvebesök och politiska demonstrationer.

Men det är kring de två kollegerna den psykologiska spänningen vävs: deras förhållande – eller brist på förhållande till – kvinnor och familj, samt och synnerligen deras egen tunna gräns mellan våldsbekämpning och egen våldsamhet. ”Må gud förlåta oss” lyder originaltiteln. Den hade filmen gott fått behålla.

Tre andra mördarjakter:

”Manhunter” (1986) ”Seven” (1995) ”Löftet” (2001).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.