Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Saara Cantell: Djävulens jungfru

”Djävulens jungfru” är en modern moralitet om skuld, ansvar och den sorts religiösa fundamentalism som ser den kvinnliga sexualiteten som grunden till allt kätteri.
”Djävulens jungfru” är en modern moralitet om skuld, ansvar och den sorts religiösa fundamentalism som ser den kvinnliga sexualiteten som grunden till allt kätteri. Foto: Njutafilm

Häxskräck. Poetiskt om religiös fundamentalism i historien, skriver Eva af Geijerstam om ”Djävulens jungfru”.

3

Drama

”Djävulens jungfru”

Regi: Saara Cantell

Manus: Leena Virtanen, Saara Cantell. I rollerna: Tuulia Eloranta, Elin Pettersdottir, Magnus Krepper, Claes Malmberg m fl Längd: 1 tim 50 min (från 11 år).

 

Tiden kallades ”Det stora oväsendet”. Häxprocesserna löpte genom Sverige och flera hundra kvinnor – även en del män – torterades, dömdes, avrättades och brändes på bål för trolldom och samröre med Satan själv.

Under dessa år på 1660-talet anklagades och halshöggs också sex kvinnor på Åland. Saara Cantell tillägnar sin film de kvinnorna i vad som blev den första dokumenterade häxprocessen i dåvarande Sverige.

I centrum står Anna Eriksdotter (Tuulia Eloranta), en romantisk och levnadsglad sextonåring som förälskar sig hejdlöst i en av byns redan gifta män. Hon har lärt sig att läsa och det mesta om växtmedicin av byns kloka gumma.

Det får inte gå opåkallat, i synnerhet som den nye häradshövdingen Nils Psilander (Magnus Krepper) anländer, bister och nyutexaminerad från prästseminariet i Dorpat, besatt av tanken att en gång för alla göra upp med allt slags tänkbar folktro.

Lägg därtill hans handgångne man, den liderlige pastorn Bryniel Kjellenius (Claes Malmberg) som anser att det till hans prästerliga rättigheter hör fri tillgång till byns kvinnor vare sig de vill eller ej.

I denna mixtur av verkliga personer och mörka historiska händelser lyckas Saara Cantell frigöra sin berättelse om Anna och hennes medsystrar från alla fånerier som förföljt och gröpt ur fenomenet häxeri på filmduken och förvandlat det till ofarlig underhållningsindustri.

Hon gör det med lika delar allvar och poetisk frihet och förvandlar den till en modern moralitet om skuld, ansvar och den sorts religiösa fundamentalism som ser den kvinnliga sexualiteten som grunden till allt kätteri, med eller utan Blåkullaresor och samröre med Satan.

I Finland har man klagat på språkliga fyrkantigheter: att huvudpersonernas Helsingforsdialekt skämmer den historiska inramningen. Den invändningen kan jag inte bedöma.

Däremot att ”Djävulens jungfru” trots sina schablonmässiga inslag – läs gycklare på byfest, häradshövdingens fientliga husa och en tvivlande man som för könsbalansens skull – rymmer flera rörande och vackra ögonblick. Det gäller inte minst relationen mellan unga Anna och Rakel (Elin Petersdottir), hustrun till den man Anna utsett till sitt livs kärlek.

Naturligtvis kunde Saara Cantell ha utvunnit mer av mekanismerna bakom häxprocesserna som angiveri och ryktesspridning, liksom av det mäktiga landskapet från det ständigt närvarande havet med Stockholm som en avlägsen dröm eller den väldiga medeltidsborgen Kastelholm med sina fängelsehålor.

Men ”Djävulens jungfru” är spännande tillräckligt. Vackert så.

  • Se mer.

Tre andra filmer om häxor: Benjamin Christensens digitaliserade svenska stumfilmsskräckis ”Häxan” (1922), den tjeckiska ”Witches’ Hammer” (1970), norska Anja Breiens ”Förföljelsen” (1981) med Lil Terselius och Anita Björk i rollerna.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.