Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Sameblod av Amanda Kernell och med Lene Cecilia och Mia Sparrok

Längtan och uppror i Sápmi. Amanda Kernells ”Sameblod” återkallar vårt mörka förflutna, men skildrar också bildningsdrömmar och frihetslängtan. Nyansrikt och känslostarkt, skriver Eva af Geijerstam.

5

DRAMA
”Sameblod”
Regi, manus: Amanda Kernell
I rollerna: Lene Cecilia Sparrok, Mia Sparrok, Maj Doris Rimpi, Julius Fleischanderl, Olle Sarri, Malin Crépin, Hanna Alström med flera. Längd: 1 timme, 50 minuter (från 11 år).

En av mina absoluta favoritböcker som liten var fotografen Anna Riwkin-Bricks ”Elle Kari”. Med korta texter av Elly Jannes skildrade hon en sameflickas vardagsliv, den första i en lång rad fotoböcker om barns villkor världen runt.

Jag fann boken om Elle Kari föga exotiserande utan fylld av identifikation men ändå fantasieggande. Det fanns alltså annorlunda villkor för livet, annorlunda men till sin kärna exakt desamma och igenkännbara.

Boken kom ut första gången 1950 och trycktes i många upplagor. Inget läsande barn hade förstås då en aning om att Rasbiologiska institutet då fortfarande existerade, det som på 30-talet och under ledning av Herman Lundborg genomförde den så kallade lappundersökningen, som med skallmätning och andra förödmjukande metoder skulle påvisa samernas underlägsenhet som folkgrupp.

Ännu skulle det dröja chockerande länge innan det officiella Sverige erkände samernas rättigheter som nationell minoritet, rätten till sina språk och sin utkomst.

Det behövs fortfarande motgift mot de än i dag envist kvardröjande fördomarna.

Amanda Kernells ”Sameblod” återkallar den mörka period som förnekade samerna deras medborgerliga rättigheter. Men den gör mer än så. Med säker hand och lyhördhet skildrar den en ung tonårsflickas uppbrott och sökande efter en egen identitet, undan den segregation och de övergrepp som samiska barn regelmässigt utsattes för: inte endast språkförnekelsen i separata skolor utan även att som den yttersta förödmjukelsen under ett besök av rasbiologerna tvingas klä av sig inför de andra barnen i skolsalen och traktens pojkar som flinande hänger utanför fönstret.

Hon heter Elle Marja och drömmer om att bli lärarinna men får veta att vägen till utbildning inte är för henne, med mindre än att hon avsäger sig sitt samiska ursprung och tar saken i egna händer.

Rasbiologernas besök, där magnesiumblixten avlossas som skott mot Elle Marja i skolsalen, tycks få hennes bägare att rinna över.

Det är ”Sameblods” mest smärtsamma scen och vändpunkt, jämte den där traktens pojkar märker Elle Marja som vore hon en renkalv, trots hennes protestrop mot den ivrigaste förövaren: ”Du är ju också lapp!”

Det är en film alla inblandade kan vara stolta över, om en ännu inte avslutad historia att skämmas över.

Men ”Sameblod” rymmer också mer stillsamma och vackra ögonblick, som rör sig under ytan. Precis som i Oscarsvinnaren ”Moonlight” får vattnet spela en avgörande roll, som när Elle Marja ger sin lillasyster Njenna en lektion i att flyta i smältvattensjön, den lillasyster som blir kvar när hon själv av bildningstörst och självständighetsiver bryter upp från sin renskötande familj för att ta tåget söderut mot Uppsala.

”Sameblod” sviker varken Elle Marjas eller Njennas perspektiv. Lene Cecilia Sparrok och Mia Sparrok, som spelar de bägge systrarna, är som gjutna för rollerna, känslostarka i sina uttryck, blickar, samhörighet och avstånd framför Sophia Olssons och Petrus Sjöviks följsamma kamera.

Men ”Sameblod” gör så mycket mer än skildrar de skamliga övergreppen. Den är också ett allmängiltigt vittnesmål om att växa upp, bli kär, vara duktig, vilja anpassa sig till främmande vanor och villkor.

Läs intervju med regissören Amanda Kernell här

Det gäller allt ifrån att spreta med lillfingret på det rätta sättet när den beundrade skolfröken bjuder på kaffe till att föra sig när de fina och välvilliga Uppsalaföräldrarna till Elle Marjas första förälskelse bjuder på gräddbakelse. Men också att vara bäst på de svenska psalmverserna och följa turerna i den militäriskt mentometerdirigerade gymnastiken i den svenska skolan.

Det är inte första gången samisk historia och det svenska majoritetssamhällets föga ärorika förflutna skildras på film. Nils Gaups ”Kautokeinoupproret” (2008), Paul-Anders Simmas dokumentär ”Ge oss våra skelett!” (1999) har varit några minnesvärda och polemiska påminnelser.

Men ingen av dem har närmat sig ”Sameblods” nyansrika och mångfasetterade skildring av vad det kan innebära att tvingas säga upp sin tillhörighet för att nå det vi gärna vill kalla ”assimilering”. Det är en film alla inblandade kan vara stolta över, om en ännu inte avslutad historia att skämmas över.

Se mer: Tre andra, korta filmer av Amanda Kernell: ”Stoerre Vaerie” (2015), ”Paradiset” (2014), ”Det kommer aldrig att gå över” (2011).

"Sameblod"

Regi, manus: Amanda Kernell

I rollerna: Lene Cecilia Sparrok, Mia Sparrok, Maj Doris Rimpi, Julius Fleischanderl, Olle Sarri, Malin Crépin, Hanna Alström m fl.

Längd: 1 tim 50 min (från 11 år).

Betyg: 5

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.