Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Småstad av Johan Löfstedt

Ett av filmens bärande teman handlar om Björn och hans rädsla att tala inför grupp.
Ett av filmens bärande teman handlar om Björn och hans rädsla att tala inför grupp. Foto: Folkets bio Folkets bio

I småstadens famn. Förunderligt om livet, döden och våra val.

3

”Småstad”

Regi: Johan Löfstedt

Manus: Johan Löfstedt och Anna Potter. I rollerna: Björn Löfstedt, Gunilla Carlsén, Kina Löfstedt, Monica Sturzenbecker m fl. Längd: 1 tim 31 min (från 15 år).

Livet.

Döden.

Valen man gör.

Det riskeras väl ett hånskratt eller två om man beskriver en handling med de breda penseldragen. Men det är ingen slump att det i Johan Löfstedts nya film ”Småstad” figurerar en bokcirkel som diskuterar Vilhelm Mobergs roman ”Din stund på jorden” där en döende man tänker tillbaka på sitt liv. I Löfstedts film är det en pappa som går bort. Hans vuxna barn hittar videohälsningar från honom som får dem att fundera över sina liv och val: Björn som inte vågade hålla tal på begravningen, Kina som utbildade sig till sjuksköterska men som hamnat i byråkratin. Gunilla som handlägger nya invandrarfamiljer.

Johan Löfstedt har tidigare lekt med dokumentärformens autenticitetsspråk i de utmärkta mockumentärfilmerna ”Konspiration 58” (2002) och ”Kometen” (2007). I ”Småstad” arbetar han med äkthet på annat vis: alla i filmen är regissörens släktingar och bär sina egna namn, dramat är skrivet tillsammans med hans sambo och bakom kameran står Johans bror.

Likt många dramatiseringar med amatörer är resultatet ojämnt. Det är inte alltid jag övertygas av Björns försök att övervinna sin stora skräck att tala inför folk. Å andra sidan är det helt hudlöst när en mamma ska handskas med att hennes vuxna dotter just har flyttat hemifrån. ”Varför ringde du igen, mamma, har jag glömt något?” Eller pappan som i inspelningar tackar barnen för att de räddade honom från alkoholism och ångrar ett liv med arbetsresor långt bort från familjen. Det är inte bara en gång jag sitter och gråter lite över vad som långt utifrån ser ut som myrsteg, men som nära inpå en människas liv blir en enorm tröskel att kliva över.

Fast filmer kan ha andra ryggrader och blodomlopp än den exakta dramakurvan eller det kirurgprecisa skådespelet. Som ”småstaden”: släktens Vadstena filmas i svartvitt och i färg. Det dyker upp på grusig smalfilm och på vhs. Det fångas drömskt från drönare och på en flygbild är staden en utskuren märklig organism. I den finns organiska relationerna på samma sätt: bakåt i tid, mellan människorna här och nu, och så framtiden bland ungarna som flyttar ut, de som fattar civilkurage och invandrarna som flyttar in och ger nytt liv.

Även om det finns stora skillnader mellan filmerna går mina tankar till Sarah Polleys vackra familjedokumentär ”Stories we tell” (2013). Där är autenticitetsfrågan en annan, men gamla filmsnuttar fyller liknande funktioner. Och det hade varit fint om Löfstedt svarvat några varv till i klipp och ljudläggning för att blandningen av olika filmtyper skulle lyfta lika poetiskt som hos Polley.

Men när ridån faller i slutscenen – bildligt och bokstavligt – är det ändå över en förunderlig film om livet och döden och valen man gör.

Se mer. Filmer om svenska småstäder: ”Plötsligt i Vinslöv” (2001), ”Farväl Falkenberg” (2006), ”Hata Göteborg” (2007).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.