Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

”The big short”

Ryan Gosling spelar Jared Vennett som bygger på den verklige Greg Lippmann, en börsmäklare på Deutsche Bank.
Ryan Gosling spelar Jared Vennett som bygger på den verklige Greg Lippmann, en börsmäklare på Deutsche Bank. Foto: Jaap Buitendijk

Finanshajar som hajar. ”The big short” lyckas på ett smart, roligt och energiskt sätt skildra finanskrisen 2008. DN:s Mårten Blomkvist njuter av en stjärnspäckad rollista och excentriska karaktärer.

Dramakomedi
4

”The big short”
Regi: Adam McKay
Manus: Charles Randolph, Adam McKay.
I rollerna: Christian Bale, Steve Carell, Brad Pitt, Ryan Gosling m fl.
Längd: 2 tim 10 min (från 11 år).

Den 15 september 2008 gick investmentbanken Lehman Brothers i konkurs. Världsekonomin tvärnitade.

Fast egentligen var det bara fasaden som rämnade, så att alla såg att den amerikanska ekonomin var ett stort hål. Hålet var så ofattbart gigantiskt att finanssnillena i månader hade vägrat att tro på att det verkligen existerade, så illa kunde det inte vara, någon skulle fixa det här.

Läs mer: Intervju med regissören Adam McKay

”The big short” handlar om en handfull färgstarka investerare som vågade tänka tanken att detta inte skulle ordna sig och satsade så mycket de kunde på att marknaden skulle kollapsa.

Det är en film om ekonomi, men också om psykologi, en berättelse om konsten att lita på sitt eget omdöme när alla omkring säger tvärtemot.

Allt bygger på verkliga händelser, skildrade i Michael Lewis bok – läsvärd! – ”Värstingar på Wall Street. Rapport från en domedagsmaskin”. När stora banker i slutet av 2007 började kungöra miljardförluster insåg Lewis att det måste finnas individer som också satsat emot bankerna, det vill säga sett att bankerna värderat bolånen fel, och att det gick att göra pengar på den insikten.

Lewis hittade några excentriker som aldrig smält in i mängden. Christian Bale gör den till läkare utbildade Mike Burry, som grundat en hedgefond som han driver barfota, i sliten t-shirt, och med stor lättnad över att inte behöva träffa människor. Burry insåg sent i livet att han hade Aspergers syndrom.

Steve Carell spelar rollfiguren Mark Baum (verklighetens Steve Eisman), som trots hustruns och terapeuters ansträngningar aldrig lär sig att i gruppterapi eller på en företagspresentation vänta på sin tur att få säga sitt hjärtas mening. Om Burry kan förefalla medmänniskorna outgrundlig, är Baum desto tydligare.

Vid en föredragning inför publik säger en bankchef att andelen förlustbringande bolån kommer att stanna vid fem procent. Baum räcker upp handen med tummen och pekfingret formade till en nolla: ”NOLL! Det är NOLL procents chans att det kommer att stanna vid så lite!”

En scen ur verkligheten.

Regissören Adam McKay gör allt för att lotsa oss igenom turerna. Kändisar som kocken Anthony Bourdain får hoppa in och med matlagningsliknelser beskriva CDO:er och CDC:er och allt vad det är. Man lär sig åtskilligt. Ärligt talat är det ändå svårt att förstå alla detaljer kring handeln med ”subprime loans”, lån med dålig säkerhet.

Men det gör inte så mycket. ”The big short” är en David-mot-Goliat-historia, de små frågvisa ettermyrorna mot de självbelåtna storbankerna, som sådan är den begriplig och njutbar så att det räcker och blir över.

Steve Carell är en driven komediaktör och det är roligt att följa hans tilltagande frustration när han och medarbetarna hamnar i en Alice i Underlandet-värld, då de försöker få kreditvärderingsinstitut och banker att förklara hur det kan vara vettigt att låta i princip medellösa låna till fem hus.

McKay berättar i högt tempo och med alla möjliga trick: skådespelare talar med publiken, det växlar abrupt mellan rollfigurernas barndom och nutid, epokens kändisar och fenomen fladdrar förbi i sekundsnabba klipp. Här finns en vild sarkasm- och cynismdriven energi som man känner igen från flera senare filmer med liknande tema: ”Margin call” (2011), ”Moneyball” (2011) – också byggd på en Lewis-bok – och ”The wolf of Wall Street” (2013).

Varför får vi inga sådana filmer i Sverige? I kapitalismens förlovade land USA agerar stjärnor i filmer som gapskrattande sätter dumstrut på varenda finansiell auktoritet. I Sverige, så präglat av arbetarrörelse och socialdemokrati, har kraschen 2008 knappt påverkat filmen.

Sverige har egna svindlande affärer fullt i klass med skojerierna i ”The big short”; ta bara HQ Bank-kollapsen, eller Trustorhistorien – Gunnar Lindstedts bok om den tigger om att filmas, jag vill se ”Mr No Limit” på duken!

Ingen hade väntat detta av Adam McKay. Från Will Ferrell-komedier som ”Stepbrothers” (2008) och ”Anchorman. Legenden om Ron Burgundy” (2004) har han kastat sig över handeln med kreditderivat. Kvitto: fem Oscarsnomineringar. ”The big short” får mig att tänka att vi måste tala mer om svensk films brist på oförvägenhet.

Se mer. Tre dokumentärer i finanskrisens spår:

Charles H Fergusons Oscarsvinnande ”Inside job” (2010)

Michael Moores ”Capitalism: A love story” (2009)

Leslie Cockburns ”American casino” (2009)

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.