Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

The Lobster av Dogtooth-regissören Giorgios Lanthimos

Efter skilsmässan skickas David (Colin Farrell) till ett spahotell där han har 45 dagar på sig att bli kär, annars förvandlas han till en hummer!
Efter skilsmässan skickas David (Colin Farrell) till ett spahotell där han har 45 dagar på sig att bli kär, annars förvandlas han till en hummer! Foto: Despina Spyrou

”Dogtooth”-regissören är tillbaka med en skruvad satir som utspelar sig på ett udda dejtingspa. Hynek Pallas faller för Giorgios Lanthimos underbart bisarra hummerrätt.

Drama
4

”The Lobster”

Regi: Giorgios Lanthimos

Manus: Giorgios Lanthimos och Efthymis Filippou.

I rollerna: Colin Farrell, Olivia Colman, John C Reilly, Ben Whishaw, Léa Seydoux, Rachel Weisz m fl.

Längd: 1 tim 59 min (från 15 år).

Min favoritserie just nu är HBO:s ”Casual”. En smart dramakomedi där alla relationer är en soppa. Det fiffiga med ”Casual” är hur den behandlar dejtande efter Tinder – en av seriens ingredienser är hur snåriga algoritmer spelar in i jakten på hjärtevän eller sängkamrat.

Den grekiske regissören Giorgios Lanthimos nya film ”The Lobster” bör ses i samma moderna kontext men genom en mörk, absurd skrattspegel. Vi befinner oss i en alternativ verklighet – en där upphovspersonerna bakom en seriemonogami-app skulle gå ett gruvligt öde till mötes.

I ”The Lobster” är singelliv förbjudet. Gatorna patrulleras av väktare som kontrollerar identitetshandlingar för att vara säkra på att människor är i en relation. Om inte – om de som huvudpersonen David (Colin Farrell) hamnar i skilsmässa – skickas de till ett spahotell där de har 45 dagar på sig att bli kära. Annars förvandlas de till valfritt djur. David gratuleras av hotellchefen (Olivia Colman) för att han väljer något så originellt som en hummer. ”De lever i 100 år, har blått blod och är fertila hela livet”, förklarar han.

Hotelltillvaron är ett bisarrt koreograferat kurortsliv med en Bamseklubb för panikslagna singlar. Efter sedelärande charader (vad händer den ensamma kvinnan på promenad?) är det charterunderhållning med pardans. När sirener ljuder ger man sig ut i skogen för att jaga ensamma människor som flytt samhället och anslutit sig till en motståndsrörelse. Varje byte ger jägaren en extra dag i människohamn.

Märkliga relationer är inget nytt hos Lanthimos. Genombrottet ”Dogtooth” från 2009, en av mina favoritfilmer det senaste decenniet, är en Fritzl-historia om en familj vars vuxna barn aldrig har varit utanför hemmet. Den obehagligt dråpliga filmen har tolkats som en metafor för grekisk kris, traditionell familjesyn och diktaturer. Lanthimos förra film ”Alper” (2011) handlade om otraditionellt sorgearbete med rollspel i centrum.

Logiskt alltså att regissörens första engelskspråkiga film tar sig an tvåsamheten som dystopi.

För det finns en skruvad kritik i ”The Lobster”. Regissören går – med mer trubbighet än algoritmerna eller kvart-i-tre-ragget i baren – på likheterna folk söker i varandra. Jaså, du är också närsynt? Du haltar, läspar, har näsblod eller är en fullblodscyniker? David och hans vänner – en läspande John C Reilly och en haltande Ben Whishaw – intalar sig att de hittat sina matchningar genom självbedrägeri. De bankar huvudet i väggen för att blöda näsblod som hon gör. Eller stänger av känslorna när hon sparkar ihjäl hunden. Allt för relationen. Bilden av motståndsrörelsen som hyllar ensamma, starka individer är inte heller särskilt smickrande.

Det är som om Lanthimos bryter ner hinnan mellan skönhet och rå brutalitet i sina människor.

Lanthimos är ett ovanligt exempel på en modern regissör som brutit vallen mellan experimentella alster och narrativ spelfilm utan att offra särskilt mycket. Filmerna är direkt igenkännbara, och har påverkat hela 00-talets grekiska film (kallad ”weird wave”). Han har rötter inom teater och dansfilm som framför allt satt spår i skådespeleriet. Entonig dialog och ett rörelsemönster som, om än nedtonat i ”The Lobster”, är extremt fysiskt och absurt humoristiskt. Jag som gillar stilen förstår varför karaktärsskådespelare världen över står på kö för att arbeta med regissören (förutom nämnda stjärnor har även Léa Seydoux och Rachel Weisz tunga roller).

Det är som om Lanthimos bryter ner hinnan mellan skönhet och rå brutalitet i sina människor. Liksom den övriga estetiken i ”The Lobster” kan det vara på samma gång vackert och obehagligt. Som en blodig sentens i en romantisk dikt eller en bloddroppe i ett bedårande blomsterfotografi. Nick Caves och Kylie Minogues duett ”Where the wild roses grow” passar förträffligt när den dyker upp i en scen. Märklig erotik saknas inte heller: masturbation är förbjudet på hotellet och bestraffas med en hand i brödrosten. På kvällarna kommer städerskan och gnuggar rumpan mot skrevet just innan ejakulation.

Även Lanthimos tar publiken till en gräns. Vi lotsas i säkerhet av en normalitet med absurda, poetiska inslag – fasaner och dromedarer som promenerar genom skogsgläntor (vid det här laget har man accepterat dem som förtappade människor) – för att sedan hamna mitt i en grym människojakt i slow motion som tonsatts med en grekisk chanson. Eller se en man hugga ögonen ur sig efter ett romantiskt samtal.

Om frasen ”underbar brutalitet” har ett filmspråk så är det Lanthimos.

Och även om du inte skriver under på det efter att ha sett ”The Lobster” så kommer du aldrig att betrakta vare sig dejtingappen eller ditt husdjur på samma sätt igen.

Se mer.Tre filmer ur den konstiga grekiska filmvågen

”Attenberg”, Athina Rachel Tsangari (2010)

”Boy eating the bird’s food” Ektoras Lygizos (2012)

”Miss violence”, Alexandros Avranas (2013)

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.