Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

”The skin I live in”

Antonio Banderas som plastikkirurgen Ledgard och Elena Anaya som hans försökskanin Vera i ”The skin I live in” av Pedro Almodóvar.
Antonio Banderas som plastikkirurgen Ledgard och Elena Anaya som hans försökskanin Vera i ”The skin I live in” av Pedro Almodóvar. Foto: Noble Entertainment
Stilen är omisskännligt Almodóvars trots att det är en thriller, skriver Kerstin Gezelius. Det är snyggt, smart och skrämmande. Och en av världens sämsta skådespelare är plötsligt makalöst bra.
Filmrecension
4

Titel: ”The skin I live in”

Kategori: Thriller.

Regi: Pedro Almodóvar.

Medverkande: Antonio Banderas, Elena Anaya, Marisa Paredes, Jan Cornet, med flera.

Längd: 1 timme 57 minuter (från 15 år).

Kombinationen Pedro Almodóvar och skräckfilm lät ganska illavarslande. Det skulle kunna bli hur äckligt som helst. Den spanske regissören har alltid lyckats mildra sina ofta obehagliga historier med humor och absolut kärlek till karaktärerna. I en skräckfilm kanske de försonande egenskaperna skulle vara borta.

Den välklädde psykopaten och framstående plastikkirurgen Ledgard kan man i alla fall inte älska. Inte ens om man har Antonio Banderas som fetisch. (Men man kan konstatera att en av världens sämsta skådespelare plötsligt är makalöst bra och förmodligen bara kan andas normalt i en surrealistisk film).

Ledgard lever isolerad i en lyxvilla utanför Toledo tillsammans med sin husa – som inte heller väcker några sympatier eftersom hon är lojal med honom – och en mystisk, kvinnlig försökskanin som han använder i sina kirurgiska experiment och som är för overkligt perfekt för att vi ska få kontakt med henne eller känna något särskilt. I alla fall tills det dyker upp en brasiliansk gangs-ter i tigerdräkt och det börjar berättas om en flicka och en pojke på en fest i en trädgård några år tidigare. Tills vi börjar ana vem hon är och vem Ledgard vill att hon ska vara.

Äckligt är det inte. Man utsätts varken för splatter, psychostråkar eller rafflande klipp. Det är en mjuk, len och softat belyst film om totala övergrepp, identitetskränkning, maktfullkomlighet och förnedring. Ledgards syn på människovärde är egentligen bara den som vi ser prov på i människohanteringen världen över. Men Almodóvar vägrar att stå på sidan och förfasa sig över amoralen utan visar i stället det sensuella och tilldragande i att reducera människan till en avbild av det egna begäret. Det är betydligt mer skrämmande.

Stilen är omisskännlig. Somliga regissörer kan bara göra på ett sätt. Det är samma färgstarka, jämnt utmanglade rektanglar av ungefär lika långa scener, uppmätta rättvist mellan karaktärerna som i en såpa. Tillsammans med Madrid-spanskans sexiga men monotona smatter och det faktum att ingen någonsin är riktigt överraskad över någonting trots att extremt bisarra saker händer kan det bli allt från magiskt till irriterande. Beroende på om filmen är ett konstverk eller en spretig skräpmelodram. Almodóvar tillverkar båda sorterna.

Det här är helt klart ett konstverk, eller ett konsthantverk snarare. Intrig, tema och utformning har smält samman till ett vackert filmsmycke.

Det handlar om hud – ”piel”, men också om film – ”película”. Den eldresistenta människohud som Ledgard håller på att tillverka i sitt fläckfria laboratorium och som verkar täcka den smidiga och vackra lilla kvinnan han håller fången i ett rum övervakat av monitorer kunde lika gärna vara film. Den framkallas, den sys ihop, den projiceras på bildskärmar (i vetenskapsmannens rum består ena väggen av en bildskärm så att han hela tiden har sin fånge bredvid sängen, gärna i förstoring). Han tillverkar huden av bland annat grisblod för att den ska vara starkare än människans hud och stå emot tidens tand.

Almodóvar blandar filmiska genrer, allt från Hollywoods b-filmsskräckisar till Hitchcock, från Douglas Sirks utsökta till Joan Crawfords snaskigare melodramer, för att göra ett vackert, oförstörbart objekt. Manipulation av männi-skors inre och yttre tills de matchar en vision är ju vad regissörer sysslar med hela dagarna.

Hans förra film, ”Brustna omfamningar”, var också en meditation över filmens natur, då med fokus på ögon och blindhet och med en verklig regissör i huvudrollen. Det lite nyerövrade, hyperstylade bildspråket var inte kalibrerat ännu, inte heller intrigen och skådespeleriet. Men den här gången sitter allt där det ska. Den här gången har han lyckats objektifiera sina karaktärer med samma brutala konsekvens som Hitchcock själv. Deras kroppar och ansikten är bara storyelement, ingenting annat.

Den perfekta fusionen mellan form och innehåll gör det svårt att beskriva vad man ser utan att avslöja handlingen. Och när en film för ovanlighetens skull syr ihop sin historia på ett oförutsägbart sätt och lyckas hålla frågor vid liv till slutet vore det trist att avmystifiera den.

Det räcker att säga att storyn är lika surrealistisk och melodramatisk som vanligt med vindlande bakgrundshistorier som återberättas med gravallvarliga miner av exhibitionistiska karaktärer.

Men det finns en kyla här, en vägran att släppa fram nästan några känslor alls, som överraskande nog klär regissören bättre än många av hans filmer om kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. Det handlar inte om regissörens mamma längre. Det handlar om honom själv. Kärleken och humorn är inte borta, bara hållna i mycket strama tyglar.

Resultatet är snyggt, smart och skitläskigt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.