Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Theresa Traoré Dahlberg: Ouaga girls

Blivande bilmekaniker i Burkina Faso.
Blivande bilmekaniker i Burkina Faso. Foto: Folkets bio

Bensin i blodet. Kvinnliga pionjärer på hög varv i en manlig värld, skriver Eva af Geijerstam om ”Ouaga girls”.

4

Dokumentär

”Ouaga girls”

Regi, manus: Theresa Traoré Dahlberg

Längd: 1 tim 23 min (barntillåten). Språk: franska, dioula med mera.

Ur morgondis, damm och avgasmoln lösgör sig en flod av mopeder, motorcyklar och cyklar. Det är morgonrusning i Ouagadougou, huvudstad i västafrikanska Burkina Faso. Namnet betyder ”de hedervärda männens land” på två av Burkina Fasos större språk, mòoré och dioula.

Men det stora gemensamma officiella språket är fortfarande franska, som en ständig påminnelse om den forna inflytelserika kolonialmakten.

Det ligger ett slags ironi i nationsnamnet när Theresa Traoré Dahlberg för andra gången skildrar kvinnor och nästan uteslutande kvinnor. I ”Taxi sister” (2011) rattade Boury sin taxi genom Dakars kaotiska trafik, med vass överlevnadstunga och humor mot kollegornas och passagerarnas sexistiska gliringar.

I ”Ouaga girls” möter vi en hel grupp kvinnor, som på en yrkesskola ska utbildas till bilmekaniker. Att döma av behovet, där en rishög måste kunna repareras i detta fattiga land med skyhög arbetslöshet, kan utbildningen leda till ett eftertraktat arbete även om några drömmer om en helt annan karriär.

Redan den gemensamma cykelturen till uppropet för en del av dessa djärva kvinnor som vill söka sig till ett av män dominerade yrkesområden utmärks av Traoré Dahlbergs sinne för närhet och respekt.

Det gav henne priset för bästa nordiska dokumentär vid årets filmfestival i Göteborg.

Från upprop till examensdag, från fransklektioner till verktygskunskap, från matematiklektioner till lackeringslära, från gemensamma utekvällar till helt enstaka förhållanden: sakta men säkert utkristalliserar sig en hel rad profiler i denna disparata men sammanhållna grupp.

Till sin hjälp tar Theresa Traoré Dahlberg skolans personal- och elevassistent, som i samtal får några av dem att berätta om sina svårigheter, om försvunna fäder och mödrar, om framtidsdrömmar och planer.

Men inte ens då överger hon sin stillsamma, vackra och ömsinta koncentration på huvudpersonerna, lika lite som i smörjgropen eller i uppgiften att laga, slipa och lacka något trött bilobjekt. Inte ens det pågående valet, Burkina Fasos första sant demokratiska val för ett par år sedan får figurera annat än som snabbt förbiilande valaffischer, av män förstås.

I levande och talande närbilder, i glatt raska replikskiften – och som ett vitalt mellanspel en nöjesnatt på stan till 70-talets oppositionella musik skriven av Theresa Traoré Dahlbergs egen pappa – lyckas hon skildra många vardagliga sidor av kvinnolivet, speciellt, upplysande och allmängiltigt på samma gång.

Det är uppfriskande att en i den långa raden av utmärkta svenska dokumentärer inte har en enda, på sin höjd ett par huvudpersoner, utan vågar ha många flera.

Däremot är det märkligt att antalet producenter måste överstiga väl ett dussin för att få ”Ouaga girls” till stånd.

Den mångbegåvade och personliga Theresa Traoré Dahlberg borde få lättare att finansiera sin nästa film. Kanske skulle den kunna handla om livet efter den jublande examensdagen? Man blir genuint nyfiken på ett ”hur det gick sen?” för var och en av dem.

Tre färska dokumentärer om Afrika: 

”Hallå, Dakar!” (2014), ”Fonko” (2016), ”Made in Africa” (2016).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.