Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Tran Anh Hung: Kärleken och evigheten

Det enda som är vackert i denna märkliga hyllning till kvinnans lott är Ping Bin Lees foto, scenografin och alla underbara klänningar.
Det enda som är vackert i denna märkliga hyllning till kvinnans lott är Ping Bin Lees foto, scenografin och alla underbara klänningar. Foto: Tri art

Helt meningslöst om livets gång i franska salonger. Hynek Pallas recenserar ”Kärleken och evigheten” av Tran Anh Hung.

1

Drama

”Kärleken och evigheten”

Regi, manus: Tran Anh Hung

I rollerna: Audrey Tautou, Mélanie Laurent, Bérénice Bejo m fl. Längd: 1 tim 55 min (från 15 år).

 

Vad för slags filmer ser de egentligen i ”The handmaid’s tale”?

Den hypotetiska frågan slog mig häromveckan, när det i ett avsnitt av den stiliga tv-serien baserad på Margaret Atwoods läskiga roman brändes tavlor och böcker. Vad accepteras som konst i ett konservativt, totalitärt samhälle där kvinnor reducerats till barnaalstrare utan talan? En omedelbar tanke var Terrence Malicks nyreligiösa verk: vackra som en lavalampa – och precis lika meningslösa.

Men efter att ha sett Tran Anh Hungs ”Kärleken och evigheten” förstår jag att Malicks ”Livets gåta”-filmer skulle kunna få hård konkurrens på årslistan i den dystopiska värld där ”The handmaid’s tale” utspelar sig.

Liksom Malick är vietnamesisk-franske Tran Anh Hung en sensuell regissör – en filmpoet som på några rutor kan etablera en värld av känslor, smaker och temperaturer.

De har båda gjort konst som förenar det sköna med bultande liv. Hungs bästa film ”Cyclo” (1995) är som att få de mörkaste bakgatorna i Ho Chi Minh City slängda i ansiktet.

Med ”Kärleken och evigheten” är han i stället tillbaka i lugnet som präglar debuten ”Doften av grön papaya” från 1993 och familjedramat i den vackra ”När solen står som högst” (2000).

Men handlingen i ”Kärleken och evigheten”, om man kan tala om en sådan, utspelar sig i skötet på en borgerlig fransk familj från slutet av 1800-talet och två generationer framåt.

Jag använder tyvärr inte ”skötet” metaforiskt: Vad som i förstone tycks vara en introducerande prolog – allt talar för det: oavbrutet pianoklink och scener som växlar mellan bebisar som föds och folk som dör – får jag vid fyrtiominutersstrecket acceptera som dramat.

Då har matriarken Valentine (Audrey Tautou) begråtit att dottern blivit nunna i stället för att alstra avkomma medan svärdotter Mathilde (Mélanie Laurent) är inne på sitt sjunde barn. Det blir tio innan även hon dör i barnsäng.

Jag förstår Hungs ärende: filmen heter ”Éternité” (Evighet) på franska och vill fånga bandet i livets gång. Det gör den inte. I stället får vi en sensuell berättarröst som högläser ur romanförlagan (Alice Ferneys ”L’elegance des veuves”) till bilder som vägrar ta sig an komplexiteten i texten.

Folk ler mot varandra när de är gravida (hela tiden) håller i softat foto om nyfödda bebisfingrar (oavbrutet) och gråtskriker när någon dör (oroväckande ofta). Det är som om Hung hade tagit födsel- och begravningsscenerna ur 1900-talets alla episka filmer och klippt ihop dem med blöjreklam.

Det enda som är vackert i denna märkliga hyllning till kvinnans lott är Ping Bin Lees foto, scenografin och alla underbara klänningar.

I en dystopisk framtid – där skönhet är antites till att våga göra konst med bultande liv – kommer de konservativa att gråta glädjetårar utan sälta framför filmer som ”Kärleken och evigheten”.

  • Se hellre.

Tre sevärda familjeepos: ”Leoparden” (1963), ”Heaven’s gate” (1980), ”Ran” (1985).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.