Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 15:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/tv-recension-mahershala-ali-det-basta-med-true-detective-3/

Filmrecensioner

Tv-recension: Mahershala Ali det bästa med ”True detective 3”

Mahershala Ali i tredje säsongen av ”True detective”
Mahershala Ali i tredje säsongen av ”True detective” Foto: Supplied by LMK / IBL Bildbyrå

Den tredje säsongen är ”True detective" tillbaka i den amerikanska södern och skildrar besatthetens pris. Mahershala Ali, som spelar huvudrollen är behållningen av denna omgång.

Jacob Lundström
Rätta artikel

Ett barn försvinner. Igen och igen och igen på bästa strömningstid. Varje förälders värsta mardröm är ju också manusförfattarens bästa thrillertrick. Den bortrövade flickan i den tredje ”True detective”-säsongen har ingen rödluva, även om hennes bror bär en röd ryggsäck när de cyklar hemifrån en ödesdiger eftermiddag 1980, men upplägget är bekant.

I serier som ”The killing” och ”Top of the lake” är vargen ifråga utklädd till en respektabel samhällsmedborgare. Efter fem av åtta ”True detective"-avsnitt tycks dock skuldfrågan inte vara huvudsaken, serien handlar mer om vad försvinnandet gör med omgivningen. Skräcken i grannskapet. De felriktade misstankarna. Politikernas pr-hantering. Det handlar också om hur det hemsöker polisen som står närmast fallet, Wayne Hayes (Mahershala Ali). 

Under seriens återbesök till utredningen 1990 och 2015, först via en resningsansökan och senare ett true crime-gräv, blir det tydligt att han inte har kunnat släppa fallet under åren som gått.

Det känns mer som en uppföljare till originalet än vad andra säsongen gjorde, där Colin Farrell och Rachel McAdams fick irra runt i Kalifornien. Nu har serieskaparen Nic Pizzolatto hittat tillbaka till den amerikanska södern. Jovisst, här finns också olycksbådande ledtrådar i form av figurer i naturmaterial, precis som i premiäromgången.

Då gjorde Matthew McConaughey en av karriärens bästa huvudroller (möjligen i konkurrens med William Friedkins svarta söderkomedi ”Killer Joe"). Nu är det Mahershala Ali, nyligen Golden Globe-prisad för sin roll i ”Green book”, som är seriens behållning, om än med mindre expressiva medel. 

Han fick sitt genombrott som 42-åring med den Oscarsbelönade birollen i "Moonlight", och här är han minst lika sammanbitet intagande. Jämfört med McConaughey har dock Ali en betydligt blekare partner i brottsbekämpning. Woody Harrelson var ju ett manshaveri i egen rätt, medan Stephen Dorff mest spelar en schabloniserad snut.

Det mesta är blekare här. Den första säsongen av ”True detective” hade filmiska ambitioner och markerade konstnärligt revir genom otaliga flygbilder och inte minst en svettigt lång tagning i avsnitt fyra. Det var en serie med en uppenbar önskan om att bli tagen på allvar som uppslukande bildberättande, inte bara vinna anhängare för några oväntade vändningar i intrigen.

Serien skildrar å andra sidan ett slags cirkelvandring, där fallet börja förfölja utredarna i stället för tvärtom.

Inramningen gör sitt till även denna gång, historien utspelar sig kring Ozarkbergen i Arkansas, men det är inte frågan om samma estetiska charmoffensiv med mörk mytologi från södern. Det blir många stillastående scener, med utfrågningar och stirrande på bevismaterial. 

Serien skildrar å andra sidan ett slags cirkelvandring, där fallet börja förfölja utredarna i stället för tvärtom. Wayne förlorar riktningen, samt möjligen sig själv och sin familj, vilket bland annat gestaltas genom hans tilltagande demens. Det är en sliten men slående bild av besatthetens pris, som hade fungerat sämre om det inte vore för Alis ansiktsspel.

Till seriens kvaliteter hör också mötet mellan Wayne och Amelia (Carmen Ejogo) liksom deras uppföljande tioårskris. Här finns dessutom flera sekvenser som fångar söderns rasism, såväl under som över ytan, samt Waynes förmåga att ingjuta skräck genom sin hudfärg. 

Det skapar en ny ingång till ”True detective”-världen som annars mer och mer känns som en kommentar till den övermäktiga true crime-vågen, där offret blir en fix idé snarare än en mänsklig tragedi.