Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

”Vägen”

Kodi Smit-McPhee och Viggo Mortensen.
Kodi Smit-McPhee och Viggo Mortensen. Foto: Macall Polay
Filmatiseringen av den kritikerrosade ­”Vägen” är en lika stark som visuellt överväldigande, skriver Helena Lindblad.
Filmrecension
3

Längd: 1 tim 53 min (från 15 år).

Regi: John Hillcoat (efter Cormac McCarthys roman)

Titel: ”Vägen”

Kategori: Drama

Medverkande: Viggo Mortensen, Kodi Smit-McPhee, Charlize Theron m fl.

En man och hans son. En mödosam vandring längs en väg utan början och utan slut. Ett förött, iskallt landskap utan liv under en grå himmel utan ljus. Mannen och sonen skjuter en varuvagn framför sig. En perverterad, spöklik bild av postapokalyptisk shopping i en värld där varorna obönhörligt är slut. I ”Vägen” är egentligen allt slut. Konsumtionssamhället, till att börja med. Maten. Själva naturen. Allt som stavas medmänsklighet, nästan i alla fall.

”Vägen” bygger på Cormac McCarthys undergångsskildring med samma titel. En stramt hållen roman som på ett fruktansvärt sätt är lika övertygande som den är språkligt klar och vacker. Med sin exakta prosa skildrar han en ­döende värld där några få människospillror fortfarande irrar omkring och livnär sig på gamla konserver – eller i värsta fall på varandra. Civilisationens fernissa har väl aldrig verkat tunnare.

Mannens drivkraft, hans enda energikälla, är den obändiga kärleken till sin pojke. Den har blivit hans allt, hans religion. ”Om pojken inte är Guds röst så har Gud aldrig talat”, heter det. Faderskärleken är hans värmekälla när det är kallt, hans föda när han svälter. Tillsammans med sin lille son kan han fortsätta elda under illusionen om att det ”goda” lever kvar någonstans. Det är lätt att förstå lockelsen att förvandla den starka berättelsen till film, i synnerhet som McCarthys knappa prosa – med hela världar insprängda i de korta replikväxlingarna – är extremt visuell. Det hela kan låta som ett tämligen metafysiskt projekt, men samtidigt blir ”Vägen” i regissören John Hillcoats händer (han har tidigare gjort den Nick Cave-skrivna australiska västernfilmen ”The proposition”) mer kött än ande.

Visuellt är den lika överväldigande som otäck, med hjärtskärande skildringar av sina döda skogar, sina övergivna motorleder, sina utblåsta stadskärnor, sina mögelangripna lantgods och inte minst med sina makabra skildringar av de människoätare som hela tiden är hotfullt närvarande i återkommande skräckscener. Kylan, vätan och smutsen känns in på bara huden på ett sätt som skulle ha gjort ”Stalker”-regissören Andrej Tarkovskij riktigt avundsjuk. Både Viggo Mortensen (fadern) och det unga stjärnskottet Kodi Smit-McPhee (sonen) spelar dessutom sina roller med en gripande närvarokänsla och en förtvivlad kärlek.

Vad som egentligen orsakat civilisationens sammanbrott berör inte filmen, lika lite som boken. Miljökatastrof? Krig? Pandemi? Det är fritt fram att drömma sina egna mardrömmar om ett ”före”. Där är den befriande osentimental. Men Hillcoat gör ändå en del mindre nödvändiga Hollywood-eftergifter som inte finns i boken när han sentimentaliserar mannens minnen. Det gäller såväl de sötade tillbakablickarna till ett annat liv när den namnlösa mannen forfarande var make till en vacker hustru och inte bara far, som andra minnen av ett ljuvt förgånget med till exempel pianoklink på sedan länge övergivna flyglar.

Nick Cave har skrivit filmmusiken tillsammans med Warren Ellis och även den har ett väl melankoliskt skimmer. Men den poetiska kärnan i McCarthys budskap förblir ändå märkligt intakt. Vad det handlar om?

Jag lånar några rader ur Thomas Anderbergs DN-recension av boken: ”Framför allt ter den (”Vägen”) sig rimlig eftersom den tar med i beräkningen att männi­skorna som överlever naturkatastrofen inte är goda själar som gör det bästa av det som återstår. Tvärtom bekämpar de varandra med alla till buds stående medel och struntar i den morgondag som ändå ter sig hopplös. Läsaren påminns diskret om att vi redan är halvvägs där, vi som känner till farorna men låter framtiden ta hand om sig själv och gömmer oss i mängden när det blir fråga om ansvar.” Och ja, det finns i filmen en strimma av hopp för pojken till slut – och i bästa fall även för mänskligheten.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.