Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-15 07:31 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/vinterdvala/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

”Vinterdvala”

Haluk Bilginer spelar Aydin, mannen som låter livet rinna förbi efter att ha kommit till slutsatsen att den enda värd att tala med är han själv.
Haluk Bilginer spelar Aydin, mannen som låter livet rinna förbi efter att ha kommit till slutsatsen att den enda värd att tala med är han själv.

En intellektuell parasit på väg utför. Nuri Bilge Ceylan förenar det stora med det lilla. Mänskliga tillkortakommanden möter magnifika landskap. Intensiva närstudier av livet i en liten by utspelar sig i ett visuellt anslående och mäktigt filmformat. Mårten Blomkvist faller för en fantastisk filmkonst.

Drama
5

”Vinterdvala”
Regi: Nuri Bilge Ceylan
Manus: Nuri Bilge Ceylan, Ebru Ceylan.
Med: Haluk Bilginer, Melisa Sözen, Demet Akbag, Ayberk Pekcan, Serhat Mustafa Kiliç m fl.
Längd: 3 tim 15 min (från 15 år).

Aydin är en före detta skådespelare i sextioårsåldern, fortfarande stilig med sitt skägg och sitt silvergrå hår. Efter måttliga framgångar har han dragit sig tillbaka från teaterscenen i Istanbul. Han har tagit över faderns hotell i en liten ort i Anatolien.

Hotellet liksom orten är en sevärdhet. Här finns klippor och berg i en mjuk bergart kallad tuff, och hotellet och de flesta husen är hopbyggda med bergen. Boningarna är karvade ur den sandfärgade stenen, det är en sorts grottliknande rum, där männi­skor likväl sitter och skriver på laptoppar och surfar på sina plattor.

Regissören Nuri Bilge Ceylan –som vanligt har han skrivit manus med sin hustru Ebru – är från början fotograf, och med sina bilder av det vintriga, labyrintiska landskapet är ”Vinterdvala” en av årets mest visuellt anslående filmer. Ceylan är inte blyg för att i efterhand digitalt bearbeta sina bilder, ibland kan man tycka sig se skuggan av en målning under fotot. Praktfullt hotfulla skyar är en del av hans signatur.

Aydin är traktens rikaste man. Tillsammans med sin syster Necla, som även hon bor på hotellet, äger han hus i byn. Det är han som är över­huvud och styr, hon tycks inte alls inte insatt i verksamheten.

Men på ett kokett sätt låtsas Aydin inte om att han är privilegerad. Egendomarna får sköta sig själva. I sitt arbetsrum odlar han bilden av sig själv som en betydande tänkare. Han skriver artiklar för en liten tidning på orten.

Ett besök hos en hyresgäst med stökig gårdsplan kan leda till en djupsinnig artikel om ”Estetiken på den anatoliska landsbygden”.

I tre timmar och femton minuter följer Ceylan denna mänskliga och intellektuella lus där han med någon sorts majestätisk air rör sig i det toppiga, magnifika landskapet, utan att komma någonvart. ”Vinterdvala” är ett porträtt av en skrymtare, en hycklare, en man som låter livet rinna förbi efter att ha kommit till slutsatsen att den enda värd att tala med är han själv.

Vi möter honom då den sista glansen flagnar. Systern har till sist på allvar läst hans alster i tidningen. Hon kan inte längre hålla ifrån sig insikten: de är tomma. Han kommer aldrig att få någonting viktigt sagt. ”Jag skulle inte våga vara så modig”, säger hon, ”uttrycka mig om sådant jag inte vet någonting om.”

Aydins unga vackra hustru Nihal har gett upp hoppet om att hon eller något hon gör någonsin ska vara viktigt för hennes man. Hennes engagemang för traktens usla skolor möts med faderligt överseende – ”Nihal, älskling...”

Aydin är en sorts intellektuell parasit som Ceylan ofta återvänt till. Aydins tankar är stora, men han undviker att göra det goda som ändå vore möjligt. En liten familj ligger efter med hyran, deras de­sperata situation berör honom inte. En son i familjen förvärrar situationen genom att skada Aydins bil; när farbrodern kommer för att försöka hitta något sätt att reglera skulden får han höra att Aydin är hjälplös, ingenting förstår, advokaterna har hand om ekonomin.

I tre timmar och femton minuter borrar och borrar sig Ceylan djupare och djupare ner i Aydins dödssjuka själ. Filmen är ”inspirerad av Anton Tjechovs noveller”.

Får man hålla på så? Nuri Bilge Ceylan är en de största europeiska filmregissörerna, ”Vinterdvala” vann Guldpalmen i Cannes – men hans filmer är mödosamma att låsa upp. Under skrivandet av detta ville jag läsa vad Roger Ebert skrivit om Ceylans internationella genombrott ”Uzak” (2004). Ebert hade sett den i Cannes, sedan sett om den då det var dags att skriva recension, och jag hoppade till då jag läste hans första mening: ”Hur kan en film förefalla tröttsam första gången man ser den och uppslukande när man ser om den?”

Ja! Exakt min reaktion inför ”Vinterdvala”. Jag var positiv till den då jag såg den i Cannes, men undrade samtidigt: ”Är inte detta övermäktigt?” Den har absurt långa dialogscener, loja uppgörelser där röster aldrig höjs, men där systern respektive hustrun försöker nå fram till Aydin. De stångar vanmäktiga mot hans kompakta ego.

I Cannes uppfattade jag de stycke­na som mycket krävande. Jag hade svårt att koncentrera mig, delvis av tekniska skäl, textningen blir svårare att följa när både engelska och franska trängs på duken.

För min del krävdes det att jag skulle se filmen en gång till för att den skulle lyfta. Då satt jag just uppslukad av de långa, massiva dialogerna, med en känsla av att se filmen mejslas fram med små, fina hack.

Delvis har ”Vinterdvala” även samma problem som ”Tjuren från Bronx” (1980), Martin Scorseses film om boxaren Jake LaMotta, den är ett långt porträtt av en frånstötande, monotont destruktiv personlighet. Man kan efter fem minuter känna: ”Är vi inte färdiga med honom nu?” Det är svårt med huvudpersoner som inte är omtyckta ens av sina regissörer.

Slutligen är förstås ”Vinterdvala” svår därför att den är så helt olik all annan film. Man är inte förberedd på dessa dialogscener, som bara glider på, och blir tre, fyra, fem, tio gånger så långa som dialogscener i normala filmer. Det är som ”Scener ur ett äktenskap” (1973) med tillsats av ryskt svårmod.

Ceylan gör det inte lätt för publiken. Man får ställa in sig på något helt eget när man går till denna hypernärstudie av ett litet anatoliskt samhälle och dess självutnämnda, bittra, moraliska beskyddare. Men det finns en fantastisk film att möta i ”Vinterdvala”.

Prisbelönt regissör.

Nuri Bilge Ceylan är född 1959 i Istanbul. Redan hans första kortfilm ”Koza” från 1995 blev uttagen till visning på filmfestivalen i Cannes.

Han långfilmsdebuterade 1998 med ”Kasaba”, ett uppväxtdrama sett från barns och ungdomars synvinkel och som utspelade sig i en avlägset belägen by i Turkiet.

Han fick sitt stora genombrott med ”Mayis sikintisi” 1999 och har flera gånger tidigare deltagit i den prestigefulla kampen om Guldpalmen i Cannes, bland annat 2002 med filmen ”Uzak” som fick juryns stora pris. ”Vinterdvala” tilldelades Guldpalmen 2014.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.