Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Finanskris, krig – och musikfest!

02:40. Ukraina är drabbat av krig och ekonomisk kris, har fått kämpa för att få både landet och Eurovision att fungera.

Jamala sitter på en hög pall i en studio som ligger vägg i vägg med en frisersalong och en bar. För att hitta den måste man gå in källarvägen, via en trång liten gång på baksidan av huset. Här väntar segraren i fjolårets Eurovision i blommig klänning och hälsar oss med en kram.

– I åratal har vårt land pressats från alla håll. Revolutioner, krig, annekteringen av Krim. Vi är som ett durkslag, det är hela tiden något som filtreras genom oss. Och det läcker överallt. I politiken, i ekonomin...

Efter intervjun låter hon sig fotograferas mot ett nedklottrat plåtplank på andra sidan vägen. Mitt bland plastpåsar, cigarrettfimpar och skräp ställer hon sig och fyrar av leende efter leende medan fotografen Beatrice Lundborgs kamera rasslar.

På tisdag inleds semifinalerna i Eurovision song contest. Att det sker just här, i Kiev, är Jamalas förtjänst. Hennes överraskningsseger i Stockholm i fjol satte Ukraina på kartan som något annat än ett land i krig.

I Kiev är det enda som syns av kriget stora plakat med militärer – Nationalgardets kampanj för att värva kontraktsoldater.

Kampen som just nu pågår här är en annan.

Foto: – Allt hos oss fixas i sista sekunden. Jag vill inte alls kokettera med vår inställning, tvärtom. Vi ukrainare måste vänja oss av med den om vi verkligen vill bli ett europeiskt land. Men vi klarar det alltid, det kommer att gå bra. Jag lovar att det blir en fantastisk show, säger Jamala.

Hennes seger i fjolårets Eurovision-festival var relativt otippad och försatte Ukraina i en inte helt enkel situation. Å ena sidan var landet i desperat behov av just den här sortens moraliska kickar efter att Krimhalvön hade annekterats av Ryssland 2014. Å andra sidan befann sig landets statsfinanser på konkursens brant.

Nu skulle man plötsligt ansvara för den största musiktävlingen i världen. Ryktena spred sig snabbt om att det hela skulle utmynna i en katastrof. Att Ukraina inte skulle klara av uppdraget, att Eurovision-finalen skulle flyttas till Tyskland.

Foto: Beatrice Lundborg
Ukraina, drabbat av krig och ekonomisk kris, har fått kämpa för att få både landet och Eurovision att fungera. DN:s Anna-Lena Laurén och Beatrice Lundborg rapporterar från ett schlagerrusigt Kiev. Foto: Beatrice Lundborg

Oklarheterna kring finanserna har varit stora. Det var en orsak till att hela det förra ledningsteamet avgick med buller och bång i januari. När ukrainska säkerhetstjänsten sedan förklarade att den ryska deltagaren Julija Samojlova inte fick komma till Kiev, eftersom hon olagligt besökt det annekterade Krim, blev Ukraina utskällt av European broadcast union. EBU hotar nu med att porta Ukraina från framtida tävlingar om inte Samojlova tillåts delta.

I Kiev är det ändå ingen som tvivlar på att allt går vägen. Luttrade ukrainare som aldrig har litat på en enda ny regeringsbildning vet att Eurovision är något helt annat. Att det inte spelar någon roll hur många chefer som tvingas avgå eller hur mycket man blir tvungen att improvisera. Allt kommer att fungera när strålkastarna väl slås på säger inte bara Jamala utan också de flesta vi pratar med.

På en gågata träffar jag 20-åriga Andrej Kondratenko, som studerar till veterinär. Han hoppas att Eurovision ska föra andra positiva saker med sig.

– Kanske regeringen äntligen bygger ordentliga vägar! Det är bra att folk kommer till Kiev och ser att vi är normala, att det inte är krig här, att det inte finns något att vara rädd för. Att vi har ett sansat förhållande till andra folk, inklusive till ryssar.

– Tävlingen för oss närmare Europa, säger 30-åriga Jekaterina Zima.

Hon tänker efter en stund och tillägger sedan:

– Det är förstås bara för en kort tid. När nästa Eurovision ordnas har de glömt allt om Ukraina.

En artist som är svår att glömma är Jamala, krimtatariskan som satte krimtatarernas situation på världskartan. Hennes sång ”1944” om hur Stalin lät deportera krimtatarerna hade hon skrivit själv, inspirerad av sin farfars mor vars yngsta dotter dog i hennes armar under tågfärden till Uzbekistan.

När vi träffar Jamala är jag beredd på att hon ska vara intervjutrött. Vi är de sista i en lång rad journalister som passerat studion under förmiddagen. Bakom sig har Jamala ett år som Eurovision-segrare, en roll som inte bara handlar om konserter och intervjuer utan också om att vara Ukrainas ansikte utåt. Landet är i ett förtvivlat behov av hjältar och hon symboliserar både ukrainarnas och krimtatarernas kamp för självständighet. Hon är från den annekterade Krimhalvön som hon av säkerhetsskäl inte längre kan besöka.

Jamalas leende är lika stort och generöst som när jag intervjuade henne för ett år sedan. Hon är ömsom självironisk, ömsom dramatisk på ett lätt divaaktigt men påfallande sympatiskt sätt. Precis som tidigare håller hon fast vid att hennes enda uttrycksmedel är musik. Ändå är det lätt att se en politisk dimension i hennes vinnarlåt.

– Alla verkar ha svårt att förstå att jag inte har några planer på att aktivera mig politiskt. Jag har fått så många inbjudningar... till Washington och Paris, bland annat. Jag frågade: Vill ni att jag ska sjunga? De sade: Nej, du ska tala. Då svarade jag nej tack. Jag kan tala om minoriteter och deras problem, men jag gör det bara via musiken. Nu inför öppningsnumret till Eurovision förbereder jag en helt ny version av 1944. Det blir ett mycket intressant nummer som inkluderar en hel symfoniorkester.

När vi kommer in på krimtatarernas situation blir Jamalas röst tunn och bedrövad.

– Ni tror förstås att min seger hjälpt krimtatarerna. Och det var viktigt att de stora internationella medierna började intressera sig för oss. Men precis i denna sekund pågår fruktansvärda saker på Krim, folk försvinner och blir mördade. Själv blir jag smutskastad i rysk tv, som hela tiden försöker förringa min seger. Det skrämde dem att jag gav folk hopp. Att en sådan sång på krimtatariska blev känd över hela världen.

Jamala tittar triumferande på mig.

– Folk som är fria, som vill saker, som vill förändra – de är mycket skrämmande. Den mest skrämmande kraft som finns.

En förändring som Ukraina hoppas att Eurovision ska föra med sig är lika rättigheter för sexuella minoriteter. Tävlingen är känd för sin stora gaypublik och kan betraktas som ett av världens största regnbågsevenemang. Ukraina saknar jämlik partnerskapslag och den enda lagstiftning som förbjuder diskriminering mot homosexuella är lagen om jämlikhet på arbetsplatsen. Det var en del av lagstiftningspaketet som EU tvingade Ukraina att godkänna för att i utbyte få visumfrihet.

Vad de menar är korruption – man kan lösa en massa problem i Ukraina genom mutor. Men jag vill inte betala muta för att kunna räknas som min frus anhörig på ett sjukhus.

Foto: Anna Leonova, som leder hbtq-organisationen Gayalliansen i Ukraina, säger att mycket återstår att göra.

– Ukraina är ett postsovjetiskt land och det innebär att sexualiteten i sig är ett tabu för de flesta över 50. Många politiker förstår inte att de frågor vi driver inte handlar om sex. De handlar om rätten till jämlik behandling oavsett sexuell orientering. De förstår inte varför vi vill få gifta oss och bilda familj juridiskt, ”det där kan ni ju lösa ändå” får vi höra. Vad de menar är korruption – man kan lösa en massa problem i Ukraina genom mutor. Men jag vill inte betala muta för att kunna räknas som min frus anhörig på ett sjukhus.

Leonova tar emot oss på Gayalliansens kontor i Kiev, som har ett tiotal anställda. Alliansen har verksamhet i sju regioner, bland annat Odessa, Vinnytsia och Kryvyj Rih. Det är en stor organisation med resurser, bland annat tack vare regelbundet stöd från svenska Sida.

– Det är viktigt att ha verksamheter ute på fältet. Vi vill inte vara en elitisk organisation, därför ordnade vi till exempel en gayparad i Odessa i fjol. Jag är väldigt stolt över att Ukraina arrangerar Eurovision för andra gången, jag är helt övertygad om att det har betydelse för toleransen ute i samhället. Det handlar helt enkelt om att folk får se mångfald med egna ögon när fansen kommer hit, säger Anna Leonova.

Ännu för några år sedan var det så gott som omöjligt att ordna gayparader i Ukraina. När Gayalliansen försökte ordna en i Kiev 2012 anfölls de av högerextremister och deltagarna fick evakueras i bussar. Följande år lyckades de genomföra paraden under polisskydd och med ett antal EU-parlamentariker i leden. Fjolårets prideparad var den första i Odessa. Också den hotades av högerextremister, men polisen lyckades hindra dem från att störa paraden.

– Det är synd att vi inte kunde ordna en prideparad i Kiev i samband med Eurovision. Men de andra hbtq-organisationerna vill att vi ska kunna genomföra dem utan draghjälp utifrån, säger Anna Leonova.

Foto: Maxim Eristavi, som var med och grundade den oberoende tv-kanalen Hromadske, är en av de få offentligt homosexuella personerna i Ukraina. Han är djupt kritisk när det gäller landets sätt att hantera sexuella minoriteter.

– Enligt Rainbow Europes index ligger Ukraina precis före länder som Förenade arabemiraten när det gäller homosexuellas rättigheter. Det finns mycket lite skydd mot våld, vi har ingen lagstiftning mot diskriminering förutom arbetsskyddslagen som EU tvingade Ukraina att ratificera. Men utanför arbetsplatsen upphör skyddet. Inte ens i Kiev är det tryggt att hålla sin pojkvän i handen offentligt, konstaterar Eristavi.

Att ukrainska regeringen gör allt för att landet ska närma sig EU har visserligen haft en positiv betydelse – men än så länge är effekten ytterst begränsad, enligt Eristavi. Han har själv blivit hotad till livet på grund av sin kamp för sexuella minoriteters rättigheter.

– Eurovision är otroligt viktig när det gäller att öka acceptansen. Dessutom är tävlingen underskattad som plattform för konfliktlösningar mellan länder. I fjol var det första gången sedan kriget mellan Ukraina och Ryssland bröt ut, som tittare i båda länderna kunde rösta på varandras artister. Det visar att det finns en allmän opinion för fred. Det behövs en kanal där folk kan mötas. Eurovision är en högst politisk tävling för östeuropeiska länder.

Foto: Ekaterina Lyzlova

Ukraina har nu stoppat den ryska artisten Julija Samojlova (bilden) från att delta. Enligt säkerhetstjänsten är Samojlova belagd med ett treårigt inreseförbud eftersom hon olagligt har besökt Krimhalvön sedan den annekterades av Ryssand. (Att hon har gjort det olagligt betyder att hon reste dit via Ryssland.)

– Jag förstår Ukrainas beslut att porta Samojlova, det handlar faktiskt om både internationell och ukrainsk lag. Det är inte skäligt att kräva att man ska göra undantag för henne, säger Eristavi.

Medan de politiska konflikterna utkämpas fortsätter förberedelserna på festivalarenan. Den heter Internationella utställningsarenan och ligger en bit öster om centrum i Kiev, på gångavstånd från en metrostation som i rusningstid är så full att man får använda armbågarna för att tränga sig in.

Foto: Personen som håller i alla trådar är skåningen Ola Melzig. Han är kolugn, i motsats till sitt entourage som skapat en svårforcerad mur omkring honom. När DN ska träffa honom blir vi inte ens insläppta på det fashionabla hotellet där pressekreteraren bestämt att intervjun ska äga rum. Vi förvisas till en köksingång där vi får vänta i över en kvart medan säkerhetsfolket går igenom alla listor där vi borde finnas anmälda.

Vi finns inte uppskrivna någonstans men släpps trots detta till sist in, precis som det alltid brukar vara i Ukraina.

Alla medarbetare som omger Melzig är klädda i högklackat och klänning eller kostym. Själv kommer han gående i vita gympadojor och jeans med en kedja kring halsen, vänligheten själv och inte det minsta stressad.

–  Jag älskar det här jobbet. Jag får betalt för att hålla på med min hobby, konstaterar han när vi äntligen slår oss ner i ett av lyxhotellets kabinett.

Samtidigt konstaterar han att just denna Eurovision är en större utmaning än vanligt. Han blev inkallad så sent som i januari när hela det förra teamet avgick i protest mot bland annat finansiella oklarheter.

– Vi har en pressad tidtabell. Mitt team och jag hämtar in fyra veckor var sjunde dag.

Melzigs officiella titel är produktionsansvarig. Det innebär att han ansvarar för allt som sker i arenan: ljus, ljud, scenbygge, catering, läktare, videokamera, generatorer, tv-bussar, presscentrum. Den här blir hans trettonde Eurovision-final och samtidigt hans andra i Kiev. Säkerhetssituationen är denna gång lite annorlunda eftersom Ukraina i praktiken befinner sig i krig.

– Vi får antagligen inte tillgång till så många radiofrekvenser som vi brukar ha. Militären använder fler än de brukar göra i vanliga fall. Men vad säkerheten runt arenan beträffar är vi inte oroliga alls. Den organisation som ansvarar för den är samma som under Eurovision i Kiev 2005. Det är människor vi känner och litar på.

Den ukrainska stilen att improvisera och jobba nära deadline stör inte Melzig alls.

– Jag minns när vi gjorde Eurovision i Turkiet. Där kom vi från trygga lilla Sverige med våra scheman och excel-ark till Turkiet där ingenting hände. Det skrämde livet ur mig och hela mitt team – men det blev ju en fantastisk show. I själva verket är det ganska charmigt. Man behöver inte alltid vara så jävla strukturerad, ibland kan det få vara lite hockeymatch.

Foto i text: Beatrice Lundborg, Ekaterina Lyzlova/AP

Majoritet stöder EU-medlemskap

I februari 2014 störtades Ukrainas president Viktor Janukovytj efter att tiotusentals människor under flera månader demonstrerat mot honom på Majdan i Kiev. Några veckor senare invaderade Ryssland Krimhalvön och annekterade området samma vår. Ett krig bröt ut i östra Ukraina mellan ryskstödda separatister och ukrainska armén. Det här kriget pågår fortfarande, trots att vapenvila råder formellt.

En majoritet av Ukrainas befolkning stöder EU-medlemskap. Landet har i flera år förhandlat om visumfrihet med EU mot att man genomför reformer. Nu är visumfriheten i princip överenskommen, men den har fortfarande inte trätt i kraft. En orsak är att den ukrainska regeringen har visat sig ineffektiv i kampen mot korruptionen.

I år är andra gången Ukraina arrangerar Eurovision song contest. Förra gången gjorde man det år 2005, efter att artisten Ruslana hade vunnit med låten ”Wild dances”.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.