Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Bokrecension: Läsvärt verk om finska inbördeskriget

Foto: PRESSENS BILD

I dag för 100 år sedan utropade Finland självständighet. Men snart väntade ett blodigt inbördeskrig. Johan Croneman läser en ny bok om konflikten som märkte Finland.

Historia
Tobias Berglund och Niclas Sennerteg
”Finska inbördeskriget”
Natur & Kultur, 539 sidor

För exakt 100 år sedan, i december 1917, förberedde sig Finland för ett inbördeskrig. Socialdemokrater, kommunister, revolutionärer samlade sig i Röda garden. De borgerliga, högern, nationalisterna organiserade vita Skyddskårer över hela landet.

I det vakuum som uppstått efter ryska revolutionen, bolsjevikernas maktövertagande och tsardömet plötsliga fall ville de röda utnyttja det revolutionära läget och följa det ryska exemplet – de vita ville försvara parlamentarismen, kapitalismen, kyrkan, sina privilegier.

Var det en sann finländsk revolution, framdriven av ett fattigt och svältande trasproletariat, industri­arbetare och torpare – eller en blodig, olaglig statskupp ledd av en extremistisk elit i avsikt att utropa proletariatets diktatur? Var det ett inbördeskrig eller ett befrielsekrig?

Det blev under alla omständigheter ett klasskrig.

Filmrecension: ”Okänd soldat” är mäktig och imponerande

Upptrappningen ledde slag i slag till en av de blodigaste konflikterna i Nordens historia, och även om historikern Tobias Berglund och journalisten Niclas Sennerteg, ambitiöst och framgångsrikt, sökt sig bakom siffrorna i sin bok ”Finska inbördeskriget”, kan man ändå inte bortse från kalla fakta:

Under ett par vinter- och vårmånader 1918 mister 38 000 livet, av dessa är 28 000 rödgardister. 5 200 vita och 3 400 röda dör i själva striderna, minst 8 000 röda och 1 500 vita mördas under och framför allt efter kriget – över 70 000 röda krigsfångar placeras i läger under fruktansvärda förhållanden, bara under sommaren 1918 beräknas 13 000 ha dött av missförhållanden, svält, misshandel och avrättningar efter summariska rättegångar.

Hundra år har gått, tre generationer har passerat, det finns fortfarande öppna sår i vårt grannland efter detta blodiga inbördeskrig.

Redan under krigets första skälvande dagar, när den avsatta flyende finländska regeringen hals över huvud tvingas lämna Helsingfors för att återsamlas i Vasa under militär ledning av den före detta tsargeneralen Gustaf Mannerheim, gör man från den vita sidan klart vad som väntar: alla röda som aktivt stött statskuppen och störtat den lagliga regeringen är att betrakta som landsförrädare – och särskilt general Mannerheim är glasklar över detta, både i direkta order och i samtal med bland andra svenska tidningskorrespondenter på plats: Straffet för landsförräderiet är döden. Punkt.

Tv: Finland firar 100 år som fria

Det är också till en sådan avrättningsplats Tobias Berglund och Niclas Sennerteg omedelbart föser fram oss, Tammerfors, i början av april 1918. De rödas kanske starkaste ställning har fallit de vita i händerna, och i några godsmagasin på Tammerfors järnvägsstation finns nu hundratals röda fångar – de förs ut gruppvis, en provisorisk fältkrigsrätt avkunnar dödsdomar på löpande band, därefter ställs de omedelbart upp mot en vägg och skjuts. Vittnesmålen i ”Finska vinterkriget” är många – och ruskiga.

Slaget om Tammerfors avgör hela inbördeskriget, efter det faller det röda försvaret i södra Finland samman. Gustaf Mannerheims styrkor är större, bättre utrustade och leds till skillnad från de röda trupperna av erfarna befäl. Särskild betydelse får den i Tyskland utbildade fält­jägarbataljonen om tusen man som transiteras genom Sverige och ansluter till den vita sidan.

En frivillig svensk bataljon finns också på plats, och inte minst de många svenska officerarna får så småningom stor betydelse för de vitas framgångar. En tysk styrka sluter också upp.

Anna-Lena Laurén: Hundra år av skit under de finska naglarna

Stora pengar samlas på kort tid in i Sverige till de vitas krigskassa, en enorm summa rent av, över 300 miljoner i dagens penningvärde, på bara ett par månader – för pengarna köper de vita skyddskårerna sig flera, större och starkare vapen, svenska regeringen låtsas se strängt på verksamheten, men det är mest ett spel för gallerierna. De ser oftast mellan fingrarna på vapensmugglingen, när de nu inte öppet stöder den fallna lagliga finländska regeringen. Finländarna på den vita sidan hoppas rent av på en öppen svensk intervention, de röda förväntar sig ett starkt politiskt stöd från framför allt den svenska socialdemokratin, och man hoppas på en frivillig mobilisering bland svenska arbetare – bägge sidor kommer att bli mycket besvikna över uteblivna svenska insatser.

Berglund & Sennerteg uppehåller sig länge och väl vid den svenska hållningen, och den svenska opinionen, de svensk-finländska kontakterna, och inte minst den vid tiden så inflammerade Ålandsfrågan. Kanske tar just det mittpartiet i boken onödigt stor plats. Mest intressant att studera är den återhållna svenska socialdemokratin, helt utan den revolutionära glöd som återfinns hos de finländska kamraterna – Hjalmar Branting och andra ledande svenska socialdemokrater uttrycker försiktig solidaritet med de röda, men visar mycket klart och tydligt att den våldsamma revolutionära vågen, som leder till statskuppen i slutet av januari 1918, varken är en framkomlig eller önskvärd väg för den svenska arbetarrörelsen.

Läs mer: Finland firar 100 med en bal på slottet

Niclas Sennerteg och Tobias Berglund vill ge oss den stora bilden, berätta och klargöra orsakerna bakom finska inbördeskriget, redovisa mekanismerna bakom den olyckliga upptrappningen som ledde till det extremt blodiga och brutala krig som i stort sett kom att utspela sig på vår bakgård – de blir som allra bäst när de söker sig ner på mikronivå, läser brev, dagböcker, redovisar vittnesmål från svenskar på plats, frivilliga, korrespondenter, journalister.

Ögonvittnena är många, både till den röda och till den vita terrorn, många ur den svenska bataljonen deltog utan problem i avrättningarna, andra vittnade om den avsky de kom att känna: ”Till en början ville svenskarna taga fångar och bevaka dem. När finska officerare fingo se det, tog de genast fram revolvrarna och sköt ner dem på stället.”

De flesta svenska frivilliga fogade sig i slaktandet. För en slakt blev det.

Quiz: Vad kan du om Finland? 

Inbördeskriget har i alla tider framhållits som det grymmaste av krig, det förrädiska brodermordet, där goda grannar plötsligt befinner sig på olika sidor i en uppgörelse som saknar alla former av krigslagar, som inte regleras av några konventioner om mänskliga rättigheter. Inbördeskriget – rent av det lägsta av krig.

Finska inbördeskriget är en tragedi man inte kan passera utan att drabbas hårt av nöden, våldet, obarmhärtigheten. Och fortfarande kommer det fram nya fakta, ny forskning, nya delsanningar. Man firar Finlands självständighet i dag, den 6 december – inte alla firar, många sörjer, fortfarande.

Vill man komplettera Niclas Sennertegs och Tobias Berglunds bok med en skönlitterär text (och analys) om orsak och verkan bakom finska inbördeskriget är givetvis ­Väinö Linnas klassiska ”Torpar­trilogi” rätt böcker att kasta sig över. Jag känner djup avundsjuka inför alla er som fortfarande har detta mästerverk oläst framför er.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.