Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Fler självmord är att vänta bland ensamkommande barn

Precis som sina föräldrar och syskon har de ensamkommande afghanska barnen fått utstå våld och diskriminering under uppväxten. Personen på bilden har inget med artikeln att göra.
Precis som sina föräldrar och syskon har de ensamkommande afghanska barnen fått utstå våld och diskriminering under uppväxten. Personen på bilden har inget med artikeln att göra. Foto: Jessica Gow TT

Sedan årsskiftet har tre afghanska barn tagit livet av sig på boenden för ensamkommande. Viktor Banke ser en oroväckande tendens i spåren av den skärpta flyktingpolitiken.

På kort tid har ett flertal ensamkommande barn tagit livet av sig. Barnombudsmannen höll därför nyligen krismöte, medan Socialstyrelsen ringde runt till kommunerna och fick bilden bekräftad: läget är akut. De som tagit livet av sig har alla varit ensamkommande afghaner. Frågan är varför de mår så dåligt.

Många av dem tillhör den förföljda folkgruppen hazarerna, och har föräldrar som flydde Afghanistan under talibanväldet. De har därför tvingats växa upp i Iran eller Pakistan, utan rättigheter. De har fötts till enkla förhållanden och arbetat illegalt sedan tioårsåldern. Precis som sina föräldrar och syskon har de fått utstå både våld och diskriminering genom barndomen.

Andra har vuxit upp i hemlandet. Vissa under hot från nomaderna, som attackerar byar för att stjäla mark eller mat, andra från talibanerna som i delar av landet för ett regelrätt krig mot regeringens väpnade styrkor. En del har en annan tro eller sexualitet än den förväntade. Några har sannolikt bara kommit för möjligheten till ett bättre liv. Gemensamt för samtliga är att de blev tonåringar och på olika sätt tog sig hela vägen hit. Och när de somnat här den första kvällen, i något boende någonstans, kunde de för första gången vakna till ett land som gav dem rätt till vård, skola, trygghet och utbildning.

Ett land som ännu var känt för generös asylpolitik, ett rykte som visserligen inte alltid låg i linje med verkligheten. Men för de afghanska barnen stämde det ganska bra. Många av dem ansågs inte ha skyddsskäl, men fick ändå permanenta uppehållstillstånd. Det saknades nämligen ofta ett ordnat mottagande i hemlandet, eftersom föräldrarna var i exil eller onåbara. Och då Migrationsverket inte får utvisa barn utan ordnat mottagande, gavs i stället permanenta uppehållstillstånd.

Barnen som kommit under 2015 såg alltså sina vänner och rumskamrater få permanenta uppehållstillstånd, ibland också de som kommit senare, men råkat hamna på en snabbare enhet. Barnen gick i skolan och lärde sig språket och väntade på sina beslut. Vissa slets sönder av ovisshet, hemska minnen eller saknad av familjen. Andra höll ut ganska bra. Spelade fotboll, tränade glosor, träffade någon.

Reaktionen kom snabbt. Lärare, gode män, och boendepersonal fick hantera en kraftig ökning av sömnsvårigheter, depressioner och även självmordsförsök. Och så har det fortsatt. 

Hemlandet fanns såklart med i bakgrunden. Säkerhetsläget som blev allvarligare. Hazarer som kidnappades, precis som under talibanväldet. Bilbomber i Kabul, regelrätt krig i provinsen Helmand. Sådant de aldrig skulle behöva riskera igen, eftersom regeringen under sin presskonferens i samband med omläggningen av asylpolitiken förklarat att barn som kom innan den 24 november 2015 skulle undantas från den nya lagstiftningen, som bland annat innebar tillfälliga uppehållstillstånd.

Men så plötsligt en dag under sommaren 2016 kom en ny giv från Migrationsverket: ensamkommande barn över 16 år, utan skyddsskäl, skulle hädanefter få tillfälliga uppehållstillstånd, eftersom de kan utvisas när de blivit 18. Reaktionen lät inte vänta på sig. Lärare, gode män, och boendepersonal fick hantera en kraftig ökning av sömnsvårigheter, depressioner och även självmordsförsök. Och så har det fortsatt, tills nu, när frågan efter tre fullbordade självmord hamnat på bordet. Så vad ska man göra?

Tja. Man kan, som vissa, torrt konstatera att de som saknar skyddsskäl ska utvisas, att det måste vara skillnad mellan ja och nej. Och det stämmer ju, men det är inte hela sanningen: den punkt efter vilken ett skyddsbehov föreligger är en punkt på en glidande skala. För vissa har den redan nåtts, och i takt med det eskalerande våldet i hemlandet närmar den sig för allt fler. Dessutom finns det gott om expertis som gör en annan, allvarligare bedömning av säkerhetsläget än Migrationsverket. Om barnens bästa verkligen skulle ha beaktats utifrån dessa bedömningar vore utvisningarna otänkbara.

Nu har man att välja. Fortsätter utvisningarna har man sannolikt fler självmord att vänta. Fler unga människor kommer att gömma sig, varpå fler poliser får leta efter dem. Ger man i stället barnen permanent uppehållstillstånd ger man dem också en möjlighet att få leva i trygghet, att få en utbildning. (De allra flesta har redan hunnit lära sig svenska). Även ett rättviseperspektiv talar för en sådan lösning: barnen kom till en viss lagstiftning, men drabbas nu av en oväntad förändring.

Att välja det senare alternativet är inte att släppa invandringen fri, ty det gäller en begränsad grupp som kom under en begränsad tid. En anstormning av ensamkommande barn är inte heller trolig: de kommer inte fram genom gränskontroller och ID-krav. För två veckor sedan sökte 30 stycken asyl, veckan före det bara 13.

Sverige har gjort en fantastisk insats för människor i nöd under de senaste åren. Mäktar man med även detta?

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.