Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-07 00:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/flickan-med-femhundra-ansikten/

Böcker

Flickan med femhundra ansikten

Kittyomslagens stil har varierat genom åren.
Kittyomslagens stil har varierat genom åren. Foto: Lotta Olsson

Böckerna om Kitty, som på originalspråket heter Nancy Drew, fyller 90 i år. Under åren har hon ändrat utseende och bakgrund, hennes hemstad har flyttats några gånger och hennes ”författare” finns egentligen inte. Men grundhistorien om en ung moderslös kvinna som löser mysterier med sina vänner är densamma. Gång efter gång efter gång. DN:s Lotta Olsson har bläddrat sig igenom en seglivad succé.

I nittio år har det kommit nya Kittyböcker: En osedvanligt segsliten ungdomsbokserie. Flickdetektiven har löst mysterier i över femhundra böcker sedan 1930, alla skrivna av Carolyn Keene.

Fast författaren Carolyn Keene har ju aldrig funnits, och Kitty heter förstås egentligen Nancy Drew. Av någon anledning tyckte inte svenskarna att hon skulle heta Nancy när serien började översättas till svenska 1952. ”Kitty som detektiv – klockmysteriet” har följts av cirka 160 andra Kittyböcker på svenska.

Det kunde ha varit värre. I Finland fick hon heta Paula, i Frankrike blev hon Alice Roy och till och med Carolyn Keene fick byta namn till Caroline Quine. I Tyskland fick Kitty inte ens vara amerikan, det var för svårt efter kriget. Deras Kittyböcker handlar i stället om den tyska juridikstudenten Susanne Langen, som reser till River Heights med sin hushållerska för att hälsa på en farbror Pete.

Så är det med populärlitteratur, man skriver om och ändrar när omständigheterna så kräver (och rätt ofta utan någon begriplig anledning alls). Det viktiga är att böckerna säljer, och det har Kitty gjort genom alla år. Hon har blivit film, tv-serier och datorspel, och själva bokserien finns det flera varianter av.

I början ryckte Kitty Drew ut till rättrådigt försvar för de maktlösa i samhället: Fattiga småbönder, hjälplösa änkor, sjuka och okunniga som riskerade att bli lurade på pengar och mark. Inga skurkar tog henne på allvar till en början, för vem skulle lyssna på en tonårsflicka? I stället försökte skurkarna ibland misstänkliggöra henne: En tjuv, den där unga flickan!

Första boken ”The secret of the old clock”, kom ut 1930 i USA.
Första boken ”The secret of the old clock”, kom ut 1930 i USA. Foto: Lotta Olsson

Men Kitty var ju dotter till den kända advokaten Carson Drew, så polisen skrattade bara åt anklagelserna: Kitty var mer laglydig än alla andra. Eller som vännen Bess säger i någon bok, ”det finns ingen mer hederlig än Kitty”. En superhjälte med extraordinära förmågor för sin tid: En flicka med auktoritet. Eller möjligen en ung kvinna som använde sin klasstillhörighet för att hjälpa de fattiga som myndigheterna aldrig trodde på. 

Med tiden har Kittyböckerna mer blivit slentrianmässiga ”mysterier”, som hon tar sig an enbart för den intellektuella utmaningen. Eller som förströelse, för under nittio år har Kitty varken behövt arbeta eller studera. Hon får en bil i födelsedagspresent av pappa i första boken, ”The secret of the old clock” (på svenska blev den ”Kitty som detektiv – klockmysteriet” 1952), plockar upp sina vänner Bess och George och ger sig ut för att lösa mysterier.

Mysterierna var i början ofta arvstvister eller borttappade barn som kommer tillrätta, men flera böcker varnar också pedagogiskt för bondfångare som lurar på aningslösa människor ”aktier” i förment framgångsrika företag.

Varje äventyr hade förstås en uppsättning självklara äventyrsinslag: Gamla hus med ett otal lönngångar, rykten om spöken (det gömmer sig alltid bedragare bakom konstiga ljud), grottor, tornrum, cirkusar och liknande.

Offren var i början oftast fattiga och outbildade, medan skurkarna var uppkomlingar, nyrika eller helt enkelt fula. Skönheten kommer definitivt inifrån i Kittys värld, där utseende och beteende är oupplösligt förenat.

Numera har Kittyböckerna blivit livsstil mer än mysterier, modedetaljerna ges större utrymme och brotten är oftast begångna av enskilda småbrottslingar: Juveler har blivit stulna, någon saboterar för en olycklig företagare.

Men vad är det som har fått Kitty att ändå överleva i en värld som har förändrats så mycket? De andra finns ju inte kvar – varken Enid Blytons gamla Femgäng, Sivar Ahlruds Tvillingdetektiver eller några av de andra succéerna. Vem är hon?

Bild 1 av 3 Kitty heter Nancy Drew på orginalspråk.
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3

Kitty Drew är en idealbild – frejdig, begåvad, glad och modig, fast personlighetslös. Det är det som är tricket med populärlitteratur: Hjälten ska vara en hjälte, fast utan tydliga karaktärsdrag. De tomma ytorna lämnas alltid åt läsaren själv att fylla i. (Eller tittaren: Kitty är lika personlighetslös som kommissarie Barnaby i ”Morden i Midsomer”).

Hennes bästa vänner George och Bess får nästan alltid bara varsin egenskap: George är pojkaktig, Bess älskar mat. Flickornas tre pojkvänner är om möjligt ännu tråkigare, och framstår mest som ett slags praktiska husdjur när något kräver manlig dådkraft och fysisk styrka. Eller som kavaljerer, för då och då påpekas det i bisatser att flickorna lever alldeles vanliga ungdomsliv. 

Det handlar om funktion snarare än gestaltning, om händelseutveckling och tempo snarare än personlig utveckling. Kitty behöver sina vänner för att dialogen ska kunna driva intrigen framåt. Bess och George är som Watson medan Kitty är den klartänkta Sherlock Holmes.

Ändå har Kitty lyckats bli förebild för många. Hon var en av de flickbokshjältinnor som på trettiotalet såväl förebådade som lade grunden för kvinnlig frigörelse, och många kvinnor har vittnat om hur inspirerande hon var. 

Inte för att det var meningen när Edward Stratemeyer på Stratemeyer Syndicate på 1920-talet insåg att det fanns en outnyttjad försäljningspotential bland läsande flickor. Hans bokförlag Stratemeyer Syndicate grundades 1899 och var det första förlag som enbart gav ut underhållningsromaner för barn. Äventyrsböckerna om The Rover Boys och The Hardy Boys blev gigantiska försäljningssuccéer, och Edward Stratemeyer upptäckte snart att det inte bara var pojkar som läste dem. Kanske kunde han också sälja en serie om en äventyrlig flicka?

Han hittade på Nancy Drew, och skrev ihop intriger till de första böckerna. Sedan annonserade Stratemeyer Syndicate efter en spökskrivare, och journalisten Mildred Wirt Benson nappade.

Hon skrev tjugotre av de första trettio böckerna och länge fick hon inte säga det högt (det slutade med en rättstvist, där hennes författarskap erkändes). Edward Stratemeyers dotter Harriet S Adams skrev åtskilliga synopsis och sa sig länge vara författaren, framför allt efter den stora revision hon gjorde av böckerna i slutet av femtiotalet.

Bild 1 av 2 De svenska omslagen har haft flera olika stilar genom åren.
Bild 2 av 2

Den gången handlade det till största delen om att tvätta böckerna rena från den uppenbara rasism som fanns här och där, där svarta trotjänare lagade härlig gammal sydstatsmat och var lojala men korkade. Böckerna skulle fungera i en ny tid, och lösningen för Harriet S Adams var att rensa Kittyböckerna etniskt: Plötsligt var alla i böckerna vita, även tjänarna. Kitty blev också betydligt lydigare mot vuxna, och mot män.

Då var det för sent. Kittys kaxiga personlighet var redan fastlagd. 

Andra förändringar hade större genomslagskraft. Kitty var sexton år i de första böckerna, men eftersom hon körde runt i sin lilla sportbil fick hon ganska snart byta ålder till arton. Inte alla delstater i USA (och verkligen inte vi svenskar) godkände sextonåriga bilister.

I de tidiga böckerna hade Kittys mamma dött när dottern var tio år, och Kitty tog genast över ansvaret för hemmet, vilket förmodligen handlade om att bestämma över hushållerskan Hanna Gruens arbete. Efter ett tag blev Hanna Gruen mer moderlig, när förlaget började inse att inte ens en välbeställd advokatdotter borde styra och ställa från tio års ålder. Klasskillnaderna ändrades: Ett barn fick inte beordra runt en vuxen, även om barnet var överklass och den vuxna en tjänare.

Det blev en delvis annan bakgrund där Kitty hade förlorat sin mamma som treåring, och uppfostrats av hushållerskan och pappan. Men en moderlös Kitty behövdes ändå, för ett moderlöst barn är mer självständigt. Inget ovanligt i barn- och ungdomslitteraturen, där omsorgsfulla föräldrar behöver röjas ur vägen så fort det går om det ska bli några riktiga äventyr.

Kittys pappa, advokaten Carson Drew, har i stället en imponerande tilltro till sin dotters förmåga att klara sig själv och låter henne fara i väg vart hon vill. Någon gång oroar han sig, men betydligt oftare ber han om dotterns hjälp. Kitty kan ta reda på saker som han själv inte kan.

Staden River Heights där Kitty bor har fört en förbluffande mobil tillvaro genom åren och inledde sin existens i Iowa, för att efter några år flytta till östkusten och sen dra sig inåt landet (numera är den i närheten av Chicago).

Trots att böckerna har kommit ut i nittio år har Kitty inte märkt av några samtidshändelser, eftersom böckerna skulle gå att läsa i olika tider. Trettiotalets depression märktes aldrig, inte heller andra världskriget eller sextiotalets ungdomsuppror. Det har fungerat: trettiotalsböckerna gick utmärkt att ge ut i ett svenskt femtiotal. Men det finns ändå lite tidsmarkörer här och där, gömda i deckarintrigen eller i själva språket, där Kitty kan utbrista ”toppensnyggt” och George tycker att det är ”stenkul” med snöstorm i ”Kitty och minkmysteriet” (på svenska 1967, i rolig översättning av Ann Westborn).

Framför allt syns epokerna på omslagsbilderna. I Sverige har Kittyböckerna huvudsakligen varit röda ryggar i B Wahlströms berömda bokserie, där röda ryggar var för flickor och gröna för pojkar (vi var många barn med envis färgblindhet). Förlaget lade stor vikt vid att omslagen skulle vara dramatiska och locka till omedelbar läsning.

Då hade det ju varit bra med lite kontinuitet, kan man tycka, men när det gäller Kittyböckerna har hennes utseende varierat rejält. Enligt innehållet ska Kitty vara blond, och på första bokens svenska omslag är hon en påtagligt rundkindad blond flicka (som man aldrig skulle låta köra bil, hon ser alldeles för ung ut). I andra boken, ”Kitty i spökhuset” (som kom ut i 1930, i Sverige 1953) har hon hastigt vuxit till sig och ser ut som en misstrogen Doris Day, omgiven av glada fladdermöss, men redan i ”Kitty och dagboksmysteriet” (i USA 1932, i Sverige 1956) har hon blivit brunhårig.

Sen växlar det vilt, med tidstypiska frisyrer och kläder som är väldigt roliga att jämföra. Eftersom de svenska utgåvorna är från 1952 och framåt är Kitty en typisk proper femtiotalsflicka i de första böckerna och en ärtig sextiotalstjej när det decenniet kommer. Sjuttiotalsböckerna växlar mellan hippielook och ett ganska debilt Bondbrudutseende, och på åttiotalet ser hon plötsligt ut som en ledsen tonårstjej på väg till kuratorn.

Numera skulle omslagen kunna pryda amerikanska tv-serier för barn. Det är intressant att jämföra även med andra bokserier som levt kvar, där huvudpersonerna också ser allt yngre ut i nyare upplagor. Är det idealen som har ändrats? Varför skulle barn se vuxna ut på femtiotalets bokomslag men vara yngre barn numera? 

Det har gjorts åtskilliga försök att ändra på Kitty genom åren, serien har fått nya underkategorier för äldre eller yngre läsare. Kitty har fått mobiltelefon och elhybridbil, hon har haft mer romantiska drag (och intresserat sig för andra än Ned Nickerson, det blev ingen succé) och även fått en serie om sig själv som barn.

Kanske är det desperata försök att hitta en ny publik i en tid när läsningen minskar så mycket att även Kitty håller på att ge upp andan. Eller också är det bara den gamla vanliga Kitty Drew: En flicka som är riktigt bra på att anpassa sig till sin tid.

5 x Kittyböcker

”Kitty som detektiv – Klockmysteriet”
”Kitty som detektiv – Klockmysteriet” Foto: Lotta Olsson

”Kitty som detektiv – Klockmysteriet”

Översättning Bodil von Eichwald-Agdler, 1930/1952

Kitty får sin lilla sportbil och råkar genast nästan köra på ett mysterium. Två kvinnor hade hoppats på ett arv för att klara ekonomin, men släktens rikaste man gav pengarna till hemska uppkomlingar. Mycket fattigdomsskildringar: pengarna ska gå till mat och utbildning.

”Kitty och tvillingmysteriet”
”Kitty och tvillingmysteriet” Foto: Lotta Olsson

”Kitty och tvillingmysteriet”

Översättning John G Hellberg, 1934/1958

På omslaget till ”Kitty som detektiv” är Kitty en blond ung flicka, men här är hon plötsligt brunhårig och påtagligt vuxen. Pappa Carson Drew bekymrar sig över en adoption där de blivande föräldrarna, som är i den fördärvliga underhållningsbranschen, knappast kan ta hand om barn.

”Kitty och den mystiska teaterbåten”
”Kitty och den mystiska teaterbåten” Foto: Lotta Olsson

”Kitty och den mystiska teaterbåten”

Översättning Ann Westborn, 1957/1970

Flickorna är på besök i New Orleans och ser den gamla teaterbåten som strandat i floden. Det påstås förstås spöka där. Svårsmält rasism där det spelas på tam-tam-trummor och utövas voodoo i hyddorna, men flickorna får hjälp av ”onkel Rufus” som kan allt som flickorna inte kan.

”Kitty och den talande roboten”
”Kitty och den talande roboten” Foto: Lotta Olsson

”Kitty och den talande roboten”

Översättning Puppi Grimberg, 1971/1976

Kitty och hennes vänner kommer till ett oväntat modernt hus där det finns gott om lönngångar, underliga trappor och en tämligen bråkig robot. Bedragare lurar i omgivningen, och lyckas bland annat lura Bess att ge bidrag till fattiga navajobarn (som aldrig ser skymten av pengarna).

”Kitty och tornrummets hemlighet”
”Kitty och tornrummets hemlighet” Foto: Lotta Olsson

”Kitty och tornrummets hemlighet”

Översättning Anders Linder, 1957/1993, Richters

Nittiotalsomslag där Kitty är yngre än på länge, men den betydligt äldre berättelsen handlar om en rik hundraåring i ett vindsrum, giriga släktingar (Bess och Georges familjer!) som vill lägga vantarna på pengarna och ett tacksamt fosterbarn som bara vill hundraåringens väl.

Läs mer:

Lotta Olsson tipsar: 5 x nya pocketböcker

Lotta Olsson tipsar: Sommarens fem bästa feel good-böcker

Ämnen i artikeln

Böcker
Barnböcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt