”Folks åsikter om flyktingar skrämmer mig oerhört”

Hon har trenchcoat och pratar i telefon samtidigt som hon rullar barnvagnen längs Strandvägen och vinkar ursäktande när hon ser mig – ska bara avsluta samtalet! – utanför Hotell Diplomat på Östermalm. Vi går in till restaurangen (”Äsch, det går bra, jag är här så ofta”, avfärdar hon skylten om barnvagnsförbud i lobbyn) och hon berättar att det var en journalist som ringde.

– Det blev bråttom, Sally skrek, och reportern frågade om vinstmarginaler och jag hade inte siffrorna i huvudet – jag hatar det, hatar att låta dum.

Isabella Löwengrip ruskar på huvudet som för att skaka av sig känslan, och vi sätter oss i en soffgrupp. Beställer kaffe. Jag frågar vad hon gjort i dag.

– Jag är föräldraledig på halvtid och min man på halvtid. Jag har hemmadag egentligen. Men det har varit jättestress. Vi renoverar och jag håller på att byta bank eftersom en bankkvinna klappade mig på huvudet.

Bildligt eller bokstavligt?

– Bildligt! Vi ville få till ett lån. Men så får jag bemötandet: ”Hur går det med din lilla blogg egentligen?” Jag blev så arg. Så det är mycket nu... men den största förändringen är nog en inre process.

Jag säger att jag har förstått det. Att det var därför jag hörde av mig och ville göra en intervju. Den senaste månaden har Isabella Löwengrip skrivit flera saker på Twitter och i sin blogg som, faktiskt, förbluffat mig. Hon har lämnat Moderaterna och tagit tydlig ställning för en humanare flyktingpolitik. I en text med rubriken ”En skopa tur” skriver hon: ”Det går inte att tänka sig till ett bra liv, alla har inte rätt förutsättningar. Vissa kämpar hela livet utan att uppnå det man hade hoppats på. Vissa barn får en jäkla skituppväxt som påverkar dom livet ut och det är orättvist. Fruktansvärt orättvist.”

Vänta lite nu. Vi backar.

Varför är det intressant om Isabella ”Blondinbella” Löwengrip, 25-årig bloggare, föreläsare och företagare, ändrat sig lite? Är det intressant? Tja, tillräckligt för att det ska bli rubriker i båda kvällstidningarna när hon lämnar Moderaterna. Tillräckligt för att ett blogginlägg om ödmjukhet ska bli en ledarartikel i DN: ”Men nu gör hon en helomvändning [...]. Det är ungefär lika väntat som om Jimmie Åkesson skulle konvertera till islam”, skriver Amanda Björkman (26/10). Tillräckligt för att jag ska sitta här och intervjua henne, genuint nyfiken på vad som har hänt. Så vi börjar från början:

Isabella Löwengrip föds 1990 i Stockholm och växer upp med skilda föräldrar. Hennes mamma är moderat, pappan sosse, och visst diskuteras det ibland hemma – men det är inte en särskilt politisk familj, säger hon. När hon själv sammanfattar sin bakgrund är det kortfattat och kärnfullt:

– Jag växte upp i en rätt dysfunktionell familj, var mobbad i skolan, och sedan hittade jag MUF.

2003, när hon är tretton år gammal, väljs Fredrik Reinfeldt till partiordförande för Moderaterna. Samma år går hon med i ungdomsförbundet.

– Det var väldigt bra för mig då.

Vad hittade du i MUF?

– Vänner, struktur, vuxna som fanns där och kunde prata. Stödet jag inte fick hemifrån fick jag där.

Det hade kunnat vara något annat, säger hon i dag – en simklubb, en kyrka. Men ungdomsförbunden står där i skolan och presenterar sig, och det är enkelt att välja ett.

– Det var en typisk sån ”tonåring-söker-identitet”-grej. Det var lätt för mig att sugas in. Samtidigt stämde ju mina politiska åsikter överens med MUF.

Hur formulerade du dina åsikter på den tiden?

– Det var solklart för mig. Jag har adhd, och tänkte: varför ska vi som är så olika varandra som människor passas in i samma skolform? Jag sökte ett parti som ville att skolan skulle vara anpassad för individen, och Moderaterna har alltid satt individens frihet väldigt långt fram. Sedan gick jag in i hela rollen: pärlörhängen, snedbena, hänga i innerstan, skjorta... Det var som en liten uniform som alla hade. Där skapades nog hela MUF-Bella-bilden.

I september 2005 startar Isabella Löwengrip sin blogg Blondinbella. Det allra första inlägget (”Välkommen till min blogg”) får fem kommentarer – en av dem lyder: ”Stäng ner den”. Men det gör hon inte, och bloggen växer så småningom till en av Sveriges absolut största. I februari 2008 omnämns Blondinbella för första gången i DN. ”Typiska bloggaren en ung kvinna som gillar mode”, är rubriken. Ett halvår innan DN-artikeln har Ekonominyheterna gjort en (omdiskuterad) genomgång av svenska bloggar och värderat Blondinbella till fem miljoner kronor. Isabella har startat ett företag och börjat ta ut lön, och snart blir hon en av förgrundsgestalterna inom den svenska bloggosfären.

I en intervju med GP samma år berättar hon att hon medvetet framställer sig som blond och lite dum: ”Jag spelar på bortskämdheten, att jag inte kan laga mat eller inte vet hur dammsugaren fungerar.” Hon skriver om shopping och utseende: ”Efter att ha jämfört de här bilderna på mig, har jag kommit fram till att jag måste börja sola igen varje vecka. Jag dör hellre tidigare (rynkorna kommer jag ej ha tack vare botox) än att leva ful blek” – men hon är samtidigt noggrann med att poängtera att hon är en entreprenör och driver företag, och sitt engagemang i MUF beskriver hon som ”det mest lärorika man kan göra”.

2006 blir Fredrik Reinfeldt Sveriges statsminister. Och Blondinbella blir en sorts symbol och härförare för både den första generationen unga privilegierade som växer upp i Alliansens Sverige, och den första generationen unga bloggare: oförtrutet entreprenöriella, säkra på sitt eget värde, ogenerat och nästan ideologiskt ytliga, fast beslutna att allt är möjligt.

Samma år kommer självhjälpsboken ”The secret” ut. Den är skriven av amerikanska Rhonda Byrne och beskriver ”attraktionslagar” som gör att positivt tänkande skickas ut i universum och drar till sig positiva händelser. Och motsatt – negativt tänkande gör att ens liv blir skit. Isabella Löwengrip blir en av ”The secrets” främsta förespråkare i Sverige. Ideologin har kallats för en ”entreprenörsreligion”.

Man kan också beskriva ”The secret” som en sorts låtsasvetenskaplig extremversion av Den Amerikanska Drömmen, där varje individs inställning till livet avgör hur väl man lyckas. Eller misslyckas.

Isabella Löwengrip börjar föreläsa redan i tonåren. ”Vill man något så kan man göra det”, citeras hon i Expressen när hon talat på konferensen Ung Media i Göteborg.

I dag skrattar hon när hon pratar om det.

– Det här... extrema... att allt går om man vill, jag känner väl att det inte är hållbart i längden. Det känns viktigt att säga att jag inte kan skriva under på det längre.

Hur resonerade du under de åren då du tänkte att det var hållbart?

– Det ligger ju något i att man utifrån sina förutsättningar alltid har någon form av val: går du upp ur sängen på morgonen eller inte? Men jag förstår nu att det inte alltid är så lätt. Det finns svåra depressioner, man kanske inte alltid orkar. Det var väl typiska tonårstankar – att allt är svart eller vitt.

Sally sover i vagnen, en fotograf smyger runt oss och tar bilder. Det är inte DN:s fotograf, utan en som provjobbar för Isabella Löwengrip – tanken är att hon ska dokumentera Isabellas vardag för bloggen (”Inga bilder på Sallys ansikte”, instruerar hon vänligt). Jag frågar vad det är som har hänt. Var kommer förändringen i hennes liv från?

– Det låter som en klyscha, men det var nog när jag blev förälder. Det fick mig att förstå vad som är viktigt här i livet. Innan jag fick barn kändes det som att det bara är att göra det man vill och känner för: sätta upp ett mål, sikta och köra. Jag kräks av mig själv när jag säger det nu...

Hon skrattar till lite.

– Nu förstår jag att hur förberedd och duktig man än är, så går det inte att styra de där små liven. Jag har också träffat väldigt mycket människor i mitt jobb när jag åkt runt och föreläst, och jag har insett att livet inte är så himla enkelt.

Flyktingsituationen och det som sker på Medelhavet har påverkat henne starkt under hösten; blev en katalysator. Droppen var när hon läste om dem som bildade mänsklig mur i Torneå för att hindra flyktingar från att passera gränsen.

– Jag kände bara: vad är det här! Varför säger ingen ifrån! Malena Ernman har varit väldigt duktig på Twitter. Men var är alla andra? De här åsikterna som florerar kring middagsborden, de blir norm. Det skrämmer mig oerhört. Jag kände att nu måste jag ställa mig upp, åtminstone till mina läsare i bloggvärlden, och säga att ni inte får hjärntvättas att tro att de här människorna bara är en belastning. Vi måste förstå att det är människor som söker hjälp. Det var verkligen ett ”wake up call”.

När hon skrev om flyktingsituationen fick hon starka reaktioner. Hon var inte beredd på det.

– Jag fick en liten chock. När jag skrev om den mänskliga muren i Torneå fick jag dödshot av finska män. Jag började besöka ett transitboende för att träffa flyktingarna och se vilka de är, skriva om dem i bloggen, få folk att förstå att de är människor. Många tror att det sitter en massa invandrare där som inte vill göra rätt för sig, som har armarna i kors och skitar ner och bara vill ha och ha – den synen är utbredd. Jag har egna släktingar som säger så högt. Människosynen folk har är fruktansvärd. Fruktansvärd.

Jag tror många förvånades över att just du tog ställning.

– Jag har alltid brunnit för människors frihet. Det är viktigt för mig att alla är inkluderade, det var därför jag reagerade när Moderaterna ville förbjuda tiggeri. Då är ju friheten inte för alla, utan bara för dem som redan har. Så det är ingen ny åsikt hos mig, men jag har inte pratat om just integration så mycket tidigare. Så var det ju i MUF också, integrationen var något man inte skulle prata om.

Flyktingfrågan blir det som får Isabella Löwengrip att slutligen lämna partiet hon varit medlem i sedan tidiga tonåren. Den 19 oktober skriver hon ett kort tweet: ”Förbjuda tiggeri och temporära uppehållstillstånd... @nya_moderaterna är inte längre ett parti för mig. Vad hände med individens frihet?” Reaktionerna blev också en sorts väckarklocka för henne. För första gången började hon inse sitt eget symbolvärde.

– När journalister ringde frågade jag tillbaka: ”Varför är det här en så stor nyhet för er?” Och de svarade att jag är så förknippad med det här, att jag är någon sorts exemplarisk person som skapades i samband med Nya Moderaterna.

Jag tänker också på dig så. Som symbol.

– Jag hade inte förstått att jag var så synonym med Reinfeldts Moderaterna. Men nu förstår jag att jag har setts som en del av det där.

Var det Anna Kinberg Batra som gjorde att du lämnade?

– Ja, jag får intrycket av att det är de mörkblå som stiger fram nu, och jag har alltid varit liberal. Jag har nog aldrig varit så stolt som när Reinfeldt sade att vi skulle öppna våra hjärtan: ja, det är vad det handlar om, sätter man individens frihet först så innebär det också att man hjälper andra människor.

Är det svårare att ändra åsikt med tanke på att hela ditt förflutna är dokumenterat?

– Det är lättare att ändra sig om man inte har tusentals ögon på sig. Hela min tonårstid är dokumenterad.

Ja, Isabella Löwengrip är 25 år gammal och måste i princip skicka ut pressmeddelanden för att byta ståndpunkt. Men kanske är det inte en extremsituation hon är i, utan det nya normala. Hon tillhör den första generationen som växte upp på internet, men inte den sista. Den som är femton i dag kanske inte bloggar om sitt liv, men har en Tumblr, ett Instagramkonto eller Facebook.

Hon är inte den enda i sin generation som ändrat sig offentligt. Michaela Forni, född 1989 och del av samma bloggvåg som Blondinbella, var nyligen med i ”Malou” i TV 4 och berättade hur hon levt sitt offentliga liv som ”perfekt” tills hon en dag fick nog och bestämde sig för att berätta att hon i själva verket känt sig otillräcklig, trött, och olycklig. Generation Bella, den ytlighetsbesatta och självupptagna, har börjat riva bort filtren.

– Det är väl superpositivt. Att världen blir lite, lite mjukare.

Hur skulle du definiera din generation?

– Vi har inte fått någonting serverat. Det var varit finanskris, jobbkris, oroligt i världen. Man har fått lära sig att den traditionella vägen kanske inte alltid är bäst. Det är jättebra, men det finns en nackdel också: man tror att det finns genvägar överallt. Arbetsmoralen kanske inte alltid är så hög.

Det hade aldrig fallit mig in att skaffa barn när jag var 23. Jag hade hånskrattat åt idén – det var något mina föräldrar och farföräldrar gjorde, inte jag och mina vänner. Varför är det annorlunda för dig?

– För hela min generation, tror jag. Det händer så mycket i världen, vi behöver en stabil plats att komma hem till. Och för min egen del, privat, det väl ett sätt att läka trasiga barndomsminnen. Vem som helst hade nog sagt att det var en dålig idé, att jag borde gå till psykolog först och skaffa barn sedan, men det är lätt att vara efterklok. Och det har funkat jättebra faktiskt, haha! Jag orkade inte med den här ytan, jag ville vara gravid och lufsa runt i mjukiskläder och kolla på ”Idol”.

Foto: Lars Lindqvist

Det hjälpte?

– Ja!

Vad vill du göra annorlunda med dina barn jämfört med din egen uppväxt?

– Vara mer närvarande. Jag flyttade hemifrån när jag var 14, mina barn behöver inte vara lika drivna. Det finns inget behov av att de ska driva bolag när de är 16, det är bara korkat. Det ska vara lugnt omkring dem. Inte stormigt. En trygg plats.

Hur var det för dig då?

– Min pappa var ingen vettig pappa på den tiden. Allt var väldigt bra på ytan – han hade det gott ställt och så, men... Jag läste Åsa Linderborgs bok ”Mig äger ingen”, och trots att våra pappor hade väldigt olika jobb kände jag verkligen igen mig. Det var som att läsa om min egen barndom.

Oj! Jag hade aldrig gissat att du skulle identifiera dig med Åsa Linderborg!

– Haha, nej! Men just det här, en pappa som är glad och ens bästa vän när man är barn men som inte ser till att det finns lakan hemma. Jag älskade både boken och filmen.

Att få barn och familj, har det också fått dig att omvärdera synen på jämställdhet och könsroller?

– Ja. Jag blir så irriterad på mig själv att jag varit så hård. Jag minns att jag på stan såg en kanske fyraårig pojke och messade till Odd: ”Hur kan man låta sin son gå med dockvagn!” Nu när jag själv har barn så skäms jag över mig själv. Jättejättemycket. Ett barn är en individ.

Innan vi säger hejdå – Sally har vaknat, kaffet är slut – frågar jag lite om det här med ”The secret”. Så sent som för ett år sedan, i november 2014, beskrev Isabella Löwengrip i sin blogg hon hur hon använder sig av teknikerna för att tänka positivt och ”beställa” händelser av universum: ”man har ställt in ’sina tankar på rätt våglängd’ så att man drar till sig bra saker som en magnet”. I blogginlägget ”En skopa tur” skriver hon att hon inte står för det där längre.

De största förändringarna i hur du tänker har kommit samtidigt som du ju faktiskt har fått nästan allt du vill ha.

– Ja, jag skulle ha kunnat se det som kvitto på att det där tänka positivt-snacket funkat. Jag får ofta frågan: ”Varför har du lyckats med allt det här?” Och det är klart att jag är driven, jobbar mycket, har alltid varit duktig. Men det finns något annat där också som är slump. Jag har råkat träffa rätt människor, råkat födas i ett land där jag kan göra allt det här. När livet peakar som mest, har jag insett att det som gör mig mest lycklig, som min man och mina barn, är en slump. Det finns inget duktigt med det.

Foto i text: Lars Lindqvist