Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Fördomsfritt och helvitt

Regeringens och etablissemangets kampanjer mot fördomar utgår alltid ifrån att rasism eller sexism kan botas med mer information. Men fördomar härrör snarare ur den ekonomiska verkligheten, menar Kajsa Ekis Ekman.

Den som går in på Forum för levande historias utställning "Fördomsturnén" möts i entrén av ett stort plakat som förkunnar: "Varje gång du möter en ny människa stoppar du in henne i ett fack."

Går man vidare får man veta vad det är för fack det rör sig om. "Negermusik" står det på en som hänger i taket, och man kan se "Hora", "Blatte", "Bög" skrivet i ungdomlig graffitistil på flera ställen. Genom olika inrättningar får man pröva hur fördomsfull man är, man kan till exempel ringa i en telefon och trycka för vad man anser vara "normalt" sex och vem man skulle prioritera i en sjukhuskö av Hitler och Astrid Lindgren. Sedan hörs en pedagogisk röst fråga: "Finns det egentligen någon gräns för människans lika värde?"

Det är en intressant utställning just därför att den så perfekt exemplifierar den moderna diskursen om fördomar. Den diskurs som hörs från tidningarnas kultursidor och som har anammats av både högerliberaler och utomparlamentariska vänsteraktivister. Fördomar bör vara ett av de mest debatterade ämnena sedan nittiotalet - för att ta några slumpmässigt hämtade exempel från internet: fördomar om smisk, fördomar om överviktiga, omedvetna fördomar mot personer med annan synlig etnisk bakgrund än svensk, fördomar om kön.

Fördomarna finns alltså överallt, men ger man sig ut på jakt efter dem finner man något märkligt: de förekommer nästan bara i andra hand! Ytterst sällan hör man dem uttalas av någon som själv står för dem. Där­emot formuleras de klart och tydligt av dem som bekämpar dem.

I regel börjar det med ett konstaterande: det finns en viss fördom. Sedan bevisar man att den inte är sann eller slår fast att det är fel att generalisera i allmänhet. Några exempel: Röda korsets ungdomstidning Megafon ägnar ett nummer (4/2003) åt att förklara att muslimer är helt vanliga människor, det vill säga inte kvinnomisshandlare eller fundamentalister, och låter sedan ett par skolungdomar bedyra hur vanliga de är som personer. Ingången är klassisk: "Vi har frågat muslimer om hur det är att leva i en miljö där så många har fördomar om vem man är."

Tidningen Gringo hälsar på hemma hos två judar och samtalsämnet är givet: vad det finns för fördomar mot dem. Intervjuaren frågar, de två ungdomarna räknar upp exempel som "alla judar är doktorer, jobbar med pengar eller är allmänt framgångsrika". Underförstått: dessa fördomar är totalt uppåt väggarna - ändå ska de räknas upp.

Grundantagandet är precis det som Forum för levande historia hävdar i sina broschyrer: fördomar och myter kan botas med kunskap. Får man kunskap inser man att de är falska och blir av med dem. Det är en tacksam vinkel i en annars förvirrande postmodernistisk värld där man inte vet vad som är vad. Ju högre klackar en person har, desto troligare är det att han är man, dreadlocks är numera en vit medelklassgrej och trasiga kläder signalerar rikedom. Det är, kort sagt, en värld där det enda säkra är vad folk tror. Men eftersom det moderna samhället är så pass komplext kan man utgå från att om någon tror något är det fel.

Vad ska man tro i stället? Inget alls. Endast att det är fel att kategorisera; att man ständigt måste föra en kamp mot sitt inre, som har en irriterande tendens att dela in folk i fack. För det finns något i oss som vi själva inte är herrar över, som reproducerar de lömskaste tankar om andra, det är bara att erkänna. Som Centrum mot rasism säger: "Den värsta fördomen är tron att vi inte har några fördomar!" Och på Fördomsturnén får man frågan: "Är du rasist? Inte? Och hur vet du det?"

Paradoxen som inte nämns i kampen mot fördomar är att den som kämpar mot något måste definiera det först och på så sätt också konstituera det och kanske bidra till att upprätthålla det. För en fördom är trots allt ett slags strukturering och tolkning av verkligheten. Om den som uttalar den är för eller emot spelar mindre roll, den kommer ändå att innehålla samma kategorisering.

Att som Forum för levande hi­storia och Brottsförebyggande rådet, Brå, fråga 10 600 elever om de håller med om att "det borde vara förbjudet för homosexuella att rösta i politiska val", att "judar går det inte att lita på", att "de flesta muslimer vill bara leva på bidrag" eller "en tjej som inte sminkar sig är faktiskt ofräsch" för att mäta intoleransen hos unga, vad betyder det egentligen?

Jo, att man tillhandahåller tankemodeller som innehåller en rasistisk och sexistisk världsbild. Denna världsbild bekantas eleven med och förväntas därefter ta avstånd ifrån. Det frågas inte om man tycker att svenskar är ociviliserade, om killar är ytliga eftersom de inte har mens eller om bara bisexuella borde få rösta i politiska val. Sådana föreställningar antas inte finnas och är därför ointressanta att använda i kampen mot fördomar.

Man frågar naturligtvis om Förintelsen har ägt rum, vilket är en särskilt oärlig fråga eftersom alla vet att om något verkligen har hänt i historien så är det Förintelsen, vilket gör att det mest korkade och provokativa man kan göra är att hävda att den inte har det. Man frågar inte om månlandningen eller mordet på Olof Palme har ägt rum. Det är det ingen som tvivlar på - kanske just därför att ingen frågar om det.

Att det sedan är arbetarungdomarna som visar upp en hög grad av intolerans tolkas av utredarna som att högre utbildning är viktigt när det gäller att "befrämja en vidsynt och förstående hållning gentemot minoriteter". Men kan det inte snarare bero på att de ungdomar som läser morgontidningarna hemma är bekanta med diskursen om fördomar och vet att de är det fulaste man kan ha?

Jag skulle vilja säga att diskursen om fördomar är dubbel: den lär ut fördomar, den upprepar titt som tätt för oss att vi alla har dem - samt att vi inte bör ha dem.

Man skulle kunna se omfattningen av talet om fördomar som en kanalisering av en växande frustration över segregering, klassamhälle och patriarkat. De som blir hemlösa, arbetslösa eller fastnar i en illegal tillvaro och tvingas städa kontor för trettio spänn i timmen, de som byter blöja på de rikas ungar och de som byter blöja på deras föräldrar för arton tusen i månaden livet ut, de ska fås att inte tala om klass, utan om fördomar.

Dagens brännande fråga blir huruvida medierna visar upp en skev bild om ens förort, inte om hur det faktiskt ser ut och vad vi kan göra åt det. I talet om fördomar är verkligheten påfallande endast genom sin totala frånvaro. Alla är naturligtvis lika värda - sedan att det kan skilja hundra tusen i lön mellan två människor, det betyder inget eftersom det är idévärlden som spelar någon roll.

Men tänk om fördomar helt enkelt inte alls kan botas med kunskap? Tänk om de snarare härrör ur den ekonomiska verkligheten, om de bara är symtom på hur det faktiskt ser ut? Att man föraktar och ser ner på de som har en låg ekonomisk ställning i samhället, och att man genom att bekanta sig med diskursen om fördomar bara lär sig att se-men-inte-se?

Huvudsaken blir att inte skilja på folk i tanken, sedan kan klassklyftorna få öka, tänderna ruttna i munen på de fattiga medan de gnistrar naturligt blekta i munnen på dem som har råd. Gatorna kan fyllas alltmer av spritdoftande bylten, städande afrikaner, giftermålsdesperata irakiska män och tioåringar med Canada Goose-jackor.

Det viktiga är, som sagt, att veta att det bara rör sig om invanda föreställningar och att man låtsas att man inte ser vad man ser eftersom det värsta av allt är att kategorisera.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.