Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-17 09:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/forestallningarna-som-forandrade-sverige/

Scen

Föreställningarna som förändrade Sverige

Foto: Dan Hansson, Bengt Almqvist och Joakim Berglund.

Det talas ofta om vårt kulturarv, men vilka är egentligen föreställningarna som förändrade Sverige och fick oss att se på scenkonsten, världen och oss själva med en ny blick? DN:s scenkritiker Lisa Boda, Johan Hilton, Maria Schottenius, Ingegärd Waaranperä och Leif Zern väljer fyra föreställningar var som fått historisk betydelse.

Scenkonsten är en brutal konstform. Antingen var man där och såg vad som hände eller så var man inte det. Chansen återkommer inte, det är nu eller aldrig. 

Det utesluter naturligtvis inte att somliga föreställningar lämnar djupare spår än andra, både hos sin samtid och efterföljande generationer. Föreställningar som med tiden får ett alldeles särskilt skimmer över sig som profetiska, vitaliserande eller rentav ödesdigra, sådana som skakade om sin samtid på ett sätt som vi fortfarande inte riktigt hämtat oss ifrån. 

I årets upplaga av Scenvår har fem av DN:s scenkritiker fått i uppdrag att rådbråka sin kunskapsbank och rota fram fyra föreställningar var som på ett eller annat sätt förändrat svensk scenkonst och den tid de uppstått i. Men också oss som var där när det hände. Eller i vissa fall bara är gröna av avund över att vi inte var det, den där alldeles särskilda gången.

Johan Hilton

 

 

Uppsättning av ”Aniara” 1985.
Uppsättning av ”Aniara” 1985. Foto: x

Opera

”Aniara” av Karl Birger Blomdahl och Erik Lindegren efter Harry Martinsons diktepos (Urpremiär 1959, Kungliga Operan)

Harry Martinsons spöklikt framsynta ”Aniara” är en episk dikt som gavs ut 1956. Men det var tack vare Karl Birger Blomdahls musik och Erik Lindegrens operalibretto, som den kom att omskapa svensk kultur när den hade premiär. Vätebomben, miljöförstöringen och bristen på konsekvenstänkande är de stora hoten mot mänskligheten och i farkostens färd mot undergången tar människorna chansen att leva ut i på olika sätt. 

/MS

Kent Andersson och Bengt Bratt tillsammans med originalensemblen i ”Flotten”.
Kent Andersson och Bengt Bratt tillsammans med originalensemblen i ”Flotten”. Foto: Carl Erik Sundström

Teater

”Flotten” av Kent Andersson. (Urpremiär 1967, Göteborgs stadsteater)

Kent Anderssons pjäs om folkhemmet sjunger om flotten som styr mot Lycksalighetens ö. Det visar sig att den är ur kurs. Året är 1967. Det är samma vemod som i Monica Zetterlunds och Svenska Ords ballad om det Sverige som är på väg att förlora sin kompassriktning: ”Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord? Ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord? Var är de nu, de som påstod att de hade alla svar. Men svek alla oss och valde makten?” 

/LZ

Ingrid Thulin som Julie och Anders Ek som Jean 1962.
Ingrid Thulin som Julie och Anders Ek som Jean 1962. Foto: Bengt Almqvist

Teater

”Fröken Julie” av August Strindberg (Urpremiär 1889, svensk premiär 1906 på Akademiska Föreningens teater i Lund)

August Strindbergs bidrag till den negativa Sverigebilden. Uruppförandet förpassades till Köpenhamn 1889. Den svenska premiären ägde rum 1906. Med tiden har pjäsen om en adelsfröken och hennes olämpliga umgänge med en betjänt blivit en av de mest spelade i världen. Den river fortfarande upp känslor. Anledningen är att Strindberg inte tänkte sig för innan han skrev.

/LZ

Birgit Cullberg repeterar "Fröken Julie" i en uppsättning från 1962. Som Julie ses Kari Sylwan, som Jean ses Conny Borg och som Kristin ses Margaretha Åsberg.
Birgit Cullberg repeterar "Fröken Julie" i en uppsättning från 1962. Som Julie ses Kari Sylwan, som Jean ses Conny Borg och som Kristin ses Margaretha Åsberg. Foto: Pressens Bild

Dans 

”Fröken Julie” av Birgit Cullberg (Urpremiär 1950, Riksteatern)

Ajöss till tyll och spektakel! Birgit Cullbergs (1908–1999) ”Fröken Julie”, berättande dans blev koreografens publika genombrott och placerade Sverige på den internationella balettkartan i efterkrigstidens moderniserade dansvärld. I dag räknas ”Fröken Julie” som en modern klassiker, den har spelats över hela världen och lockat många stjärnor. Rudolf Nurejev gjorde betjänten Jean med Cullbergbaletten 1981, och så sent som 2014 visades ”Fröken Julie” på Parisoperan.

/LB

Isabel Munshi, Bashkim Neziraj, Bahador Foladi och Shebly Niavarani i ”Invasion!” på Stockholms stadsteater
Isabel Munshi, Bashkim Neziraj, Bahador Foladi och Shebly Niavarani i ”Invasion!” på Stockholms stadsteater Foto: Photographer Petra Hellberg

Teater

”Invasion” av Jonas Hassen Khemiri, i regi av Farnaz Arbabi (Urpremiär 2006, Stockholms stadsteater)

Publiken fick hjärtsnörp när förortskillarna klev upp ur salongen och tog över, satte eld på stadsteaterns scen med sin respektlösa vitalitet. Det som nu kallas ”utanförskap” fick sin första dramatiska gestaltning på egna villkor. Majoritetssamhällets normer och ingrodda fördomar bemöttes med en våldsam och ömsint språklig explosion. Genombrott för både dramatikern Jonas Hassen Khemiri och regissören Farnaz Arbabi.

/IW 

Magnus Dahlström.
Magnus Dahlström. Foto: Eva Tedesjö

Teater.

”Järnbörd” av Magnus Dahlström (Urpremiär 1989, Göteborgs stadsteater)

Magnus Dahlström föregick den brittiska in-yer-face-vågen, som utmärker sig för sitt våldsamma, chockerande och konfrontativa scenspråk med minst två år när ”Järnbörd” gjorde skandalsuccé på Göteborgs stadsteater 1989. I dag sällan spelad och närmast bortglömd, men då häftigt omdebatterad för sina utstuderade skildringar av våldtäkt, misshandel, incest, pedofili, tortyr, ja, kort sagt allt som får en att tappa tron på människans inneboende godhet. Än i dag framstår det mesta på svenska scener som en västanfläkt i jämförelse med ”Järnbörd”.

/JH

”Jösses flickor”.
”Jösses flickor”. Foto: Jan Delden

Teater

”Jösses flickor” av Suzanne Osten och Margareta Garpe (Urpremiär 1974, Stockholms stadsteater)

Om Kent Andersson skrev om svikna ideal, väckte Margareta Garpe och Suzanne Osten nytt liv i dem i en medryckande kavalkad som skulle bli en av de största publiksuccéerna på Stockholms stadsteater genom tiderna. Här lät refrängen radikalt annorlunda, tonsatt av Gunnar Edander: Befrielsen är nära! Och här fick kvinnokampen sin historia tecknad i en lång rad minnesvärda porträtt av skådespelare som Gun Arvidsson, Gerd Hagman och Yvonne Lombard.

/LZ

”Kristina från Duvemåla”
”Kristina från Duvemåla” Foto: Joakim Berglund

Musikal

”Kristina från Duvemåla” av Benny Andersson och Björn Ulvaeus (Urpremiär 1995, Malmö musikteater) 

Succén på premiären i Malmö var formidabel, allt var på topp. Det tyckte för en gångs skull både publiken och kritiken. ”Kristina från Duvemåla” gungade in i våra själar med Benny Anderssons musik och Björn Ulvaeus libretto, kondenserat från Vilhelm Mobergs stora epos där smålänningarna var både utvandrare och invandrare. Musikalgenren hade helt oväntat fått ett nytt svenskt tonspråk och musikalen gav oss på köpet ett gäng sångare som vi älskat från första stund. Välkommen, Helen Sjöholm. 

/MS

Engagerar fortfarande. Anna Takanens nyuppsättning av ”Medeas barn” på Unga Klara, 2003.
Engagerar fortfarande. Anna Takanens nyuppsättning av ”Medeas barn” på Unga Klara, 2003. Foto: EVA TEDESJÖ

Teater

”Medeas barn” av Suzanne Osten och Per Lysander (Urpremiär 1975, Unga Klara)

Barnperspektivet på scen för första gången. Ett storverk av Suzanne Osten och Per Lysander efter Euripides antika drama, där barnen är statister som offras i föräldrarnas kärleksdrama. Här kämpar de emot, för livet och tryggheten. Föräldraparet ställs ut, ställs till svars, måste växa. För barn om livet från deras utsiktspunkt, men kan drabba vuxna hårdare. 

/IW

Katarina Ewerlöf och Sven Ahlström i ”Natten är dagens mor” på Stockholms stadsteater 2007.
Katarina Ewerlöf och Sven Ahlström i ”Natten är dagens mor” på Stockholms stadsteater 2007. Foto: Petra Hellberg

Teater

”Natten är dagens mor” av Lars Norén (Urpremiär 1982, Malmö stadsteater)

I Lars Noréns hotellpjäser från början av 80-talet blir samhället synligt genom familjen, för att inte säga kärnfamiljen, fast nu utan kärna. Det är en sönderfallande värld – en alkoholiserad far utan auktoritet, en cancersjuk mor, två vilsna söner som söker sin identitet. Här ligger fosterlandet på analyssoffan medan mörkret faller. Var är hotellgästerna? Samhället – existerar det?

/LZ

”Pyramiderna”, 1979.
”Pyramiderna”, 1979. Foto: Sven Åsberg

Dans

”Pyramiderna” av Margaretha Åsberg (Urpremiär 1979, Moderna museet)

”Pyramiderna”, som också gav namn åt Margaretha Åsbergs dansgrupp, rönte stor uppmärksamhet premiäråret 1979. De estetiskt nyskapande greppen blev en föregångare till lyriska och gränsöverskridande performanceverk, och inspirerade bland andra koreografen Per Jonsson. Dansens minne är kort, men 2001 återuppväcktes ”Pyramiderna”: ”En fantastisk föreställning, som var lika mycket rekonstruktion som vital nytolkning” skrev DN:s kritiker Örjan Abrahamsson. 

/LB

”Vår klass”.
”Vår klass”. Foto: Dan Hansson

Teater

”Rannsakningen” av Peter Weiss (Svensk premiär 1966, Dramaten)

”Vår klass” av Tadeusz Slobodzianek (Svensk premiär 2013, Teater Galeasen) 

Två vittnesbörder om Förintelsen. Att de kunde skapas betyder allt. ”Rannsakningen” i regi av Ingmar Bergman 1966 och av Nadja Weiss 2016, iscensätter Auschwitz-rättegången, låter oss närvara vid förhör och vittnesmål. I ”Vår klass” gestaltas hur judarna i en polsk by sommaren 1941 dödas av sina grannar. Hur historiens maktskiften, först sovjetisk, sedan tysk ockupation, skruvar upp hatet som riktas mot judarna. Om de små dödliga stegen mot avgrunden.

/IW

Andrea Edwards.
Andrea Edwards. Foto: Jessica Bentsen

Teater.

”Scummanifestet” av Valerie Solanas (Svensk premiär 2011, Turteatern)

Det tillhör inte vanligheterna att en monolog på en frigruppsteater i förorten hamnar mitt i samhällsdebatten. Men när Andrea Edwards och Erik Holmström satte upp Valerie Solanas radikalfeministiska manifest från 1967 var det som om en bomb detonerade. Kanske den första svenska teaterföreställning att kidnappas av högerradikala kulturkrigare på nätet. Med allt vad därav följde: hot, hat och polisanmälningar. Att det var en lysande föreställning glömdes däremot bort.

/JH

 

Birgit Åkesson.
Birgit Åkesson. Foto: Bengt Almqvist

Dans

”Sisyfos” av Birgit Åkesson (Urpremiär 1957, Kungliga Operan)

1900-talets två mest banbrytande koreografer Birgit Åkesson (1908–2001) och Birgit Cullberg delade förnamn och födelseår, men inte mycket annat. Birgit Åkessons stil var mer abstrakt, och hennes motto att skynda långsamt. Hon verkade på dansområdet i över 25 år före genombrottet med ”Sisofys”. Det skapades för Kungliga Operan 1957 tillsammans med tidens avantgardister inom poesi och musik, Erik Lindegren och Karl-Birger Blomdahl. Det tio minuter långa danssolot, ”Persefone”, har även spelats in av tv.

/LB

Ur ”Sju tre”.
Ur ”Sju tre”. Foto: Scanpix

Teater

”Sju tre” av Lars Norén (Visades 1999, Riksteatern)

Somliga projekt förändrar i katastrofal bemärkelse. I Riksteaterns ”Sju tre”, ställdes tre tungt kriminella män ut på scen, två av dem fick möjlighet att lägga ut orden om sin nazistiska övertygelse. Dagen efter den sista föreställningen fick projektet sin fasansfulla upplösning i Malexandermorden, då tre män kopplade till uppsättningen rånade en bank och under flykten kallblodigt sköt ihjäl två polismän. Debatten om ansvarsfrågan och projektets blåögdhet kastar fortfarande sin skugga över svenskt kulturliv.

/JH

Malena Ernman spelade Kaja i ”Staden”.
Malena Ernman spelade Kaja i ”Staden”. Foto: Jonas Lindkvist

Opera

”Staden” av Sven-David Sandström och Katarina Frostenson (Urpremiär 1998, Kungliga Operan)

Den suggestiva stämningen i operan ”Staden” 1998 gick nästan att ta på i salongen. Ingenting liknande hade förekommit. Musiken och lyriken kunde inte skiljas åt, det var ren legering i en föreställning där ingen tolkning var given. Några av våra stora artister gjorde helt makalösa rollprestationer. Anne Sofie von Otter som den androgyna varelsen Sorl och Malena Ernman som den hjulande, galande Kaja. Efter premiären visste alla vem Ernman var. Och Sven-David Sandström fick nya fans. 

/MS

”Svansjön”.
”Svansjön”. Foto: Carl Thorborg

Dans

”Svansjön” av Mats Ek (Premiär 1987, Cullbergbaletten)

Skalliga svanar, flexade fötter och djärv scenografi. Mats Ek ”Svansjön” anno 1987 blev en världssuccé och är koreografens internationellt mest uppmärksammade nytolkning av en klassiker. En del balettpuritaner förfasades över förfulningen – svanarna var ju klumpiga! – men desto fler lät sig förföras av ett uttrycksfullt allkonstverk som renodlade den säregna stil som karakteriserar Ek. En nyuppsättning av ”Svansjön” visades 2015 på Kungliga Operan, där Mats Ek är aktuell i vår med ett nytt stycke.

/LB

Tamino (Josef Köstlinger) och Pamina (Irma Urrila) i Ingmar Bergmans "Trollflöjten" från 1975.
Tamino (Josef Köstlinger) och Pamina (Irma Urrila) i Ingmar Bergmans "Trollflöjten" från 1975. Foto: PER B ADOLPHSON

Opera

”Trollflöjten” av Mozart och i regi av Ingmar Bergman (Premiär 1975, Tv-teatern)

När Ingmar Bergman 1975 gör en Mozartopera på tv händer något helt nytt med både operaformen och tv-mediet. ”Han och hon och hon och han. Himlen drar dem till varann” sjunger Håkan Hagegårds oförglömliga Papageno och hans Papagena så ljuvligt i denna lekfulla ”Trollflöjten” som nu landade i svenska folkets vardagsrum. Opera hade dittills haft en ganska lång väg att färdas till våra hjärtan, över orkesterdiken och över bänkrader. Plötsligt kändes det som om opera var bäst på tv. 

/MS

Margaretha Krook och Holger Löwenadler i ”Topaze” på Tv-teatern.
Margaretha Krook och Holger Löwenadler i ”Topaze” på Tv-teatern. Foto: JAN HOLMLUND

Teater

Tv-teatern

Utan publik ingen teater. Det var en kulturgärning av stora mått när tv-teatern skapades på 1950-talet. Regissörer som Ingmar Bergman, Alf Sjöberg, Bengt Lagerkvist mötte, fängslade och skolade in ny publik. Många såg sin första teaterföreställning i svartvitt, i en liten låda. Omstörtande, faktiskt himmelskt! Margaretha Krook i Lorcas ”Fröken Rosita”, eller som Medea – rasande, sublimt skådespeleri rakt in i rummet. Själv blev jag förälskad i Heinz Hopf för den vackra röstens skull. Men mest kär blev jag i teatern, vilket håller än.

/IW

Bild 1 av 2 ”Vi äro tuuuuuusenden”. Scen ur Tältprojektet.
Foto: Kamerareportage/TT
Bild 2 av 2
Foto: Kamerareportage/TT

Teater.

Tältprojektet eller ”Vi äro tusenden” (Urpremiär 1977, Göteborg)

Tältprojektet eller ”Vi äro tusenden” är och förblir sinnebilden för 70-talets politiserade scenkonst, den så kallade ”plakatteatern”. Men förtjänar ett blidare öde. Den jättelika turnerande musikteatersatsningen om arbetarrörelsens historia sågs trots allt av hisnande 100.000 personer som lämnade tältet med ledmotivet ”Vi äro tusenden” ekande i skallen. Projektets kulturella inflytande är än i dag betydande, inte för inte fick den sitt ironiska svar i Robert Gustafssons ultrakommersiella humorsatsning med samma namn i mitten av 00-talet.

/JH

 

Läs mer. DN:s kritiker väljer: Här är de 51 bästa pjäserna någonsin