Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 08:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/forskare-darfor-ar-det-bara-sverige-som-har-en-svensk-karnkraftsdebatt/

Kultur

Forskare: Därför är det bara Sverige som har en svensk kärnkraftsdebatt

Foto: Jessica Gow/TT

Kärnkraften fick stor plats i klimatdebatten i den svenska EU-valrörelsen. Men att klimatfrågan har blivit så central i frågan om kärnkraftens framtid är unikt för Sverige. I stället måste kärnkraften föras tillbaka till ett internationellt politiskt samtal om de framtida möjligheterna att leva på vår planet, skriver tre forskare.

EU-valet 2019

När den kommersiella kärnkraften introducerades i Sverige i slutet av 1960-talet sågs den bland annat som ett sätt att rädda Norrlands älvar från ytterligare vattenkraftsutbyggnad. Kärnkraften omfamnades därför i huvudsak av miljörörelsen. I dag ser många återigen kärnkraften som en miljövänlig energikälla men nu ur ett än större perspektiv: Förespråkarna beskriver kärnkraften som en avgörande komponent i försöken att bromsa de pågående klimatförändringarna. I argumentationen framhålls att de förnybara energislagen utvecklas för långsamt för att på allvar kunna ersätta fossila bränslen, och att vi därför är beroende av en bibehållen och till och med ökad användning av kärnkraft.

Mellan dessa två perioder – det sena 1960-talet och det sena 2010-talet – har den allmänna opinionen betraktat kärnkraften som avsevärt mindre miljövänlig. Kärnkraft har tvärtom setts som ett hot mot såväl människor som andra levande arter. Flera faktorer bidrog till den förändrade bilden; bland dem risken för spridning av vapenplutonium, risken för olyckor med radioaktiva utsläpp som följd och, inte minst, avfallet, som fortsätter att vara farligt för människor i hundra tusen år framöver och som vi lämnar efter oss till kommande generationer. I allmänhetens ögon blev kärnkraften ett oförsvarbart energialternativ och i folkomröstningen 1980 förordade samtliga tre röstningsalternativ en avveckling, om än i olika hastighet och på olika villkor.

Sverige hör till de länder i världen som har högst andel kärnkraft i sin elmix, cirka 40 procent. Den energiintensiva svenska industrins intressen och, i förlängningen, säkrandet av arbetstillfällen inom industrin, bidrog till att riksdagen beslutade att sätta den svenska kärnkraftens slutdatum till först år 2010. Vid denna tidpunkt skulle den förväntade tekniska livslängden för de då påbörjade eller beställda reaktorerna ha uppnåtts. Av de tolv kommersiella reaktorer vi till slut fick, var det emellertid bara de två i Barsebäck som stängdes före 2010. Nyligen har dock två reaktorer stängts i Oskarshamn och två i Ringhals planeras att stänga under 2020, vilket snart ger oss sex kvarvarande reaktorer i drift. Ägarna av dessa reaktorer står i dag inför ett ökande ekonomiskt tryck, delvis som en följd av kostnader för förbättrad säkerhet efter Fukushima 2011.

Läs mer: Forskare: Feltolkning att FN:s klimatpanel förordar kärnkraft 

Kärnkraftens förespråkare menar att staten måste gå in och minska den ekonomiska belastningen om energislaget ska kunna bli ett redskap för att rädda klimatet. Den blocköverskridande energiöverenskommelsen från 2016 omfattade också en successiv avveckling av den så kallade effektskatten. Därtill förordade flera partier inför EU-valet en mer långsiktig svensk kärnkraftsproduktion. Det uttalade målet är att värna om miljön, men ambitionen verkar huvudsakligen gälla Sverige, inte egentligen EU eller den globala energisituationen. Argumentationen, som på så sätt kopplar ihop kärnkraft och klimatarbete, inbegriper som regel inte heller frågan om det radioaktiva avfallet. Den långsiktiga hanteringen av kärnkraftens avfall närmar sig nu avgörande beslut i Sverige, beslut som kommer att fattas främst av en grupp experter eftersom frågan i princip har lämnat det politiska samtalet.

I flera kärnkraftsländer i vårt närområde skulle detta miljömotiverade förhållningssätt till kärnkraften vara otänkbart. I till exempel Tyskland, Ryssland eller Finland ser logiken kring kärnkraftens framtid helt annorlunda ut. Kan det till och med vara så att kärnkraften är miljövänlig bara i Sverige?

Det tyska beslutet att helt avveckla kärnkraften är inte – som det ofta framhålls i Sverige – i första hand kopplat till en ambition att bromsa klimatförändringarna. När Angela Merkel 2011 meddelade att en av världens största ekonomier ska avveckla kärnkraften till 2022 uppfattades det snarare av den inhemska opinionen som ett självklart och sedan länge försenat beslut. I Tyskland förknippas kärnkraften med kalla kriget, med dess dubbla användningsområden civilt och militärt, och med risken för radioaktiva utsläpp, inte minst i form av exponering av låga doser radioaktiv strålning över längre tid, till exempel för boende i närheten av kärnkraftverk.

Det går absolut att argumentera för kärnkraftens miljövänlighet, men det går också att visa hur den utgör en fara för allt levande.

Kärnkraften har i Tyskland framstått mindre som en avancerad och löftesrik teknik, och mer som ett nödvändigt ont som under en tid efter andra världskriget krävdes för att landet skulle återfå sin suveränitet, både under tiden då landet var delat och senare i det återförenade Tyskland. Kärnteknikens utveckling skedde dessutom parallellt med en växande misstro bland allmänheten inför de styrande. När katastrofen i Tjernobyl inträffade 1986 litade till exempel inte den tyska befolkningen på att statliga myndigheter gav dem korrekt information om vad som hade hänt och vilka risker det innebar. Sammantaget är kärnkraften i Tyskland mycket långt ifrån att övervägas som ett möjligt verktyg i arbetet mot klimatförändringarna.

I Ryssland, både under Sovjettiden och i dag, har kärnkraften haft en särställning nära kopplad till nationella framsteg och nationell självkänsla. Följaktligen kan vi i dag se hur åldrande reaktorer successivt får förlängd förväntad teknisk livslängd, och hur utfasade anläggningar ersätts av nybyggda. På andra sidan Östersjön ligger till exempel Leningradverket med fyra äldre reaktorer av Tjernobyltyp, alldeles vid stranden, sju mil från Sankt Petersburg. En av dessa reaktorer stängdes förra året och de övriga ska enligt planen stängas under första halvan av 2020-talet. På samma landområde startade dock en helt ny reaktor i slutet av 2018 och ytterligare en planeras vara i drift inom ett par år. Till skillnad från i Tyskland är allmänhetens stöd för kärnkraft fortfarande stort i Ryssland, inte minst i de särskilda städer som byggts i anslutning till kärnkraftverken och där de sociala och ekonomiska strukturerna är tätt sammanvävda med industrin.

Efter en period kring sekelskiftet 2000 då kärnkraftens risker diskuterades mer öppet i Ryssland har de åter lämnat det offentliga samtalet och blivit en uppgift för experter att hantera. Den enda fråga som tycks dröja kvar i offentligheten gäller det radioaktiva avfallet. Kanske är just det något vi i Sverige också borde bry oss lite mer om? Leningradverket har exempelvis ett lager för använt kärnbränsle som enligt uppgift är fyllt över sin maxkapacitet och innehåller mer än 40.000 bränsleknippen. Lagret ligger mindre än hundra meter från stranden och läckor har noterats vid flera tillfällen – vilket innebär ett direkt hot mot Östersjöns känsliga marina ekosystem. Ryssland spelar en nyckelroll både när det gäller vårt gemensamma hav och för den sammantagna bilden av om och hur norra Europas många åldrande kärnkraftverk ska avvecklas eller ersättas under de närmaste årtiondena.

I Finland utgjorde kärnkraften en central faktor i balansen mellan landets östliga och västliga politiska förbindelser. De finländska vägvalen vad gäller kärnkraftsteknik har länge varit nära knutna till såväl Ryssland som Tyskland, USA och Sverige. En relativt begränsad miljödiskussion har också fortsättningsvis överskuggats av landets geopolitiska situation, vilket bland annat inneburit att landet för närvarande bygger ny kärnkraft, om än med betydande problem och förseningar. Finland är därtill i dag det enda landet i världen med ett beslut i hamn om hur högaktivt radioaktivt avfall ska förvaras på lång sikt. Den tekniska lösning som Finland valt är utvecklad tillsammans med Sverige, men den svenska tillståndsprocessen är annorlunda och här har vi ännu inte enats om huruvida den föreslagna förvaringen – baserad på koppar, lera och berggrund – kommer att vara rimligt säker inför den hisnande tidshorisonten tre istider framåt.

Den svenska kärnkraften har återigen blivit en politisk fråga för några partier, retoriskt med sikte på helgens val till Europaparlamentet, men framför allt med nationella ambitioner. Kärnkraftens framtid är dock i grunden en internationell fråga eftersom dess materiella och politiska verkningar påverkar mänskligheten och miljön över hela världen under överskådlig tid. I sin nya bok ”Manual for survival” visar till exempel MIT-professorn Kate Brown hur radioaktivt nedfall från kärnvapenprov ackumulerats sedan 1945 och i dag motsvarar 29.000 atombomber av samma storlek som den över Hiroshima. Hon pekar också på att de globala hälsoeffekterna av detta nedfall ännu i stort sett är okända. Och medan Europaparlamentet helt nyligen röstade för att utesluta kärnkraft från märkningen ”godkänd miljömässigt hållbar investering”, betonar kärnkraftsindustrin energislagets avgörande miljöfördelar relativt traditionella fossila bränslen. 

Det saknas alltså inte relevanta internationella perspektiv. Att de nationella logikerna skiljer sig så fundamentalt är därför anmärkningsvärt. Hur kommer det sig och vad kan det få för konsekvenser att klimatfrågan blivit så central i den svenska kärnkraftsdebatten men inte i den tyska, ryska eller finska?

Sammanfattningsvis menar vi att besluten om kärnkraftens framtid inte är enbart, eller ens i första hand, tekniska – utan sociala och politiska. Det går absolut att argumentera för kärnkraftens miljövänlighet, men det går också att visa hur den utgör en fara för allt levande. Avvägningen mellan fördelar och risker är inte neutral, och bör inte uteslutande göras av experter. Kärnkraften måste föras tillbaka till ett internationellt politiskt samtal som ytterst handlar om det ansvar vi alla delar för de framtida möjligheterna att leva på vår planet.