Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-17 19:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/fram-for-en-poesi-i-gula-vastar/

Kultur

Fram för en poesi i gula västar!

Bild 1 av 4 Det går en linje från Stig Dagermans dagsedlar... (Bläddra vidare i bildspelet).
Foto: IBL
Bild 2 av 4 till Linnea Axelssons ”Ædnan”...
Foto: Lisa Mattisson
Bild 3 av 4 ...Jenny Wrangborgs ”Kallskänkan”...
Foto: Magnus Hallgren
Bild 4 av 4 ...och Yahya Hassans dikter, skriver Göran Greider.
Foto: Nicklas Thegerström

Kulturredaktörerna vet att en artikel om poesi knappt får några läsare. Poeterna tycker att de är omgivna av idioter. Gud har blivit prosaist, skriver Göran Greider i poesidebatten och efterlyser mer populism i lyriken.

Rätta artikel

”Vid fönstret slår ensamheten ut!” – jag minns hur jag stod och vrålade den surrealistiska titeln på min första diktsamling genom det öronbedövande larmet på ett smältverk inför arbetskamrater som såg oerhört frågande ut. 

Det var våren 1981. Jag höll inte alls på med någon uppsökande radikal verksamhet i svenskt arbetsliv, jag var bara på mitt dötrista jobb, men tänkte redan då att jag borde ha döpt min debut till något mer lättsmält. Men när jag bläddrade fram till några av de mer lättlästa dikterna i det tunna häftet såg jag att frågetecknen i deras ansikten försvann och det kom något vindstilla över anletsdragen. Självklart blev jag snart kallad Shakespeare. 

Läs mer: Detta har hänt i debatten om svensk poesi

I höst ger jag ut min elfte diktsamling och i ett efterord efterlyser jag mer av populism i poesin. Jag är nämligen helt övertygad om att det finns ett stort uppdämt behov av lättillgänglig poesi hos vanligt folk. Men redan i den enda meningen ryms två uttryck som i trettio års tid och mer varit de mest otänkbara i varje poesidebatt: Vanligt folk och lättillgänglig. En poesi som bär gula västar kanske inte är möjlig men själva den tanken känns mer provocerande än något som någon avantgardist presenterat på år och dag. 

Ändå är det hugskottet i linje med en lång och stark tradition av öppen, kommunikativ, berättande och ibland ställningstagande dikt i den modernistiska traditionen. Från Harry Martinson till Sonja Åkesson, ja, från Stig Dagermans dagsedlar till Jenny Wrangborgs ”Kallskänken” eller från Bruno K Öijers existentiella sånger till David Väyrynens glesbygdsdikt eller Linnea Axelssons ”Ædnan” går en mäktig ström av avancerad poesi som ändå inte räds Folket. 

Det där är diktsamlingspoesi som lever och inte alltid bara för att den går att läsa från scener eller på möten. Yahya Hassans dikter som kom för några år sedan visade explosivt vilka underbart kaotiska reaktioner poesi än i dag kan utlösa när den talar rakt ut ur en erfarenhet och slutar att ängslas. Och vad beträffar poesins själva essens så har den ju inga dåliga blodvärden: Den lever i Silvana Imams och Håkan Hellströms låtar och i tusen andra sammanhang. 

Läs mer: Är verkligen tanken på att poesin stagnerat så skrattretande? undrar Rebecka Kärde 

Poesi är antagligen det sista som överger människan av det enkla skälet att den en gång var med och definierade själva vårt kulturella artväsen. Var och en som vaknat ur den märkliga värld som alstras ur de snabba ögonrörelsernas drömmande vet i själva verkets poesins värde: Klara bilder av livets själva obegriplighet. 

Poeterna tycker att de är omgivna av idioter. Gud har blivit prosaist.

Att en poesidebatt, om än löjligt beskedlig, nu brutit ut är ett hälsotecken. Jag tror att det vi bevittnar är att ett litterärt universum dör bort – med Katarina Frostensons uttåg ur Akademien som en sant symbolisk händelse – och att ett nytt vill födas men möter handfallna barnmorskor på kultursidor och förlag. Poesikrisen består till stor del också i en lång historia av självvald marginalisering från poeternas sida. På åttiotalet vände sig etablissemanget bort från realism, berättande, närvaro i tidens brännande frågor – och jag minns det: Det var inte så konstigt, poesin hade gått i stå. Förnyelse var av nöden.

Men vändningen kan även förstås som ett svar på en accelererande kommersialisering av bokmarknaden. När de ”smala” författarna trängdes ut av kommers och lönsamhetsfixering svarade de med att bli ännu smalare för att rädda den egna identiteten. Eländigt nog kom det svaret snart att upphöjas till ett slags tyngande överideologi i poesidebatten: Non Serviam! ropades det överallt och det betydde: Jag tjänar ingen! Varken det politiska engagemanget, marknaden, publiken eller ens mitt eget jag är min herre! 

Läs mer: Elis Monteverde Burrau skriver ett debattinlägg i poesiform

Visst föddes viktiga lyriska författarskap under åttiotalet - främst Ann Jäderlunds – men utan tvekan anträddes också en lång ökenvandring utan uppenbarelser. Den fortsatte på nittiotalet och nådde en kulmen ett årtionde senare i det som kallades språkmaterialism (fråga mig inte om definitionen av denna retrorörelse som nostalgiskt sände sextiotalet i repris på de sämsta tittartiderna, men den var ungefär så långt ifrån publikfriande man kunde komma). 

Och där står vi: Bibliotekarier suckar när de pliktskyldigt ställer in en ny samling i poesihyllan. Kulturredaktörerna vet att en artikel om poesi knappt får några läsare. Poeterna tycker att de är omgivna av idioter. Gud har blivit prosaist. 

Jag är poet. Det betyder att jag registrerar och bryr mig om vad som förändras eller dör i en läsares eller lyssnares ansikte. Kanske är det till slut bara detta det handlar om: Närvaro i hela det väldiga rum poesin upptar.