Francis Fukuyama: Vi har aldrig sett ett hot som trumpismen

– Det värsta som skulle kunna hända är att Donald Trump blir en framgångsrik president, säger Francis Fukuyama efter en stund, och jämställer ”framgång” med ekonomisk snurr.

– Om Trump skapar jobb och tillväxt, och om folk är nöjda kommer färre att klaga på hans oortodoxa metoder.

Metoder som inbegriper frontalkurs mot de myndigheter han borde samarbeta närmast med, angrepp på medier, på enskilda domare och grundlösa brottsanklagelser mot en tidigare president.

Scenariet är ett av de dystrare för den som värnar de demokratiska institutionernas hälsa.

Den världsberömde statsvetaren och tänkaren Francis Fukuyama är en av dem. Han har skrivit en lång rad böcker om demokrati och institutioner, och väckte enorm uppmärksamhet med sin tes om den liberala demokratins slutgiltiga seger i ”Historiens slut och den sista människan” från 1992, en teori han snart modifierade och så småningom övergav.

Om Trump skapar jobb och tillväxt, och om folk är nöjda kommer färre att klaga på hans oortodoxa metoder.

Sedan 2010 är han verksam på Stanforduniversitetet, där han har ett avlångt, bokbelamrat rum med skrivbordet i ena änden, besöksbordet i den andra.

Francis Fukuyama är inte överraskad över populismens framgångar i USA. Han ser väljarnas missnöje med ”Washington” som ett tecken på att den maktbalans och de kontrollmekanismer som finns inbyggda i statsskicket inte längre fungerar. Kontrollvägarna missbrukas, intressegrupperna har blivit allt mäktigare och den politiska polariseringen är nu så stark att förändringar praktiskt taget är omöjliga att genomföra.

– Fast jag hade väntat mig en populistisk våg från vänster, i kölvattnet av finanskrisen, som var en kris som var skapad av eliten, och som drabbade vanliga amerikaner.

Men ”Occupy”-rörelsen misslyckades med att omvandla protesterna till politiskt arbete och valbara kandidater.

I stället kom den populistiska reaktionen från höger, där Donald Trump fångade upp det pyrande missnöjet. Under inflytande av sin chefsstrateg Stephen Bannon är Trump nu ett exempel i en trend där ledare systematiskt försvagar demokratin i sina egna länder, på det sätt som sker bland annat i Ungern, Turkiet, Polen och Ryssland.

Den ryska författaren och journalisten Masha Gessen har framhållit att motståndskraften i USA är större än på andra håll, eftersom det civila samhället här är så mycket starkare. Fukuyama nickar.

– Ja, och här finns också en djupt rotad respekt för rättsstaten. Jag har svårt att tro att Trump kan gå åt exempelvis domstolarna på det sätt som Putin har gjort. Men problemet är exakt detsamma: en vald ledare som försöker ta bort de lagliga begränsningar som finns för hans makt. Det är, tror jag, precis vad Trumps instinkter säger honom – och nu betar han av en institution i taget. När de kommer i vägen för honom, angriper han dem.

Vad som nu väntar är en ”intressant prövning”, säger Francis Fukuyama.

– Institutionerna tar inte hand om sig själva, de är beroende av att det finns människor som försvarar dem. När (USA:s tidigare president Richard) Nixon började använda CIA och IRS, skattemyndigheten, för att sätta dit sina politiska fiender fanns det tillräckligt med folk inom dessa myndigheter som inte accepterade det, och som övergav Nixon.

Trump har tillsatt ministrar som i flera fall har ägnat år åt att motarbeta just de departement de nu är satta att leda, och riskerar med sina utfall att undergräva förtroendet för grundläggande funktioner. Respekten för normerna ligger i första hand nu i republikanernas händer, och i vilken mån de försvarar systemet:

– I viss mån tror jag redan att det sker, till exempel när det gäller Ryssland. Både bland ministrar och bland säkerhetsrådgivare omges Trump av personer som är kritiska till Ryssland. Jag tror inte att eliten låter sig styras av hans prat om ”bättre relationer” med det landet. Å andra sidan, fortsätter Fukuyama, kan det dröja innan han utmanas på allvar.

– Om republikanerna i kongressen ser Trump som användbar för sin egen agenda, kommer de inte att bry sig om normala kontroller, och han kommer att tillåtas bryta mot normerna.

Om han däremot allt mer framstår som oorganiserad eller inkompetent, eller misslyckas med att hantera en extern kris, kan situationen bli en annan.

Jag har svårt att tro att Trump kan gå åt exempelvis domstolarna på det sätt som Putin har gjort.

Väljarna gör emellertid inte alltid samma bedömningar som politikerna i DC. Att andelen konservativa väljare som anser det en god idé att förbättra relationerna med Ryssland har stigit kraftigt sedan valet, oroar Francis Fukuyama, som ser en direkt koppling till Trumps retorik.

Hans anhängare är tydliga med sitt avståndstagande från etablerade medier, och uppfattar rapporteringen som ett ifrågasättande av presidentens legitimitet.

Det krig om informationen som Ryssland ägnar sig åt, i USA och i Europa, spelar stor roll här, och utgör i förlängningen kanske det största hotet mot stabiliteten, fortsätter han.

Den ökade ojämlikheten är en drivkraft bakom populismen, både i USA och i Europa, men Fukuyama framhåller också den press som invandringen sätter på samhällena.

– Ojämlikheten kan vara svår att rå på, för den beror i hög grad på en teknologisk utveckling. När förarlösa bilar blir verklighet blir miljontals chaufförer arbetslösa. Jag ser inte hur man kan hindra det. Invandringen kan man däremot påverka.

Han tycker att Donald Trump har en poäng i att för lite vikt har lagts vid att upprätthålla USA:s invandringslagar och menar att ett land måste kunna upprätthålla sina gränser. Han avfärdar tanken på massdeportationer, men är inte främmande för ett arbetsgivaransvar som gör det svårt att anställa papperslösa. Också EU, säger han, måste hitta ett sätt att kontrollera sina yttre gränser ”utan att muta Turkiet”, för att inte falla isär.

Jag frågar om han, likt Svenska Akademiens Peter Englund gjorde i en essä nyligen, kan se ett större krig någonstans i världen inom de närmaste åren, och han nickar, och säger att det värsta är svårt att förutspå.

Det sista som Francis Fukuyama säger innan han reser sig är att han aldrig tidigare har varit så orolig för den amerikanska demokratins hälsa.

– Vi har sett många externa hot mot demokratin, men aldrig förr ett hot inifrån som trumpismen.