Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 04:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/fredrik-soderberg-excellerar-i-tvetydighet/

Konstrecensioner

Fredrik Söderberg excellerar i tvetydighet

Bild 1 av 2 Fredrik Söderberg, ”Chandigarh”, akvarell 2020
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Bild 2 av 2 Fredrik Söderberg, ”The Third Reich Architecture”, akvarell 2019.
Foto: Jean-Baptiste Beranger

Fredrik Söderbergs senaste akvareller visas nu på Cecilia Hillström gallery i Stockholm. Nils Forsberg är full av beundran inför hans vackra akvareller med mer eller mindre fasaväckande motiv.

Adolf Hitler träffade jultomten vid åtminstone ett tillfälle. Han sitter vid ett bord, någon sorts officiell middag pågår och höga officerare syns i bakgrunden. Tomten och hans medhjälpare räcker fram vad som ser ut som ett enormt svärd, värdigt en särskilt svulstig uppsättning av Parsifal. Hitler ger ett försiktigt positivt intryck, kanske blir han på riktigt glad över julklappen? Tomten ser outgrundlig ut.

Barnens bästa vän, och den totala ondskan – Fredrik Söderberg är bra på den här sortens dubbelheter. Fotoförlagan till hans lilla akvarell finns i en broschyr från 1941 om hur man firar en riktig nazistisk jul. Scenen är absurd, bisarr, dråplig, men skrattet vill liksom inte komma igång. En nazistisk diktator som också är en människa är ett koncept som är svårt att hantera.

Tvetydigheten går som ett spöke genom Söderbergs utställning på Cecilia Hillström Gallery. Det är franska kvinnor som förnedras offentligt efter att ha samarbetat med fienden och på en annan målning Vichyregimens ledare marskalk Pétain med sträng faderlig blick. I stora, detaljerade akvarellcollage syns bunkerarkitektur och krigsfartyg, eller detaljer från byggnader av Le Corbusier och Albert Speer där släktskapet med svensk folkhemsfunkis och graciös tjugotalsklassicism ekar oroväckande.

Det talas i dag mycket om förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Fredrik Söderberg excellerar i det. Hans exakta teknik och den bleka, drömskt grågrönblåa färgskalan förför, men motiven är historiens skuggor och svärta. Han närmar sig det mörker vi inte vill kännas vid och gör det omsorgsfullt och med ett omedelbart tillgängligt språk, medan så mycket konst i dag tvärtom ägnar sig åt att formulera banala tankar på ett omständligt vis.

Så där står man, och beundrar hans vackra bilder med deras mer eller mindre fasaväckande motiv. Efter ett tag inser man att det är uppgiften vi måste ta oss an också på en annan nivå, att acceptera den skönheten i det totalitära utan att ta steget in i mörkret. Gift att dö, eller drömmar att leva? Nej, båda samtidigt.