Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 11:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/fredrik-strage-allatare-avfardar-all-musik-som-innehaller-minsta-lilla-motstand/

Kultur

Fredrik Strage: ”Allätare” avfärdar all musik som innehåller minsta lilla motstånd

Pouppée Fabrikk och Miss Inga. Foto: Fredrik Strage/Calle Wahlström

Folk som kallar sig ”allätare” påstår att de lyssnar på all möjlig sorts musik. Men deras smak är ofta jämförbar med att någon som säger sig äta allsidigt bara skulle trycka i sig Skogaholmslimpa, skriver Fredrik Strage.

”Två killar höll fast mig medan en tredje brände min näsa med en cigarett. De var arga för att jag inte hade låten som de ville höra”, berättar dj:n Michael Goulos när han ska spela skivor efter mig på ett gatuparty. ”Vad ville de höra?” frågar jag. ”U2”, svarar Michael. 

Hans historia från åttiotalet gör att jag känner ett vagt obehag när en kvinna senare ger mig beröm för att jag har bred musiksmak. Folk som säger att de har bred musiksmak brukar nämligen bara gilla U2. Eller Ed Sheeran. Eller Foo Fighters. Eller någon annan vederstygglig mainstreamrock.

Jag vet inte hur många jag träffat som beskriver sig själva som ”allätare” för att därpå avfärda all musik som innehåller minsta lilla motstånd. Det är som om någon skulle påstå sig äta allsidigt och sedan uteslutande trycka i sig Skogaholmslimpa. Men jag har bred musiksmak och den här heta sensommarkvällen blir så gott som alla delar av den tillfredsställda. Utanför restaurang Racamaca, som arrangerar festen på Wollmar Yxkullsgatan, spinner jag trap, electro, punk, glamrock, goth och – i slutet av det fyra timmar långa passet – klassisk disco som förvandlar asfalten till ett flimrande dansgolv.

Folk flippar ut till Thelma Houstons ”Don’t leave me this way” samtidigt som polisen kommer dit och kräver att volymen sänks eftersom Stockholm ska vara tyst. Jag spelar ”Fuck the police” med NWA. Nej, det gör jag inte. Jag sänker lite, sätter på Santa Esmeraldas latinopumpande ”Don’t let me be misunderstood” och drar upp volymen igen i handklappsbreaket – för att sedan åka till Slakthuset och frossa i brutalsynth.

Folk som säger att de har bred musiksmak brukar nämligen bara gilla U2. Eller Ed Sheeran. Eller Foo Fighters. Eller någon annan vederstygglig mainstreamrock.

Pouppée Fabrikk kommer från Karlskoga och har ett sound som jämförts med hemstadens vapenindustri. I början av nittiotalet blev de kända för musikens tyngd och medlemmarnas längd (2 respektive 2,05 meter). Många var rädda för den resliga duon som sades kunna mosa vem som helst och därför fick smeknamnet ”Fyra meter stryk”. Och de låter, märkligt nog, ännu hårdare nu. På minifestivalen Industrisemester är Pouppée Fabrikk en pansarvagn, en Stukabombare, en svetslåga av muskler och testosteron. Framför allt i ”Stahlwerk”, en hyllning till den nedlagda stålindustrin i Degerfors, där frontfiguren Henrik Björkk vrålar: ”Stahlwerk! Stahlwerk! Stahlwerk! Stahlwerk! Motherfucking Stahlwerk!” För ett ögonblick känns han som den enda poet jag någonsin behövt.

När folk frågar vilken musik jag tycker bäst om brukar jag, för att undvika att framstå som en Foo Fighters-lyssnande ”allätare”, svara något kort som techno. Den genren dunkar mellan gränderna när jag efter att ha blivit mörbultad av Pouppée Fabrikk går på skakiga ben genom Slakthusområdet. Från de närbelägna klubbarna hörs även reggaeton, hiphop och metal. Jag glömmer för en stund min oro över att Stockholm är på väg att bli en vacker död stad, som Thåström uttryckte det. Om några år kommer fabrikslokalerna att ha rivits och lämnat plats åt ack så tysta bostadsrätter. Men än så länge dunkar basen.

Jag avslutar min lördagskväll på Timebar vid Hornstull. Allt jag lyssnat på tidigare under kvällen har i någon grad tilltalat mig eftersom det låtit äkta och autentiskt. Därför blir det en perfekt dessert att höra Miss Inga, stans yppigaste och blondaste dragqueen, sjunga Kikki Danielssons åttiotalshit ”Papaya coconut” på en födelsedagsfest. Tidigare har jag skytt den låten som pesten men när Miss Inga sjunger den – med lätt apatisk stämma samtidigt som hennes meloner skumpar till det plastiga eurobeatet – fulländas min musikaliska kostcirkel.

Läs fler krönikor av Fredrik Strage här, till exempel om hans kärlek till tvivelaktiga tröjor.