Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-20 19:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/fredrik-strage-det-ar-skont-for-mig-som-ar-snabb-att-oka-farten-nar-jag-tittar-och-lyssnar/

Kultur

Fredrik Strage: Det är skönt för mig som är snabb att öka farten när jag tittar och lyssnar

Ska man se South Park i dubbel hastighet?

Jag har lärt mig att man kan höja hastigheten på ljudböcker. Även film och tv går att spela snabbare än det var tänkt. Undrar om det gör mig mer effektiv som mediekonsument – eller till en sämre tittare och lyssnare. 

Häromåret försökte jag lyssna på en ljudbok. Efter ett kapitel blev jag sömnig. Efter två var jag övertygad om att Storytel betalar sina inläsare i lean, en hiphopdrink bestående av läsk och kodeinhaltig hostmedicin som gör att man talar oerhört långsamt. Efter tre kapitel fick jag liggsår. Nu har jag lärt mig att det går att höja hastigheten på ljudböcker. Det är skönt för mig som både läser och pratar fort.

Jag har även börjat se många Youtubevideor på 1,5 gånger hastigheten för att effektivisera min mediekonsumtion. Zombieserien ”The walking dead”, som jag slutat gilla men ändå vill ha koll på, följer jag numera bara i spridda Youtubeklipp på dubbla hastigheten. Förmodligen kommer jag att sätta fart på fler serier om det hastighetsval som Netflix nyligen erbjöd vissa Androidanvändare blir standard.

”Jag driver min familj till vansinne. De låter mig inte längre hålla i fjärrkontrollen”, säger ekonomiprofessorn Micael Dahlén när han i sin nya podcast ”Curious” berättar om sitt snabbtittande. När han skulle se om gamla avsnitt av sin favorit-tv-serie ”Modern family”, för att komma i rätt stämning inför den kommande säsongen, valde han högre hastighet för att hinna med allihop. Han blev så van vid det att han inte längre kunde titta på normal hastighet när de nya avsnitten fick premiär. I podden funderar Micael Dahlén på om accelerationen kan leda till att han blir en rastlös och spattig person, eller om det i själva verket är en ny, mer aktiv, form av tittandet.

Journalisten Jeff Guo, som intervjuas av Micael Dahlén, tror det senare. Han klarar inte längre av att titta på vanlig tv och upplever biografer som ”kvävande”. I Washington Post jämförde Jeff Guo för tre år sedan tv-tittandets utveckling med vad som hände på medeltiden när läsning – tack vare boktryckarkonsten och ökad läskunnighet – gick från att uteslutande vara högläsning, något man lyssnade på i grupp, till att bli något som människor sysslade med ensamma.

När folk läste själva kunde de bestämma tempot, och bläddra framåt eller tillbaka, precis som de ville. Innan dess ansågs ensamläsning vara udda. Jeff Guo citerar kyrkofadern Augustinus som 384 beskrev sin kollega Ambrosius, biskop i Milano: ”När han läste svepte hans ögon över sidan och hans hjärta fann betydelsen, men hans röst var tyst och hans tunga stilla. /.../ Ofta, när vi kom på besök, fann vi honom läsandes på det sättet i tystnad, för han läste aldrig högt.”

Kommer vår skepsis gentemot tv-tittare som klämmer en ”Game of thrones”-säsong på dubbla hastigheten snart att kännas lika daterad som Augustinus kommentar? Vad verkens skapare tycker har nog också betydelse. Augustinus nämner inte att några av 380-talets författare skulle ha blivit sura över att deras böcker lästes tyst. Däremot är många av dagens filmare arga på att Netflix överväger att ge publiken kontroll över spelhastigheten. ”Don't fuck with my timing”, twittrade häromveckan regissören Judd Apatow. ”Vi ger er fina saker. Låt dem bli sedda som de var menade att bli sedda.” (Andra regissörer är ännu mer konservativa. David Lynch vägrade ha kapitelindelning på sina dvd:er.)

Kanske är snabbtittandet en oundviklig följd av de senaste årens tv-explosion. I USA visas 2019 nästan 500 dramaserier. Lägg till det svenska utbudet och mängden underhållning blir övermäktig. Mycket har hänt sedan 1969 när TV2 hade premiär och DN intervjuade tittare under rubriken: ”Risk för stress när två kanaler drabbar familj”.

Läs fler krönikor av Fredrik Strage