Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Ironin lever farligt när allt ska tolkas gravallvarligt

Foto: Shutterstock/IBL

Det mesta i dagens debatt tolkas bokstavligt. Tråkigt, tråkigt. 

För 15 år sedan publicerade Nöjesguiden modereportaget ”Bär en bebis”. På omslaget poserade en modell med ett spädbarn nonchalant slängt över axeln likt en handväska. Tidningen fick kritik för bilderna. Chefredaktören Daniel Sparr och skribenten Tommie Jönsson svarade med artikeln ”Vår tids rädsla för ironi” där de skrev att syftet med omslaget var att visa hur sjukt det är att bebisar används som livsstilsmarkörer. Nöjesguiden beklagade läsarnas bristande förmåga att se den underliggande meningen. Jag förstod budskapet. Men bilderna gjorde mig ändå sugen på att skaffa barn.

Folk har inte blivit bättre på att uppfatta ironi under tiotalet. Det mesta tolkas bokstavligt – dels på grund av klent förstånd, dels på grund av medvetna missförstånd. När en politiker säger att hon ”tänkt tanken” att ompröva mäns rösträtt blir det ramaskri. När någon citerar Ebba Gröns ”Beväpna er” släpper moderaten Hanif Bali loss sina trolltrupper. Och när tidningen Bon låter den unga journalisten Justina Hüll skriva om Killinggängets bok ”Spermaharen” från 2002 sågas till och med de klassiska skämten om Uppsala Rasbiologiska Institut (Killinggänget skapade ett intranät åt institutet, med anslagstavla och personalfester som om det var en helt vanlig arbetsplats).

Det mesta tolkas bokstavligt – dels på grund av klent förstånd, dels på grund av medvetna missförstånd.

Justina Hüll kan inte se det som antirasism eftersom Henrik Schyffert är vit man och en gång försvarade boken med kommentaren: ”Jag är en komiker, ingen samhällsdebattör”. Hülls text är ändå smått briljant eftersom hon, ungefär som vissa kvinnor internaliserar misogyni, verkar ha internaliserat ironi. ”Som en del av generation Y är jag dessvärre både humorlös och lättkränkt”, skriver hon. ”Dessutom är jag helt ironiblind, jag plockar inga undertoner alls.” Hon sätter en skojig ™-symbol intill den identitetspolitiska klyschan ”vita privilegierade män”.

Men det är irriterande att texten befäster det motsatsförhållande mellan ironi och allvar som många inbillar sig finns. ”Ironi handlar inte om att ta avstånd från allvar”, påpekade Nöjesguiden 2002. ”Ironi innebär att man menar någonting annat än vad man säger – men man menar någonting.”

Att ”ironisk distans ansågs vara en dygd” på nittiotalet, som Justina Hüll hävdar, är en grov förenkling även om man bara talar om popkultur. Radikala rörelser, från straight edge till Frihetsfronten, formade decenniet. I sin show ”The 90’s” hjälpte Henrik Schyffert till att sprida bilden av nittiotalet som ansvarslöst. Han ångrade att han ägnat sig åt trams på den tiden, i stället för att göra något åt situationen på Balkan.

Men ”Gunnar Rehlin – en liten film om att göra någon illa”, Killinggängets svarta komedi från 1999, handlade om just den typ av massmedial hetsjakt och avhumanisering som gör folkmord möjliga. Killinggänget må ha ogillat ordet ”politisk” men de var i högsta grad medvetna – framför allt i den kusligt aktuella ”Percy tårar”-sketchen om den nazistiska grannfamiljen, i de fejkade SD-annonserna för kyrkovalet eller i mediesatiren ”NileCity 105,6”.

Justina Hüll citerar en New York Times-artikel av professorn Christy Wampole som menar att vi skulle må bättre om vi kunde leva helt oironiskt, likt barn. Och det är möjligt att världen skulle bli tryggare om vi slutade använda undertext. Tryggare och tråkigare. Därför blir jag alldeles varm i hjärtat när min dotter, denna livsstilsmarkör som jag älskar mer än livet, plötsligt säger ”pappa, jag hatar dig”. Hon väntar lite på min reaktion innan hon tillägger ”jag var ironisk” och ger mig en kram.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.