Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-07 12:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/fredrik-strage-jag-knarkar-livemusik-och-lider-av-forintande-abstinens/

Kultur

Fredrik Strage: Jag knarkar livemusik och lider av förintande abstinens

Ho99o9 under en konsert i London. I vintras spelade de i Stockholm.
Ho99o9 under en konsert i London. I vintras spelade de i Stockholm. Foto: Colin Hart/TT

Jag försökte sluta en gång, men min paus varade bara i några veckor. Den sista konserten jag hörde var i slutet av februari. Häng med till Debaser och hör vad som hände när Ho99o9 spelade.  

”Musikbranschen måste bryta sitt osunda konsertberoende”, var rubriken till en DN-krönika av Sara Martinsson förra veckan. Hon skrev att skivbolag och strömningstjänster borde ge artister anständigt betalt så att de inte måste turnera lika mycket. Jag vet inte om det skulle fungera. Men jag vet att jag själv borde ha brutit mitt osunda konsertberoende för länge sedan. Då hade den här våren inte varit lika jobbig.

Jag försökte redan 1994, inspirerad av en text i tidningen Pop där Jan Gradvall – som fått nog av sömniga arenakonserter – argumenterade för att det inte var värt besväret, eller pengarna, att se artister uppträda live: ”Vad får vi egentligen ut av det? Vad förväntar vi oss att få uppleva?”

Min paus varade bara i ett par veckor. Sedan fortsatte jag att gå på konserter. Massor av konserter. Och nu lider jag av en förintande abstinens. Det har inte gått så här lång tid utan att jag sett ett band live sedan jag gick i gymnasiet. Min sista spelning före covid-19 blev den amerikanska rapduon Ho99o9 (uttalas ”horror”) på Debaser i Stockholm den 28:e februari. Minnena från den kvällen har redan fått ett nostalgiskt skimmer.

Ho99o9-medlemmarna TheOGM och Eaddy kom hem till mig för att gästa min podcast. Min vän Metal-Christoffer dök upp med sin flickvän Metal-Wille för att överlämna en vinyl med DS-13, bandet där han spelar bas, till Eaddy som bett honom om svensk hardcorepunk. Ho99o9 åkte i väg för soundcheck. 

Mina kompisar och jag drack några öl och tog sedan tunnelbanan till Debaser. Jag var så förväntansfull att jag utbrast: ”Fattar ni hur roligt det här är? Vi är ett gäng kompisar som haft en trevlig förfest och nu ska vi se ett band som med största sannolikhet kommer att vara asbra!” Metal-Wille lade huvudet på sned, som om hon blev rörd av min entusiasm, och sa: ”Naww.” Kanske utlöstes min carpe diem-kommentar av någon sorts undermedveten, profetisk insikt om att detta var sista natten med gänget, i alla fall på ett bra tag.

Sedan konserten: skabbig distorsion, samplade gitarriff, förintande hiphopbas, The OGM:s långa dreads som piskade genom luften, Eaddie som rappade ”smell the fear from a mile away, when the virus spreads no time to pray” och punkmissilen ”Street power” som sprängde loss en moshpit framför scenen där folk studsade fram och tillbaka som flipperkulor.

Mästermosharen Metal-Christoffer stod bredvid och granskade de yngre i publiken, likt en medelålders surfare som tagit med brädan till stranden men nöjde sig med att titta på vågorna eftersom han inte hade något kvar att bevisa (en gång avslutade han en moshpituppvisning under en Suicidal Tendencies-konsert med att hänga uppochned från en bjälke i taket som en fladdermus).

George, en annan av mina vänner, gav sig däremot in i klungan. Han borde ta det lugnt eftersom han inte återhämtat sig efter sina hjärtoperationer. Men innan jag hann säga något vrålade han ”CHAAARGE” och kastade sig rakt in i folkhopen. En minut senare spottades han ut, mörbultad av sparkar, med Public Enemy-tröjan blöt av svett, och ropade: ”Kom igen då! In med dig!”

”Någon måste ringa 112 när ditt hjärta exploderar”, sa jag. ”Tönt”, sa George som två veckor senare stämplades som högriskperson och tvingades isolera sig helt. 

På andra sidan publikhavet fick jag syn på ett annat bekant ansikte: Jan Gradvall. 26 år efter att han försökt bryta sitt osunda konsertberoende hade han uppenbarligen fått ett återfall. Vi växlade några ord. Ho99o9 väsnades så mycket att jag inte hörde vad han sa, men förmodligen håller han med om att svaret på frågan ”Vad får vi egentligen ut av det här?” är en förhöjd livskänsla – en sådan man saknar obeskrivligt mycket när musiken tystnar.

Läs fler krönikor av Fredrik Strage