Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-08 02:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/fredrik-strage-kjell-far-nagot-tomt-i-blicken-nar-han-sager-att-han-tvingades-salja-sina-skivor/

Kultur

Fredrik Strage: Kjell får något tomt i blicken när han säger att han tvingades sälja sina skivor

Kjell säljer Situation Sthlm och älskar Velvet Underground.
Kjell säljer Situation Sthlm och älskar Velvet Underground. Foto: Fredrik Strage

Ingen uppskattar Fredrik Strages nya bandtröja, förrän Kjell plötsligt utbrister: ”Velvet Underground!” Han säljer Situation Sthlm utanför Coop i Västberga och ägde en gång debutalbumet i originalpress. Han tvingades sälja sina vinyler på 1990-talet.

Jag hittar den snyggaste bandtröjan någonsin på H&M. Mitt hjärta slår en volt när jag ser den svarta Velvet Underground-loggan och de nio rutorna där en en fyllig röd mun dricker Coca-cola genom ett sugrör. Jag kommer att äga stan i den här tröjan, tänker jag. Men ingen kommenterar den. Inte förrän jag köper Situation Sthlm utanför Coop i Västberga och försäljaren utbrister: ”Andy Warhol! Velvet Underground!”

Jag blir glad och nämner att det faktiskt inte var Warhol som designade den coladrickande munnen på samlingen ”Andy Warhol’s Velvet Underground featuring Nico” från 1971 (tre andra konstnärer jobbade utifrån hans idéer). Situation Sthlm-försäljaren nickar och berättar att han en gång ägde en originalpress av gruppens debutalbum. ”Kjell”, står det på hans namnbricka. Med långt hår, gråsprängt skägg och neongröna läsglasögon på huvudet liknar han en blandning av bluesgitarrist och bibliotekarie.

– Jag hade också Velvet Undergrounds samling ”Another view”, säger han. Och skivan som bara hette ”The Velvet Underground”. ”Pale blue eyes” var med på den. Och ”Loaded”, förstås, det sista albumet med Lou Reed. Sedan gjorde han solokarriär och Bowie producerade hans andra platta ”Transformer”. Den var jävla bra. Men ”Berlin” är nästan bättre.

Medan Kjell pratar Velvet Underground minns jag att han i vintras prydde omslaget till tidningen som han säljer. Han berättade om lägenheten som han fått efter nästan 30 år som hemlös, om hur han tog sig ur drogmissbruket efter att ha fått medicin mot sin adhd och om sin kärlek till litteratur. Under de svåra åren hade han två saker i sin ryggsäck: en kofot och böcker. En gång greps han i ett förråd där han övernattade. När poliserna visiterade honom hittade de Fjodor Dostojevskijs ”Idioten” och Hermann Hesses ”Stäppvargen”. Kjell har ett lika passionerat förhållande till musik.

– Jag fick en massa skivor av farsan. Han gillade Hendrix. Han lyssnade mycket på den sista, ”The cry of love”, där ”Astro man” och ”Angel” var med. Och ”Electric ladyland” med de nakna tjejerna på omslaget. Jag gillade en massa tyska band också. Mycket krautrock. Jag hade allt med Amon Düül och Can.

Kjell får socialbidrag men är beroende av att sälja Situation Sthlm för att få ekonomin att gå ihop. Han står alltid utanför Coop i Västberga. Efter coronautbrottet ökade försäljningen eftersom många ville hjälpa till, säger han. Sedan minskade den när folk slutade gå ut. Nu är det ungefär som vanligt så Kjell oroar sig inte. Situation Sthlms chefredaktör Ulf Stolt skriver i senaste numret: ”Få är bättre på att hantera en skiftande verklighet i gatumiljön än säljarna.”

– Har du hört Faust? frågar Kjell. De använde tryckluftsborrar och sånt men de gjorde aldrig någon riktigt bra musik, förutom ”It's a rainy day (sunshine girl)”. Krautrocken var verkligen före sin tid. Precis som Velvet Underground. De gav ut sitt första album redan 1967, samma år som jag föddes. Skivan med bananen och Nico, alltså. Det är tragiskt att hon dog precis när hon hade slutat med drogerna. I en cykelolycka. Vilken grej.

Kjell får något tomt i blicken när han berättar att han sålde alla sina skivor på nittiotalet (”de var mina bebisar, liksom”). Nu lyssnar han på sin dator men saknar vinylerna. Det kanske är löjligt av mig att bli mer rörd av det än av allt annat elände som han kämpat sig igenom. På natten ligger jag vaken och tänker på hur orättvist det är att vissa musiknördar tvingas sälja sina skatter. Nästa dag köper jag en Velvet Underground-tröja till honom också.

Swisha 123 276 11 04 om du vill stödja Situation Sthlm.

Läs fler texter av Fredrik Strage, till exempel om att ta hjälp av stenade amerikaner för att kunna skratta.

Ämnen i artikeln

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt