”Inte han också”, tänkte jag efter att ha fått veta att Bret Easton Ellis skrivit en bok om att politisk korrekthet hotar yttrandefriheten och att Donald Trump inte är så dum trots allt.

Nu har fyra av mina idoler sällat sig till den så kallade tokhögern: popstjärnan Morrissey, rapparen Kanye West, producenten Alexander Bard och författaren Bret Easton Ellis. Jag skulle kunna lägga till journalisten Gavin McInnes (vars ”dos & don'ts”-texter i tidningen Vice var det roligaste jag läste under hela nollnolltalet) som numera är en ledande alternativhögerprofil i USA. Det är så många att jag nästan börjar frukta att det är mig det är fel på.

”White”, Bret Easton Ellis första essäsamling, kommer i alla fall inte att knuffa mig längre åt höger. Vissa av hans åsikter är lätta att hålla med om, exempelvis att den amerikanska identitetsvänstern blivit en lika konservativ kraft som forna tiders kristna höger, att företag lyssnar för mycket på nätets lynchmobbar eller att debattörer ibland utnyttjar minoritetsgrupper för att godhetssignalera (Ellis raljerar över ”the gay man as magical elf”).

Inga av de problemen skulle dock lösas av att vi, som Bret Easton Ellis önskar, behandlade Donald Trump med större respekt. Han röstade inte själv på presidenten men tycker att reaktionerna på hans politik har varit ”hysteriska” och ”barnsliga”. Ellis skriver på flera ställen att vänsterliberaler borde växa upp och sluta vara överkänsliga ”snöflingor”.

Sedan ägnar han sida efter sida åt att klaga på att folk sagt elaka saker om honom på Twitter. Han är förvånad över att han inte fick gå på hbtq-organisationen GLAAD:s gala eftersom han jämfört musikal-tv-serien ”Glee” med känslan av att ”trampa i en pöl med aids”. Likt otaliga högerdebattörer hävdar han att yttrandefriheten är hotad när han får kritik.

För mig som älskat Bret Easton Ellis sedan jag läste ”Lustans lagar” för 30 år sedan är det mest deprimerande att han i ”White” slår fast att estetik är viktigare än politik, och samtidigt tappar all litterär finess. Även om det är intressant att läsa om stalkern som förföljde honom, och turerna kring den skandalösa klassikern ”American psycho”, lyckas han inte ge liv ens åt de självbiografiska delarna av ”White”.

Han slarvar bort en anekdot om att knarka och diskutera etnisk representation med Jean-Michel Basquiat på en restaurangtoalett 1988. Och gör inte tillräckligt mycket av den potentiellt briljanta bihandlingen om sin 20 år yngre pojkvän, en socialistisk snöflinga som blir så deprimerad av Trumps presidentskap (och Brets twittrande) att han återfaller i opiatmissbruk.

Jag hoppas att Generation X-författaren innerst inne inte menar vad han skriver, utan bara vill provocera sin samtid. Donald Trump var ju ”American psycho”-yuppien Patrick Batemans idol. Att Bret Eaton Ellis skulle finna försonande drag hos honom är lika absurt som att black power-kämpen Kanye West på allvar skulle tycka att ”slaveriet var ett val”, lika orimligt som att den antiauktoritäre Morrissey skulle sympatisera med fascister eller att könsöverskridaren Alexander Bard seriöst skulle tycka att feminisering av män är ett problem. (Ja, jag är bra på att ursäkta mina hjältar när de ballar ur.)

Förhoppningsvis kommer inte sågningarna av ”White” att få Bret Easton Ellis att överge sin litterära karriär och bli tokhöger på heltid. Vi behöver fler författare som skriver politiskt inkorrekta verk och färre som gnäller över att man inte får vara politiskt inkorrekt.

Läs mer: Svalast vinner enligt Bret Easton Ellis