Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-02 07:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/fredrik-strage-moter-blixa-bargeld-jag-blir-forbannad-nar-folk-tror-att-vi-har-inspirerats-av-rammstei/

Musik

Blixa Bargeld: ”Jag har aldrig slösat bort en tanke på Rammstein”

Blixa Bargeld från Einstürzende Neubauten.
Blixa Bargeld från Einstürzende Neubauten. Foto: Andrew Cotterill/TT

För 27 år sedan träffades Fredrik Strage och den tyske avantmusikern Blixa Bargeld, frontman i Einstürzende Neubauten. Då blev Strage utkastad. 

Nu möts de igen över videolänk för ett samtal om döda idoler, nationalsocialistisk arkitektur och det provocerande i att jämföras med Rammstein.

Förra gången jag pratade med Blixa Bargeld körde han ut mig från en restaurang i Salzburg. Det var sommaren 1993 och Einstürzende Neubautens skrotpercussionist NU Unruh hade efter en intervju frågat om jag ville hänga med och äta middag. Det ville jag förstås. 

Men vid bordet kunde jag inte låta bli att skriva ned namnet på vinet som mina idoler drack. När Blixa fick syn på mitt anteckningsblock utbrast han: ”Ein Journalist?! Raus!” Hela bandet och alla de andra gästerna stirrade när jag med rodnande kinder lommade ut. 

Eftersom förnedringen inte kunde bli större struntade jag i all värdighet och bad Blixa att signera sin diktsamling ”Stimme frißt Feuer”, som jag köpt i present till min lillasyster. Jag förklarade att hon skulle studera i Tyskland och var ett stort fan. Han mumlade lite, tog boken och skrev: ”Für Emma. Deutsche Sprache sehr schwer zu lernen.”

27 år senare dyker Blixa Bargeld upp i Skyperutan på min dator och jag vill nämna att Emma lärde sig perfekt tyska. Men då kanske Blixa känner igen mig och blir arg. Så jag säger i stället att jag varit lite orolig för honom eftersom så många av mina idoler inom den industriella och elektroniska musiken dött på sistone: Genesis P-Orridge från Throbbing Gristle, Gabi Delgado-López från DAF, Bill Rieflin från Ministry och Florian Schneider från Kraftwerk. 

Det är ingen vidare inledning på en intervju. Efter att ha tillbringat två månader inomhus vill den 61-årige berlinaren inte prata om sin hälsa. Blixa blir inte mer sugen då jag nämner att han hade hög feber när han skrev låten ”Halber Mensch” i en dusch i Amsterdam 1984.

– Jag har inte feber nu. Karantän är karantän. Jag får inte corona eftersom hela min familj är här.

Är det möjligt att du hanterar karantänen bättre än många andra eftersom flera Einstürzende Neubauten-låtar handlar om isolation?

– Hahaha! [Blixa blir plötsligt glad.] Draußen ist feindlich!

Han citerar en låttitel som betyder ”Utomhus är fientligt” från bandets debutalbum ”Kollaps”. När den skivan spelades in hade Einstürzende Neubauten sin replokal i en bunker under en motorväg i sydöstra Berlin. Dit släpade bandet kedjor, metallstycken, borrmaskiner och släggor som de stulit på byggarbetsplatser. Under ett besök i koncentrationslägret Dachau norpade de åt sig ett soptunnelock som blev en del av NU Unruhs trumset. Musiken var panikslagen och klaustrofobisk. Blixa vrålade om undergången och kved när de andra medlemmarna slog fram beatet i låten ”Durstiges Tier” på hans utmärglade kropp.

Under åttiotalets andra hälft letade sig sköna stråkar och bluesiga gitarrer in i stålslamret. Blixas texter blev samtidigt mer underfundiga än nihilistiska. Sakta förvandlades han från skrikande skelett till poetisk mysfarbror. På nya albumet ”Alles in allem”, gruppens tolfte, mixar han barndomsminnen, apokalyptiska visioner och dadaistiska ordlekar. De senare underlättas av ett kortsystem som han utvecklade för 20 år sedan för att öka slumpens betydelse i den kreativa processen.

– Vi har 600 kort. På vissa står material, på andra musikaliska parametrar som tonen F eller att jag ska sjunga starkt eller svagt. Varje person i bandet drar några kort och visar inte de andra vad som står på dem. På korten som jag drog när vi gjorde låten ”Ten grand Goldie” på nya skivan stod exempelvis ”vetenskaplig”, ”nät”, ”urval” och ”samtal”. Jag tolkade det som att jag skulle leta på nätet efter vetenskapliga samplingar. Så jag vände mig till Musée de l'Homme, etnologiska museet i Paris, och hittade en tuaregisk vaggvisa från 1947. (Tuareger är ett berbiskt folk i Sahara.) Sedan tog jag ljudet av en törnskata som på tyska heter Flötenwürger, alltså flöjtstrypare. Det blev mina instrument. Samtalskortet tolkade jag som att jag skulle ringa till folk och skörda ord.

Einstürzende Neubauten.
Einstürzende Neubauten. Foto: Mote Sinabe

Blixa frågade bandets supportrar på Patreon, en sajt för gräsrotsfinansiering, vilka som var villiga att delta och valde ut 20 stycken med hjälp av en slumpgenerator. En av dem var Kay Foster, musiker och Neubautenfan i Göteborg, som när Blixa ringde och bad om användbara ord tittade ner i sin kalender där han den 14 januari 2019 skrivit: ”Ten grand Goldie”. Foster vill inte avslöja vad det betyder mer än att Goldie är en person som står honom nära. Blixa blev förtjust.

– Så fort han sa de orden tänkte jag: ”Det är en fantastisk titel.” Jag pratade också med en filippinsk kvinna i Maryland som gav mig uttrycket ”kapit sa patalim” som på tagalog, ett av de filippinska språken, beskriver den lägsta sociala statusen. Orden och fraserna från de 20 telefonsamtalen bearbetade jag till en text som formade sin egen logik utifrån nonsens.

Blixa håller upp en av sina anteckningsböcker för webbkameran och visar sidor täckta av hans spindellika handstil. Jag frågar varför ”Alles in allem” blev ett konceptalbum om Berlin. Skivan innehåller fler referenser till bandets hemstad än något de tidigare gjort (enligt pressreleasen är det ”tio låtar som till stor del utforskar Berlin som tematisk topos”) men Blixa skakar irriterat på huvudet.

– Det är definitivt inte ett konceptalbum och det handlar definitivt inte om Berlin. Flera låtar har Berlinreferenser i sina titlar men om du lyssnar på ”Wedding”, som är ett område i norra delen av stan, så får du veta ungefär lika mycket som i de två första meningarna på Wikipedia. Och samplingen som låter ”Berlin Berlin Berlin” i ”Ten grand Goldie” är den tuaregiska vaggvisan som egentligen säger något helt annat! Den enda låt som faktiskt handlar om Berlin är ”Grazer Damm” som delvis är självbiografisk.

Grazer Damm är en gata i Schöneberg. Du växte upp i Friedenau som ligger precis bredvid. I låten hoppar folk från byggnader och gasar sig själva i sina kök.

– Den gatan är också den sista nationalsocialistiska arkitektur som finns kvar i stan. På ett hus syns en liten Hitlerjugend. Jag blandar verkliga minnesbilder med protokoll från mina drömmar. När jag var liten och åkte skolbussen längs Grazer Damm såg jag ett stort hål i en fasad där någon gasat sig själv varpå köket exploderat.

”Möbliertes Lied” verkar handla om fastighetsrenoveringar. Jag trodde att det var en kommentar till gentrifieringen i Berlin.

– Den handlar inte om ”real estate” utan om ”irreal estate”. Huset renoveras med metaforer och ord. Den låten är besläktad med [Neubautenklassikern] ”Haus der Lüge”. Båda beskriver filosofiska hus. I det nya huset försakas Gud. I det gamla tar han livet av sig.

Bild 1 av 2 Blixa Bargeld 1984.
Foto: David Arnoff/TT
Bild 2 av 2 Blixa Bargeld 1999.
Foto: Magnus Hallgren

Den här våren har det gått 40 år sedan Einstürzende Neubauten bildades. Vad minns du bäst från er start?

– När vi började hade jag aldrig kunnat tro att jag 40 år senare fortfarande skulle använda namnet Einstürzende Neubauten. Den första konserten var så spontan som den kunde bli. Vi fick ett erbjudande att göra något på en fest. Inte förrän flera år senare, när vi skrev på ett skivkontrakt i London, förstod jag att bandet skulle bli långvarigt. Strax därefter sa Gudrun [Gut, avhoppad originalmedlem] till mig: ”Va? Ska ni fortsätta med det där?”

Alla som kallar mig Christian är döda.

Ett av dina första jobb var som bartender på klubben Risiko. Var du bra på det?

– Jag var bra på att bli full. Risiko var en sylta så man kan inte säga att jag var bartender. För det mesta hade vi bara vodka, öl och whisky. Ingen diskade. När glasen tog slut klippte vi toppen av tomma ölburkar och använde dem i stället.

Varför bytte du namn från Christian Emmerich till Blixa Bargeld?

– Det var 1978. Ett par år före Neubauten. Det var ett försök att bli någon annan.

På vilket sätt?

– På det här sättet. (Blixa stirrar rakt in i kameran.) Här är jag. Jag har blivit någon annan.

Kallar någon dig fortfarande Christian?

– Det finns inte kvar någon som kallar mig Christian. Alla är döda.

Du sa en gång att du hade ett kluvet förhållande till rockmusik. Du gillade rock när det var ett udda årtal och ogillade rock när det var ett jämnt. Har du alltså lyssnat mindre på rock 2020?

– Jag sa nog det apropå min bakgrund i sjuttiotalet. De två pelarna i min musikaliska fostran var dels klassisk rock som Rolling Stones, Beatles och Doors. Och dels tysk rock, krautrock, som betydde ännu mer för mig. Min ungdoms triumvirat var Neu, Can och Kraftwerk även om jag tappade intresset för Kraftwerk efter ”The man machine”. Jag blev mest influerad av deras tre första album som aldrig har återutgetts. Jag har aldrig träffat någon av dem. Men vi skulle haft turnépremiär i Köpenhamn den här månaden med Michael Rother [gitarrist i Neu och tidig upplaga av Kraftwerk] som förband.

David Bowie blev besatt av Kraftwerk. Visade han något intresse för Einstürzende Neubauten?

– Bowie bloggade ett tag och skrev bland annat ner sina drömmar. Där dyker jag upp på flera ställen. Så jag är ganska säker på att han var medveten om vem jag var. 1978 bodde Bowie och Iggy Pop i en lägenhet på Hauptstraße i Berlin. Jag bodde runt hörnet på Langenscheidtstraße. Jag träffade båda två flera gånger. De brukade hänga på gaycaféet i kvarteret. En gång när jag var där kom Iggy in och berättade att han just varit i studion med Tangerine Dream! Jag undrar om de inspelningarna någonsin kommer att se dagens ljus.

Är det sant att du började sjunga mer och mer på engelska under nollnolltalet eftersom Rammstein, som kommersialiserade många av era idéer, gjorde dig osugen på tyska?

– Lyssna... [Blixa ser plötsligt väldigt trött ut] Jag har aldrig slösat bort en tanke på Rammstein. Inte en endaste. Jag bryr mig inte om vad de gör. Jag lyssnar inte på deras musik. De påverkar mig inte på något sätt. Jag vet bara att de har en låt som heter ”Sehnsucht”. Det har vi också. Och jag blir FÖRBANNAD när folk tror att vi har inspirerats av Rammstein! Nu har du dragit över tiden. Tack så mycket. Danke schön.

Läs mer: Recension av Einstürzende Neubautens 30-årsjubileum i Stockholm