Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-11 20:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/fredrik-strage-nar-milkshaken-tar-slut-hotas-den-goda-kulturimperialismen/

Kultur

Fredrik Strage: När milkshaken tar slut hotas den goda kulturimperialismen

Funkar inte mixern på McDonald's?
Funkar inte mixern på McDonald's? Foto: TT

Jag kan inte beställa milkshake klockan tio på förmiddagen. Har den tagit slut eller är maskinen trasig? Det är hur som helst en allvarlig fråga som kräver en utläggning om McDonald's betydelse för den västerländska civilisationen.  

Vi kliver in på McDonald’s och jag trycker på självbetjäningsskärmen medan jag trallar på en gammal Kelis-låt: ”My milkshake brings all the boys to the yard and they’re like, it’s better than yours.” Min son vill ha ett Happy meal och jag vill ha en milkshake. Men när jag tryckt fram menyn med mjölkdrinkar och glass står det ”SLUTSÅLT”. ”Inte nu igen”, suckar jag.

Klockan är tio på förmiddagen och vi är de enda gästerna. Hur kan glassen och milkshaken redan vara slut? Är det pojkarna från Kelis-låten som varit här och slurpat i sig allt? Nej, med största sannolikhet ljuger McDonald’s och det gör mig lika arg som Daniel Day-Lewis oljemagnat när han i slutet av ”There will be blood” jämför oljeborrande med milkshakesugande och säger ”I... drink... your... milkshake... I drink it up!” för att sedan krossa skallen på en präst med en bowlingkägla.

Förr i tiden, innan snabbmatskedjor började med självbetjäning, stod det inte att milkshaken tagit slut. Personalen sa i stället: ”Maskinen är trasig.” I fjol twittrade en tidigare McDonald’s-anställd i England att det var en populär lögn: ”Glassmaskinerna var aldrig trasiga. Det tar tre timmar att rengöra dem så vi brukade säga att de var trasiga så att vi slapp servera er.” 

Den svenska presschefen förnekade i Expressen att det skulle vara sant. Glassmaskinerna tar enligt honom bara en paus när de genomgår en pastöriserings­process på natten. Det förklarar inte varför så många blir utan milkshake även dagtid.

Enligt en tråd på diskussions­forumet Reddit, med kommentarer från flera anställda, är problemet att apparaterna själva bestämmer när det är dags för rengöring, vilket tar lång tid och kräver en kompetens som ibland saknas hos personalen. ”Att handskas med mjukglassmaskiner är lite som att koka metamfetamin i ’Breaking bad’”, skriver en medarbetare. ”Precision är avgörande och om man gör det rätt blir det en sjuhelvetes produkt.”

Ironiskt nog var Ray Kroc, en av grundarna, expert på milkshakemaskiner när han träffade bröderna McDonald 1954. Att det 66 år senare – efter tekniska landvinningar som månlandningen, hemdatorer, internet och artificiell intelligens –fortfarande inte går att konstruera en riktigt bra milkshakemaskin är obegripligt.

Tillfällig milkshaketorka må vara ett trivialt problem. Men när jag tvingas välja Coke Zero i stället tänker jag på rapparen Ken Ring som en gång sa att han hade två drömmar: 1. Att Kenya skulle få spela i fotbolls-VM. 2. Att McDonald’s skulle komma till Kenya. För honom skulle det bli ett bevis på att hans andra hemland var modernt och utvecklat, ett turistparadis där man kan njuta av en McFlurry utan att behöva oroa sig för Al-Shabaab-bomber.

Det lät som om Ken lyssnat på författaren Thomas Friedman som en gång sa att två länder som hade McDonald’s aldrig krigat mot varandra. Den teorin brukar kritiseras av folk som påpekar att kedjan öppnade i Serbien 1988 och blev en så stor källa till nationell stolthet att det snarare bidrog till konflikter med andra jugoslaviska republiker. I slutet av åttiotalet skrålade serbiska fotbollssupportar under en match mot ett lag från en kroatisk stad: ”Hamburgare! Ostburgare! Ketchup! Pommes frites! Vi har McDonald’s men det har inte Split!”

Trots att kedjan inte är en fredsgarant har den blivit en symbol för amerikansk kulturimperialism, ett fenomen som vi nog kommer att sakna om USA:s inflytande fortsätter att minska. När jag äter min favoritburgare (dubbel QP) känns McDonald’s som en pelare i den västerländska civilisationen. Och när det inte går att beställa milkshake syns en spricka i den pelaren.

Läs fler krönikor av Fredrik Strage 

Ämnen i artikeln

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt