Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/fredrik-strage-nar-paint-it-black-piskar-i-gang-slungas-jag-fran-orebro-till-vietnam/

Kultur

Fredrik Strage: När ”Paint it black” piskar i gång slungas jag från Örebro till Vietnam

R&B-stjärnan HER och Missy Eliott gör en reklamjingel inspirerad av ”Paint it black”.
R&B-stjärnan HER och Missy Eliott gör en reklamjingel inspirerad av ”Paint it black”. Foto: Pepsi

Jag har hört otaliga versioner av ”Paint it black”, men ingenting kan matcha svärtan i originalet från 1966. Nu är låten aktuell i en reklamjingel med HER och Missy Elliot. Antagligen borde jag bli irriterad, men jag gillar bara låten ännu mer. 

Den snirklande sitaren får helikoptrar att sväva över mina näthinnor. Sedan piskar beatet i gång och djungeln exploderar av napalm. Även om jag har ett svettigt dansgolv framför mig – fullt av indiemänniskor som just vrålat med i ”pa-pa-paah”-körerna i Broder Daniels ”Work” – så slungas jag från Klubb Mono i Örebro till kriget i Vietnam i samma ögonblick som jag trycker i gång Rolling Stones ”Paint it black”. 

Likt många andra upptäckte jag den låten när den användes som signaturmelodi till tv-serien ”Tour of duty” (”Pluton B i Vietnam” på svenska) i slutet av åttiotalet. Även om ”Satisfaction” är den mest vietnammiga Stones-låten, på grund av scenen där de åker vattenskidor till den i ”Apocalypse now”, så känns ”Paint it black” mer som en resa till mörkrets hjärta.

Jag har hört otaliga versioner av låten, ofta med artister som likt Marilyn Manson eller The Black Dahlia Murder försöker framhäva det hårda och onda i texten, men ingenting kan matcha svärtan i originalet från 1966. Dess kallsvettiga puls är nästan irriterande eftersom den får all nattsvart nihilism som den inspirerade, all gothrock som den förebådade, att kännas smått överflödig.

”Paint it black” handlar inte om Vietnamkriget utan är en betraktelse om döden, en memento mori-låt vars gitarrslingor har en turkisk touch (eller judisk, Keith Richards har jämfört den med ”Hava nagila”) samtidigt som de rasslande kastanjetterna påminner om producenten och managern Andrew Loog Oldhams stora idol Phil Spector (vars högra hand Jack Nitzsche hamrar på pianot).

Managern Andrew Loog Oldham och Mick Jagger 1967.
Managern Andrew Loog Oldham och Mick Jagger 1967. Foto: Marc Sharratt/TT

Någon ska begravas. En svart bilkortege rullar förbi. Raden ”I see a red door and I want to paint it black” syftar antagligen på att brittiska kyrkor har röda portar. Huvudpersonen är så fylld av sorg att flickorna som går förbi i sina sommarkläder bara skapar ångest. Jagger vrålar att han vill måla hela världen svart. När låten gavs ut råkade skivbolaget sätta ett kommatecken i titeln så att den blev ”Paint it, black”, vilket vissa fans (enligt boken ”Rolling Stones: All the songs”) uppfattade som rasistiskt.

När jag kommer tillbaka till hotellet får jag lust att lyssna på den igen. Jag söker på Youtube och hamnar i en Pepsi-reklam som släppts inför Super bowl. R&b-stjärnan HER, klädd i röd latex, står framför en armé av dansare i samma färg. Hon håller i en röd Coca-Cola-liknande burk och när hon sjunger ”I see a red door and I want to paint it black” blir läsken svart varpå hon kastar sig in i en mörk dimension där Missy Elliot rappar och dricker Pepsi under en måne som draperats med märkets rödvitblå logotyp.

Antagligen borde jag, likt vissa Rolling Stones-fans, bli irriterad på att deras klassiker reduceras till reklamjingel. Men efter decennier av artistsamarbeten (David Bowie, Madonna, Michael Jackson), plus den där Lana Del Rey-raden om att hennes vagina smakar Pepsi, gör reklamen bara att jag gillar ”Paint it black” ännu mer. Super bowl-kopplingen gör också att marscherandet i videon påminner om Beyoncés hyllning till Svarta pantrarna under halvtidsshowen för fyra år sedan. Svärtan i texten blir antirasistisk.

Andrew Loog Oldham har delat Pepsi-reklamen på Twitter. När jag följer honom där väljer han, chockerande nog, att följa mig tillbaka. Jag kan inte låta bli att skriva ett fanmejl och fråga vad ”Paint it black” betyder för honom nu, 54 år efter att han producerade den. ”Allt”, svarar han. ”Det var den första Stoneslåt jag hörde när jag gick genom en mataffär. Det var då jag visste att tiderna hade förändrats. Du behövde inte längre leta efter musiken. Den skulle leta upp dig.” Ungefär som döden, med andra ord.

Läs fler krönikor och andra texter av Fredrik Strage