Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Fredrik Strage: Tänk tanken att Trance Dance och Broder Daniel spelar ihop

Trance Dance, 1986.
Trance Dance, 1986.

Trance Dance spelade kitschig discorock och var kanske Sveriges minst kreddiga band. Frontfiguren Ben Marlene startade musikförlag och skrev kontrakt med Broder Daniel.

Hultsfredsfestivalen 1989. När mina svartklädda gothpolare druckit sig fulla på Kir smyger jag iväg från campingen och kastar nervösa blickar över axeln för att kolla så att ingen följer efter mig. Sedan skyndar jag bort till största scenen och ser bandet som jag skäms över att gilla: Trance Dance.

Frontfiguren Ben Marlene liknar en futuristisk cowboy och körtvillingarna Yvonne och Susanne Holmström ett par cherokeestylade cheerleaders. De spelar kitschig discorock med refränger söta som Hubba Bubba. Jag, som officiellt bara älskar tyskt stålslammer, kan inte motstå Tracks-hittar som ”You’re gonna get it”, ”Joy toy” och ”Hoodoo wanna voodoo”. Begreppet ”kreddig” har jag ännu inte börjat använda men jag vet att Trance Dance inte är subkulturell kosher (särskilt inte när de får en turné sponsrad av RiksOst).

Samma år som Sveriges minst kreddiga band spelar i Hultsfred bildas det som ska bli landets mest kreddiga i Göteborg: Broder Daniel. Till en början avfärdar vissa Henrik Berggren & Co som tondöva pajasar men redan 1995, när de släpper sitt debutalbum, fattar de som har koll att Broder Daniel är ett av decenniets mest egensinniga band. De framstår som motsatsen till Trance Dance: råa, kaotiska, antikommersiella, störigt göteborgska. Därför känns det märkligt att de kontrakteras av Ben Marlene, som nu driver musikförlaget Jimmy Fun Music.

I mitt huvud blir Broder Daniels ”Heart of glass” genast en av den svenska musikhistoriens förlorade skatter.

Två år senare avbryter de samarbetet med honom – enligt bandet själva eftersom han föreslagit att de ska låta sig influeras av dansgenren drum’n’bass. Ben Marlene verkar inte fatta att styrkan i Broder Daniels musik är den brutala enkelheten, att de på nittiotalet när mycket musik dignar under alla influenser och referenser, inte verkar påverkas av något annat än sig själva.

Hösten 2017 träffar jag för första gången Ben Malén, som han egentligen heter, på rapparen Don Krilles 40-årsfest. Jag överöser honom med frågor om de två band som han förknippas med: min guilty pleasure från tonåren, som trots en comebacksingel för fyra år sedan mer eller mindre fallit i glömska, och mina indierockfavoriter från nittiotalet som efter splittringen 2008 uppnått en mytisk status.

Ben Malén berättar att hans kollegor tyckte att han var knäpp som jobbade med Broder Daniel, men han misstänkte att bandet – till skillnad från mer musikaliska och mindre karismatiska konkurrenter – skulle gå till historien. ”Jag sa aldrig att de skulle göra drum’n’bass”, påpekar han. ”Jag föreslog att de skulle samarbeta med Max Martin och Denniz Pop. Broder Daniels absoluta favoritlåt var Blondies ’Heart of glass’. Jag ville att de skulle göra något lika dansant så att de nådde en större publik.”

Det här var strax innan filmen ”Fucking Åmål” expanderade Broder Daniels fanskara rejält. Samarbetet med Max Martin och Denniz Pop blev aldrig av men bandet spelade in en cover av ”Heart of glass”. ”Vi hade en råmix men tejpen tappades bort”, säger Ben Malén. ”Vi letade efter den länge.”

I mitt huvud blir Broder Daniels ”Heart of glass” genast en av den svenska musikhistoriens förlorade skatter. Att den försvunnit känns bedrövligt tills jag inser att den bästa låten på Broder Daniel-sångaren Henrik Berggrens nyligen släppta soloalbum är ”Wild child”, vars beat påminner om Blondies klassiker. Jag spelar den på högsta volym och tänker att det är exakt så här – en fusion av gnissligt missmod och glittrig disco, Broder Daniel och Trance Dance – som musik ska låta.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.