Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-16 15:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/fredrik-wikstrom-ut-med-den-naiva-teknikoptimismen-in-med-optimistisk-teknikrealism/

Kultur

Fredrik Wikström: Ut med den naiva teknikoptimismen – in med optimistisk teknikrealism

Bild 1 av 2 Elon Musk – teknikoptimist.
Foto: Jae C. Hong
Bild 2 av 2 Elon Musik på SXSW i Austin.
Foto: Chris Maluszynski

Det stora hotet mot klimatarbetet är i dag inte förnekarna utan de naiva teknikoptimisterna. Men genom att effektivisera befintlig teknik och göra det lätt för människor att göra rätt kan vi klara de första delmålen, skriver docenten Fredrik Wikström.

Budskapen från klimatforskningen är onekligen obehagliga, och ifrågasätter förhärskande tankemönster inom en rad områden. Under en lång tid har mycket möda ägnats åt att övervinna den första reaktionen, klimatförnekelsen. I dag är det betydligt färre som förnekar klimatförändringarna, även om många förminskar konsekvenserna av vad som sker. En allt större majoritet inser och oroar sig för vad som sker med klimatet, speciellt efter den senaste IPPC-rapporten i höstas.

Det som hindrar samhället från att gå från insikt till handling är i dag snarare den naiva teknikoptimismen, som jag här definierar som en tro på att tekniken kan lösa klimatproblemen utan väsentliga förändringar i samhällsstrukturer och livsstilar. Bland de naiva teknikoptimisterna kan urskiljas två läger, de som tror att ”marknadskrafterna” av sig själva kommer att identifiera och åtgärda problemen med tekniska lösningar, och de som ser behovet av samhälleliga insatser och styrmedel i form av infrastrukturbyggen, skatter, bidrag etcetera. Gemensamt är dock tron på att teknikskiften räcker för att klara de utsläppsminskningar som krävs.

Den naiva teknikoptimismen understöds av fossiltunga branscher som flyg- och bilindustrin. Företagens budskap om flygets övergång till biobränslen och om en elektrifiering av bilar ger ro från politiska ingrepp, medan pengar tjänas på att rulla ut tunga och törstiga suvar och marknadsföra avlägsna resmål. I samma kör sjunger våra teknikhjältar, som exempelvis Elon Musk, som lovar att trolla fram tekniska lösningar på alla problem (väl beskrivet av Kristofer Ahlström, DN 28/2). När sirensången ljuder från så många personer med lyskraft och makt är det inte konstigt att många invaggas i känslan av att det nog ändå kommer att lösa sig.

Läs mer: Kristofer Ahlström: Tron på teknikfrälsare som Elon Musk är vår tids magiska tänkande 

Lyssnar man på den politiska debatten förefaller många av våra politiker att ha förförts av den naiva teknikoptimismen. I en enkät i fjol menade till exempel en majoritet av riksdagsledamöterna att flygandet kunde fortsätta öka med hjälp av biobränslen (SvD 19/2 2018), trots att det är uppenbart att biomassan inte kommer att räcka till alla behov som finns. Generellt verkar det finnas en stark tro på att satsningar på snabbtåg, elbilar, biobränslen till flyget och, från en del håll, ny kärnkraft ska lösa problemen.

De naiva teknikoptimisterna bortser gärna från tiden det tar att genomföra teknikskiften. Ny järnväg tar flera decennier att bygga. På samma sätt tar en övergång till batteribilar längre tid än vad de flesta inser. År 2020, när Elon Musks Gigafactory är i drift, kan världens samlade produktion av litiumjonbatterier räcka till cirka en miljon bilar per år medan den årliga globala bilproduktionen är cirka 90 miljoner. För att producera fler bilbatterier krävs nya gruvor – med sina egna miljömässiga och etiska dilemman – och projektering och byggande av nya batterifabriker. För att inte den energikrävande batteritillverkningen eller laddningen av bilarna ska orsaka fossila utsläpp krävs dessutom en gigantisk utbyggnad av sol- och vindkraft. Förutom att processerna tar lång tid och kräver stora ekonomiska investeringar genererar de under uppbyggnadsfasen stora mängder klimatpåverkande utsläpp.

Tidsfönstret blir dessutom ännu snävare om man beaktar den tekniska livslängden på de produkter som säljs. En bil rullar i cirka tio–femton år. Detta innebär att elbilsförsäljningen måste upp i en marknadsandel på 50 procent inom några få år om utsläppen från den samlade bilparken ska halveras om tio år enbart med hjälp av batteribilar. Även detta enkla faktum bortses ofta ifrån.

Därmed inte sagt att den typen av investeringar är fel om de bidrar till att en framtida nollvision kan realiseras, men de hjälper oss inte att halvera utsläppen under det närmsta decenniet, vilket de flesta forskare anser vara helt nödvändigt.

Lyckligtvis finns det en mängd tekniska möjligheter för att åstadkomma större delen av denna halvering. De är dock betydligt mindre glansfulla och handlar oftast om effektivisering och att utnyttja befintliga resurser smartare. Av någon anledning verkar effektivisering inte vara så ”sexigt”, utan förknippas med besparingar och försämringar. Effektiviseringshjältarna lyser med sin frånvaro i medierna.

Även från många miljöengagerade debattörer finns en tankemässig blockering mot effektivisering av befintlig teknik om den inte innefattar byte till förnybar energi.

Även från många miljöengagerade debattörer finns en tankemässig blockering mot effektivisering av befintlig teknik om den inte innefattar byte till förnybar energi. Används förnybar energi, som i en elbil, uppvärmningen av en byggnad, etcetera så är det grönt ljus, nästan oavsett hur ineffektiv tekniken är. Den förnybara energin räcker dock inte för att halvera fossilanvändningen på tio år, utan en effektivare användning även av fossilbaserad teknik är en viktig komponent i omställningen. Dessutom, ju effektivare energin används, oavsett energislag, ju snabbare kan fossil energi ersättas.

Till exempel handlar miljödebatten om personbilar till stor del om att få bort fossildrivna bilar. Men om bilisterna köper bilar som i genomsnitt drar hälften så mycket så kan utsläppen halveras inom tio år, med oförändrade bränslen och körmönster. Om bilarna blir snålare kan dessutom andelen biobränsle i bränslet höjas utan att produktionen behöver höjas. Den typen av förändringar kan genomföras på tio år, utan ökade totalkostnader för bilisterna, till exempel genom en fortsatt utveckling av bonus malus-systemet för fordonsskatten och en översyn av tjänstebilsbeskattningen. En reduktion av utsläppen i samma storleksordning under det närmsta decenniet är näst intill omöjlig enbart med en satsning på förnyelsebara bränslen och elektrifiering. Parallellt kan under tiden en kommande elektrifiering och utbyggnad av biodrivmedelsproduktionen utvecklas för att nå den långsiktiga nollvisionen.

En effektiv användning av resurserna innebär också att prioritera var begränsade resurser ska användas. För att återgå till exemplet med batterier så kan man fundera på om det är klokt att använda dessa till elbilar. En Audi E-tron har ett batteri om 95 kWh. Detta batteri skulle räcka till batterierna till 190 elcyklar (500W). Med elcykelns ankomst har många hinder för cyklande minskat, det går att ta sig till jobbet utan svett, det går att handla och transportera barn till dagis etcetera. Enligt befintlig forskning så minskar en genomsnittlig elcyklist sitt bilåkande med 55 km per vecka. De 180 elcyklisterna skulle i så fall minska sin bilkörning med 54.000 mil per år! Med dessa siffror framstår det som direkt oansvarigt att med skattemedel subventionera en Audi E-tron. 

I stället skulle pengarna kunna gå till att skapa trygga och säkra förutsättningar för att snabbt ta sig fram med cykel i våra tätorter. Om större delar av vägnätet reserverades för cykel- och kollektivtrafik blir restiderna fullt överkomliga för de flesta. I en spännande rapport som återgavs i DN (15/4) så skulle 75 procent av stockholmarna kunna cykla till arbetet inom en halvtimme om de hade fri tillgång till vägnätet. För mindre tätorter som Karlstad blir restiderna ännu kortare. Sådana åtgärder kan genomföras inom några år och få stor effekt på utsläpp, hälsa, buller och luftföroreningar.

På samma sätt kan man gå igenom område efter område. Tekniken finns ofta på plats, men väljs inte av olika hinder som ofta är ganska lätta att få bort.

De åtgärder som behövs handlar huvudsakligen om att understödja människor att välja effektiva tekniklösningar. Det kan handla om ekonomiska styrmedel (bonus malus för fordonsskatten), infrastruktur för cyklister eller om information och juridiska förändringar. Ska människor investera i energieffektiv teknik, som ofta är dyrare i investering, krävs att de är övertygade om att investeringen betalar sig i form av minskade driftkostnader. Men om det energieffektiva kylskåpet havererar efter tre år, eller om den nybyggda lågenergivillan inte uppfyller utlovade prestanda, så saknas i dag ett juridiskt konsumentskydd. Följden blir att många inte vågar investera i den bästa tekniken som finns. En lagstadgad garanti på vitvaror på tio år och oberoende mätningar av energiåtgången i byggnader kan ge trygghet till att våga investera. Med bästa möjliga teknik som finns på marknaden i dag skulle inte hushållselen behöva dra mer än 2.000 kWh/år i ett normalhushåll, under hälften av det som är normalt. En halvering av hushållselen är alltså fullt möjlig på tio år. 

På samma sätt kan man gå igenom område efter område. Tekniken finns ofta på plats, men väljs inte av olika hinder som ofta är ganska lätta att få bort. Digitala lösningar kan underlätta smidigt kollektivtrafikresande, förenkla delningsekonomin och smidigt förmedla överblivna resurser dit behoven finns. Ett roligt exempel är appen Karma som förmedlar överbliven restaurangmat till hugade spekulanter i form av matlådor för halva priset. För vissa områden, som köttätande och utrikes flygande, finns inte tillräckliga tekniska lösningar och resurser, utan där behövs beteendeförändringar. För att åstadkomma en halvering av utsläppen i dessa sektorer krävs dock inte mer än en återgång till konsumtionsnivåerna på tidigt 1990-tal. Vi levde rätt gott då också.

Vad krävs då för att transformera den naiva teknikoptimismen till en optimistisk teknikrealism? Jag tror att ett sätt är att dela upp diskussionen i två delar, en om hur utsläppen ska minska under det närmsta decenniet, och en om hur samhället ska utvecklas för att nå en nollvision inom några decennier. Att fokusera på konkreta planer för att halvera utsläppen på tio år gör att teknikens möjligheter och begränsningar blir mycket tydligare, och det blir svårare att blunda för tids- och resursbegränsningar. En kraftfull satsning på en halvering skickar även tydliga signaler till alla aktörer att påbörja planeringen för fortsatta minskningar efter det närmsta decenniet.