Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-12 00:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/fyra-faktorer-som-skapade-varlden-efter-murens-fall/

Kultur

Fyra faktorer som skapade världen efter murens fall

Folkskaror väntar på gränsen mellan väst och öst i Berlin 1989. Foto: Eberhard Kloeppel/DPA

Perioden efter Berlinmurens fall framträder i dag som en egen epok. Men hur kom vi egentligen hit? Vad lär oss den moderna samhällshistorien? Idéhistorikern Anders Ekström tar fram minnesstenarna som lossnade ur muren – och ser ett mönster av möjligheter.

För 30 år sedan, den 9 november 1989, öppnades Berlinmuren. Kalla kriget var slut och framtiden tog en ny riktning. Under två år, fram till Sovjetunionens upplösning den 26 december 1991, följde de symboliska ögonblicken slag i slag. Historien accelererade och blev synlig inför världens ögon. Samhällen förändrades i en skala som några år tidigare varit omöjlig att tänka.

I augusti 1991 såg jag Leninstatyn i Riga falla efter en natt under svetslågornas sken. Åskådarna från väst var uppsluppna som ett rusigt sällskap på en glammig efterfest. I Rigabornas ögon låg skuggor av sorg och försiktig lättnad. Tre dygn tidigare hade Lettland utropat sin självständighet efter kuppen mot Michail Gorbatjov i Moskva. 

”Vi är gamla nu”, förklarade en kvinna vi mötte på gatan den natten. ”Det här är inte vår utan framtidens revolution.”

I västvärlden utlöste detta förlopp en våg av djupt historielös chauvinism. Ekonomer förklarade att snabb avreglering var allt som behövdes för att förvandla länderna i öst till lyckliga kopior av de marknadsliberala demokratierna i väst. Ledande europeiska intellektuella förutspådde nationalstaternas borttynande. Statsvetare förkunnade att historien var slut och att politiken kunde dra sig tillbaka i en administrativ funktion.

Läs mer: Richard Swartz: Steg för steg mot Berlinmurens fall 

Sällan har segrarnas blindhet varit så stor. Plötsligt var alla insikter om de demokratiska och medborgerliga institutionernas långsamma och mödosamma etablering som bortblåsta. Liberaler som förfasat sig över det utopiska språket i öst började tala om ”den enda vägens politik”. Inga skillnader i historisk erfarenhet, kulturella mönster eller politiska traditioner tycktes för stora för att hindra världens inordning i ett system.

Men bilden av den nya eran krackelerade medan den ännu formulerades. Konflikterna på Balkan ställde Europa inför en nationalism beredd till folkmord. Det så kallade kliniska kriget i Irak placerade världens alla tv-tittare bakom kikarsiktet i ett bombplan, ett perspektiv som ramades in av urgamla föreställningar om en historisk kamp, inte mellan ideologier, utan mellan civilisationer och religiösa system.

Sällan har segrarnas blindhet varit så stor. Plötsligt var alla insikter om de demokratiska och medborgerliga institutionernas långsamma och mödosamma etablering som bortblåsta.

Redan i början av 2000-talet var de främlingsfientliga och nynationalistiska grupperingarna i Europas parlament större än under 1930-talet. Och medan den politiska makten i Ryssland och andra länder i öst sökte sig inåt, mot imperiernas och de ”ursprungliga” nationernas föreställda traditioner, djupnade de ekonomiska och geografiska klyftorna runtom i Europa. 

Historien tog inte slut på andra sidan muren, den hade precis börjat.

Det är svårt att sortera i skeden vi står mitt uppe i. Men nu börjar perioden efter 1989 ta gestalt som en epok med vissa historiska särdrag. Att det sker just nu beror inte enbart på att tidsavståndet blivit tillräckligt stort. Efter 2016, med Brexit och trumpismen, men också genom utvecklingen i länder som Ungern, Turkiet och Polen, har till sist glappet mellan de idéer om liberalismens globala seger som formulerades vid kalla krigets slut och Europas förändring blivit för stort. 

Vad betyder tre decennier i ett samhällshistoriskt perspektiv? Om det moderna samhället tänks uppstå genom etableringen av sådana begrepp, institutioner och sociala normer som också i dag erkänns som viktiga delar i samhällsbygget – till exempel idén om medborgarskap, ett allmänt utbildningssystem och principer om offentligt ansvar – sträcker sig dess historia i Sverige och stora delar av Europa 150–200 år tillbaka i tiden. Det är i den skalan som perioden efter 1989 nu kan ses, som något mer än en femtedel av den moderna samhällshistorien.

Det är tid nog för att bygga institutioner, utveckla infrastrukturer och förskjuta normer och värderingar. Om det är tid nog för att hela samhällssystem ska rämna är inte lika självklart. I dag spås inte historiens utan demokratins slut. Det är analyser som på samma gång tenderar att idealisera det förflutna och underskatta den institutionella tröghet som demokratiska samhällen utvecklar. 

Genom politikens förvandling till grotesk – med en narcissistisk mobbare längst fram på scenen – konfronteras västvärlden med ett slags samhällshistorisk botten. Kalla kriget har aldrig varit så fjärran som när ”den fria världens ledare” öppet vänder sig till Kina och Ukraina för att få hjälp med sina inrikespolitiska skumraskaffärer. Men låt oss inte bli fångar i det absurda skådespelets twittrande publik. För att förstå och synliggöra samtidens handlingsalternativ måste vi frigöra oss från kommentarskulturen och fråga hur vi egentligen kom hit?

I en samhällshistorisk skala sticker fyra faktorer ut. De berör grundläggande sociala och ekonomiska förhållanden, politik, infrastruktur och kultur. Det är processer med egen rytm och inre logik – några av dem inleds snarare i slutet av 1970-talet – men efter 1989 löper de in i och förstärker varandra på ett sätt som blivit avgörande för hela periodens historiska konturer. 

1. En ackumulation av skillnader. Samtidigt som levnadsstandarden har ökat har de ekonomiska, sociala och geografiska skillnaderna i Europa blivit större. I Sverige har de ekonomiska klyftorna vuxit i internationell rekordfart. Allt större kapital samlas hos ett fåtal. För dem med rötter i både land och stad bildar historien efter 1989 två olika kontinenter. Känslan av att samhället dragit sig undan förenar stora grupper i norra Europas landsbygder. Det har drivit på det politiska missnöjet under hela 2000-talet, senast genom Brexit och protesterna i Paris förra vintern.

2. En antioffentlig politik. Välfärdsstaterna efter andra världskriget formades ur övertygelsen att gemensamma institutioner kan överbrygga motsättningar. Perioden efter 1989 har i stället präglats av en anti-institutionell idé om politik. Den har ofta illustrerats med Margaret Thatchers famösa uttalande i en intervju med Woman’s Own från 1987: ”There is no such thing as society.” Efter kalla kriget fick 1980-talets idéer om att politisk styrning var orsaken till samhällets problem, inte dess lösning, spridning över hela det politiska spektrumet. Privatisering och outsourcing av allmänna tillgångar och statliga ansvarsområden blev under 1990-talet både nyliberalismens och de nya arbetarpartiernas lösen. Strax därpå framträdde en generation politiker som förenas av sin antioffentliga aktivism. I länder som Ungern, Turkiet och USA gjordes medier, universitet och offentliga institutioner till måltavlor för hätska kampanjer. Nationens organiska gemenskap, med ledaren som suverän uttolkare av folket, lanserades på nytt som ett svar på det moderna samhällets splittring och abstrakta flyktighet.

Hör dem tala med det förflutnas röst: förändring är möjlig i en omfattning som var otänkbar i går.

3. Nya infrastrukturer för kommunikation. Under samma period har samhällets mediesystem förändrats i grunden. I mitten av 1800-talet frikopplades den tekniska kommunikationen från människans fysiska transporttider. Händelser i olika delar av världen synkroniserades, blev samtidiga. Elektrifieringen skapade förutsättningar både för globala publiker och en nationell offentlighet. Efter 1989 inleds ett kommunikativt skifte i jämförbar skala. Digitaliseringen tas i dag för given men är i historisk mening fortfarande ny. Men det är inte de tekniska systemen som förändrar samhället utan de normer och hierarkier som användarna fyller dem med. Genom trådlösa nätverk och småskärmsmedier sipprar det allmänna in i det enskilda. Omklädningsrummet kopplas ihop med torget. Lokala sanningar blir globala, gruppen en mer levande gemenskap än samhället. Offentligheten spricker sönder i ett oräkneligt antal communities.

4. Den nya essentialismen. Europas förvandling under 1980-talet reflekterades i kritiken av de stora ideologierna. Det var också en kritik av språkliga vanor och normer som framställde identiteter och kulturella gränser som naturgivna. Monument kunde skapas och raseras, traditioner förändras och upphävas. Muren kunde rivas. Impulsen hos denna kritik var att försöka minska betydelsen av låsta identiteter och föregivna skillnader genom att synliggöra deras ursprung i historiska processer och konventioner. Under 1990-talet förbyttes denna kritik i en ny essentialism som bejakar och gör skillnaden absolut. Frågor om gruppens identitet och representation har överordnats frågor om vad som överskrider och förenar. Minoriteter hänvisas till att försvara sin rätt på etnisk snarare än medborgerlig grund. Nationer förstås som historiska bärare av exklusiva värden. Men hur ska samhället bli möjligt om ingen utanför gruppen kan förstå den, än mindre företräda den? Paradoxalt nog blev essentialismen lika viktig för den nationalistiska högern som för den identitetspolitiska vänstern. I historiens spegel flyter samtidens motsättningar ibland samman på högst oväntade sätt.

Vad lär oss den moderna samhällshistorien?

När skillnaderna i ett samhälle blir för stora försämras förutsättningarna för ömsesidig förståelse och gemensamma ansvarsformer. Grupper värnar sina gränser, ser inåt och bildar en egen förståelse av samhällsutvecklingen. När ackumulationen av skillnader och avstånd slår över i polarisering och rädsla sätts själva samhället i fara. 

Läs mer: Jens Christian Brandt: Festen vi missade 

Det moderna samhällets offentliga institutioner är ett aldrig fullbordat svar på frågan om hur den sköra balansen mellan allmänt och enskilt, likheter och skillnader, kan hanteras. Kärnan i det moderna medborgarskapet var idén om att varje individ besitter en förmåga att överskrida egna intressen och grupptillhörigheter, och att det är samhällets institutioner som skapar möjligheter till detta. 

Att perioden efter 1989 börjar framträda som en epok vittnar också om dess slut. Världen drar ihop sig kring frågor i en annan historisk skala. Det gör inte betydelsen av de gemensamma institutionerna mindre. Tvärtom, ingenting ter sig i dag viktigare än att återvinna en känsla av oavbrutet samhällsbyggande.

Ta därför fram minnesstenarna som lossnade ur muren och hör dem tala med det förflutnas röst: förändring är möjlig i en omfattning som var otänkbar i går.