Samplade topografiska fantasier, skärvor av murrigt 60-talskakel, betydelsefulla minnen strax utanför det medvetnas räckvidd. Ja, det är svårt att famna vad man ser i de akrylmålningar som utgör merparten av Fredrik Åkums utställning på Färgfabriken. Årets Beckerstipendiat söker avgjort ett läge mellan två poler, men vilka är inte självklart.

Ett knappt tjugotal målningar, hälften stora och resten små, upprepar envetet ett gäckande tema och bildar en tajt helhet som förstärks av att Åkum byggt upp ett mindre rum i Färgfabrikens stora sal. 

I de åtta mindre bilderna är kompositionen av former och spretande färgfält likartad, som om Åkum ville förklara att det han jagar är en variation eller finstilt förändring. I de större är glidningen i både färg och form vildare, men också här tycks allt strömma från samma källa.

Det är svårt att avgöra om målningarna är helt nonfigurativa eller abstraktioner av en bestämd form, som många av Åkums tidigare projekt. Kanske är det just det som är poängen. 

Upprepningen och transformationen är central för Åkum. I en monter ligger ett urval av de fanzines han har producerat, och på ett podium en rad skulpturala objekt som bygger en bro mellan tidningarna och målningarna. 

Två av objekten är avgjutna barkbitar i brons. En av dem ligger på en scanner. Barken som blivit brons är på väg att hitta ytterligare en inkarnation. 

Ett annat objekt liknar en uppslagen bok på vilken det ligger att avgjutet, svärtat nät som kunde vara hämtat från en basketkorg.

Berättelsens tradering eller tankens fortplantning är det stora ämnet som Fredrik Åkums konst rör sig kring i en praktik som liknar en både rytmisk och besatt visklek. 

De knappt formulerade fragmentens färd från duk till duk, från en form till en annan, är en spännande process att följa. 

Trots att Åkums stipendiatutställningen är sammanhållen så sätter den inte punkt. Min nyfikenhet är väckt, och jag väntar redan på uppföljaren.