Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-18 03:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/gellert-tamas-jag-har-tecknat-hela-bilden-om-de-apatiska-barnen/

Kultur

Gellert Tamas: Jag har tecknat hela bilden om de apatiska barnen

Bild 1 av 2 Gellert Tamas.
Foto: Julia Mård
Bild 2 av 2

Huvudproblemet i debatten om de apatiska flyktingbarnen är och förblir att tidskriften Filter drar generella slutsatser på gruppnivå utifrån ett fåtal individer, skriver Gellert Tamas. 

Utgångspunkten för varje civiliserat samtal är att man så korrekt som möjligt återger – och därefter sakligt bemöter – den vars åsikter och fakta avviker från den egna världsbilden.

I min replik i DN på Filters text ”Ohörda rop” (1/10), om de två i dag vuxna personer som berättar hur de som barn utsattes för grova övergrepp av sina föräldrar, med syfte att via barnens påstådda sjukdom få uppehållstillstånd, konstaterar jag: ”Varje övergrepp på ett barn från vuxenvärlden är ett övergrepp för mycket.”

Detta återger magasinet Filters redaktör Mattias Göransson och reporter Ola Sandstig, i sitt svar i DN (2/10), på följande sätt: ”Nermin och Anahit har blivit misshandlade och misstrodda, och nu fullbordas kränkningen genom att Tamas utmålar dem som undantag som ljuger om sina erfarenheter.”

Filters sätt att handskas med texter och citat framstår här i all sin tydlighet. Det spelar ingen roll vad man säger. Man kan säga vitt, Göransson och Sandstig skriker svart. Detta gäller i smått som i stort. 

I min replik i DN skriver jag: ”Att det finns individer som simulerar sjukdom, eller i extrema fall tvingar sina barn eller närstående till detta, är väl belagt.” Göransson och Sandstig får det till att ”Tamas drev tesen att tvångssimulering var en myt”.

Jag har givetvis aldrig drivit tesen att manipulation inte kan förekomma.

Huvudproblemet är och förblir att Filter utifrån dessa två fall på individnivå drar generella slutsatser på gruppnivå.

Både mitt reportage, ”Spelet om de apatiska barnen”, i Uppdrag granskning hösten 2006, samt den uppföljande boken ”De apatiska” 2009, fokuserade på frågan om manipulation. Att jag trots noggranna genomgångar av ett stort antal ärenden inte hittade ett enda belagt fall av manipulation förvånade – med tanke på den upphetsade debatt som då rådde – inte bara mig utan flera av de läkare som jag intervjuade. 

Sveriges kanske mest namnkunnige barnläkare, Lars H Gustafsson, återger i ”De apatiska” hur han och de övriga läkarna i Barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn tidigt diskuterade möjligheten av att det kunde handla om så kallad Münchhausen by Proxy, det vill säga vuxna närstående som tvingar ett barn att simulera för egen personlig vinning, men att de till slut förkastade tvångssimulering som en förklaring – annat än på individnivå. 

Gustafsson och hans läkarkolleger var tydliga med att tvångssimulering kan vara en förklaring, men i så fall troligen endast på individnivå, eftersom det är ”svårt att tro” att de grava personlighetsstörningar som brukar vara en förutsättning för dessa fall, ”skulle kunna få någon sorts epidemisk spridning”.

Om detta står inte ett ord i Filters långa text.

Sedan 2000-talets början har cirka tusen barn diagnostiserats med olika grader av uppgivenhetssyndrom. Tidskriften Filter har, efter 18 månaders letande, hittat två fall av manipulation. Det är två promille.

Huvudproblemet är och förblir att Filter utifrån dessa två fall på individnivå drar generella slutsatser på gruppnivå. Och att tidskriften dessutom förtiger, förvrider och förvränger all fakta som går emot den egna tesen.

Fallet med den nioårige apatiske pojken Artur blir närmast övertydligt. 

Göransson och Sandstig påstår att Artur, enligt de norska journalerna, gick från att ”sitta i rullstol till att stå, gå, leka, prata”. Men de nämner inte med ett ord att Arturs svenske läkare, dagen efter att nioåringen var tillbaka i Sverige, förfärat konstaterade: ”Pojken var apatisk när han åkte iväg och han kom tillbaka i ett betydligt sämre skick.”

De nämner inte heller att Artur, trots att familjen fick uppehållstillstånd ett år senare, fortsatt låg kvar i sin säng, stum och närmast orörlig, i ytterligare mer än sex månader. Varför Artur skulle fortsätta att simulera, månad efter månad efter att det påstådda målet – ett svenskt uppehållstillstånd – var uppnått, ja om detta säger Göransson och Sandstig naturligtvis inte ett ord.

De verkar snarare ursinniga för att jag – i motsats till dem själva – tecknat hela bilden. ”Natur & Kultur bör dra in hans bok och DN Kultur se över sina publiceringsrutiner”, dundrar de båda herrarna. Och det stannar inte där. Jag påstås också via mina ”felaktiga publiceringar medverkat till och sanktionerat barnmisshandel”.

Som sagt. Det finns gränser för vad som kan kallas för ett civiliserat samtal. Den gränsen har Mattias Göransson och Ola Sandstig tyvärr passerat med råge.