Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-08 15:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/generation-wealth-en-generations-lyxliv-som-blev-ett-luftslott/

Konstrecensioner

”Generation wealth” – en generations lyxliv som blev ett luftslott

Bild 1 av 5 Jackie and hennes vänner med Versacehandväskor i Beverly Hills, 2007.
Foto: Lauren Greenfield
Bild 2 av 5 Skönhetsprinsessan Eden Wood, 6 år, Los Angeles, 2011.
Foto: Lauren Greenfield
Bild 3 av 5 Fest i en märkesbutik i Moskva 2014.
Foto: Lauren Greenfield
Bild 4 av 5 Den förre hedgefundmiljardären Florian Homm, 55 år, som 2014 fick asyl i Tyskland, efter ett fängelsestraff
Foto: Lauren Greenfield
Bild 5 av 5 Secret Moneii, 28, strippa som tjänade grova pengar på klubben Magic City i Atlanta 2015.
Foto: Lauren Greenfield

Lauren Greenfield har ägnat 25 år åt att dokumentera rika människor och statusjakt. Nu visar Fotografiska i Stockholm hennes utställning ”Generation wealth”. Ett skrämmande aktuellt dokument över en ohållbar livsstil, tycker Birgitta Rubin.

I höstas tipsades jag om en hårresande dokumentär på SVT Play, kallad ”Besatta av rikedom”. Jag både fascinerades och förfasades över denna osminkade skildring av den globala konsumtionskulturens excesser, som utgår från fotografen och dokumentärfilmaren Lauren Greenfields egen uppväxt i Beverly Hills – omgiven av rikemansbarn och skyhöga förväntningar på att leva upp till den amerikanska drömmen.

Filmen är en del av hennes världsomspännande projekt ”Generation wealth”, som bygger på 25 års dokumentation av extremrika människor och statusjakt. I samband med finanskrisen 2008 anade hon en större, sedelärande historia om ”överflödets inflytande” i sitt arkiv med en halv miljon bilder. Urvalet blev först en fotobok och en vandringsutställning, som nu har landat på Fotografiska i Stockholm, där filmen även visas i en halvtimmesversion. 

Till fotona hör även texter med citat från Greenfields bok; från hennes intervjuer såväl som samhällskritiska kommentarer av andra. Det är den mest texttunga fotoutställningen hittills på Fotografiska – där jag brukar klaga på bristen på pedagogik och bakgrundsinformation. 

Här får vi så det räcker av allt – även bildmässigt är utställningen näst intill övermäktigt rik, men helt i linje med sitt ämne. Ett hyperaktuellt dokument över en ohållbar livsstil, som landar mitt i klimatkrisen och coronapandemien.

Greenfields fotografier presenteras i tre olika storlekar och Fotografiska öppnar med två uppblåsta, emblematiska bilder. Christina, 21, i en glasvagn à la Askungen, på väg mot sagobröllopet i Disneyworld, Orlando. Och så tre kvinnor i guld, paljetter och päls, vars svindyra märkeshandväskor är blickfånget. 

Utställningen inleds med material från Greenfields första bok ”Fast forward: growing up in the shadow of Hollywood”. Hon började sin bana som antropolog och efter misslyckandet med att tränga in i mayaindianernas kultur använde hon i stället den antropologiska fältstudiemetoden i undersökningen av ungdomskulturen på hemmaplan, bland lyxvillor, poolpartyn, märkeskläder och stjärnkult. Här såg hon att barnen redan var formade av materialismen och förevigade bland annat den piffiga tolvåringen Kim Kardashian på en skoldans, femton år innan dokusåpan där hon blev känd för att vara känd.

Kim Kardashian, 12 år, and hennes syster Kourtney (trea från vänster) på en skolfest i Bel-Air, Los Angeles, 1992.
Kim Kardashian, 12 år, and hennes syster Kourtney (trea från vänster) på en skolfest i Bel-Air, Los Angeles, 1992. Foto: Lauren Greenfield

Utställningen är indelad i teman som ”The Princess brand”, ”The cult of celebrity” och ”Dream house”, för att avrundas med ”The fall” i flera länder och ”The legacy of Gordon Gekko” – en resa från lyxtillvaro till ruin. Läs texterna till bilderna säger jag, för de både skaver mot och fördjupar de livsöden som Lauren Greenfield förmedlar. 

Konstnärligt är hennes fotografier mindre avancerade och inget sägs vara arrangerat. De flesta är knäppta rätt upp och ner, vissa dock fotograferade med vidvinkelobjektiv eller kraftigt inzoomade och ett par kompositioner är dramatiskt beskurna. Ljuset är genomgående hårt, färgerna uppskruvade och printarna platta.

Men motiven är desto mer spektakulära. Ibland skrattretande absurda, andra gånger skrämmande, sorgliga eller frånstötande. 

Tillvägagångssättet är det som imponerar mest på mig. Greenfield är lika mycket antropolog och journalist som fotograf och filmare – att bara hitta och få tillträde till dessa människor och miljöer måste ha krävt omfattande research och övertalning. Styrkan är också att hon återkommit till många av sina objekt. Däribland hedgefondmiljardären Florian Homm, som sammanlagt tjänade 800 miljoner dollar på toppen av sin karriär, men sedan haffades för bedrägeri och förlorade allt.

Kända (och ökända) är det gott om i Greenfiels persongalleri, där stjärnor som Michael Douglas, Jennifer Lopez, Tiger Woods och Snoop Dogg flimrar förbi. Men kändisarna är inte projektets brännpunkt, utan alla dem som jagar en ouppnåelig dröm. 

Greenfield vill blottlägga psykologin bakom allas våra begär och visar tydligt hur osäkerhet exploateras av den kapitalistiska kulturen, där kvinnor, ungdomar och minoriteter är de mest sårbara i jakten på pengar, framgång och bekräftelse. Deprimerande nog är statusmarkörer som feta cigarrer, smycken, kaviar, märkesprylar och golf sig lika jorden runt, även i Ryssland och Kina. I en av utställningens bästa bilder svingar den kinesiska affärskvinnan Xue Qiwen en golfklubba i sitt guldglänsande sovrum.

Xue Qiwen, 43, i sin lägenhet i Shanghai, 2005.
Xue Qiwen, 43, i sin lägenhet i Shanghai, 2005. Foto: Lauren Greenfield

Flickor och kvinnor dominerar Greenfields bildvärld och genusperspektivet bränner till särskilt i sviten från skönhetstävlingarna för barn och från Las Vegas. En plats där ”sexuellt kapital” och tjocka sedelbuntar regerar men försvinner ack så lätt. 

Från filmen minns jag särskilt den Barbiedockslika skönhetsprinsessan Eden Wood, som drivs hårt av sin mamma. Utställningens starkaste foto är i mitt tycke Eden, 6 år, i rosa volangklänning, kraftigt sminkad och ondulerad, fokuserad på en förförisk tungrullning. Här berättar bildtexten att fotot är taget strax innan hon drog sig tillbaka från skönhetstävlingar, för att i stället koncentrerar sig på sitt varumärke, med en skiva, en Eden-docka och en egen realityshow...

Den ”sexiga” sexåringen är uppförstorad på en vägg, i siktlinjen mot en mun i grotesk närbild, där en spruta med collagen sticks in i överläppen på en 72-årig kvinna.

Kapitlet ”New aging” handlar om kvinnor som vägrar att acceptera åldrandet och missbrukar plastikoperationer, med minst sagt avskräckande bilder på bröstförstoringar och ansiktslyft. Greenfield upptäckte att en majoritet av de skönhetsopererade inte alls är rika, utan försätter sig i oöverkomlig skuld.

Busschauffören Cathy är nog det mest tragiska exemplet. Hon åker till Brasilien på kredit, och parallellt med att hon desperat försöker köpa lycka under kniven, skär sig dottern svårt under upprepade självmordsförsök. Försummade barn är ett återkommande inslag i projektet.

”Queen of Versaille” är också ett drama som heter duga, där byggherren och miljardären David Siegel och hans 30 år yngre fru Jackie stupar på bygget av en kopia av slottet Versaille. Här finns även klipp ur den film som blev Greenfields genombrott. Han med kulmage, hon stereotypt blonderad och bröstopererad. 

Här och i avsnittet ”Drömhem” börjar lyxfantasierna att krackelera på allvar, med både rika och mindre bemedlade som gått i konkurs och blivit hemlösa.

Jag hade nog kräkts av alla ytliga, fåfänga drömmar, allt guld, glitter och glans, om inte Greenfield knutit ihop berättelsen med finanskrisen och slutet på spekulationsbubblan. Här finns ödsliga bilder från spökstäder, där växter äter sig in i övergivna byggen. Här berättas om självmord, skilsmässor och hon som tvingas försörja sig på telefonsex –men också om ånger, religiös omvändelse och naturen som en kraftkälla.

Greenfield avtäcker metodiskt mönster i framgångshetsen och vad den på sikt gör med oss människor. I en intervju berättar hon att det under resans gång ibland har ”känts som om jag bevittnat den västerländska civilisationens fall”.

Men Greenfield behöver inte moralisera. Hon visar bara fram den krassa verkligheten för många av dem hon har följt genom åren, där en ruinerad person lakoniskt konstaterar att ”jakten på rikedom är otillfredsställande”.

Utställningen avslutas med en anslående bild från Dubai. I förgrunden ett litet ruckel, i bakgrunden skyskrapor – som i soldiset framstår som en hägring.