Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 09:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/generos-hyllning-av-ilja-repin-i-st-petersburg/

Konstrecensioner

Generös hyllning av Ilja Repin i S:t Petersburg

Bild 1 av 4 llja Repin, ”Pråmdragarna på Volga”, 1874.
Foto: Ryska museet, Sankt Petersburg
Bild 2 av 4 Ilja Repin, porträtt av Leo Tolstoj, barfota, 1901.
Foto: Ryska museet, St:Petersburg
Bild 3 av 4 llja Repin, självporträtt 1878.
Foto: Ryska museet, St:Petersburg
Bild 4 av 4 Ilja Repin, ”Zaporogkosacker skriver brev till den turkiske sultanen”, 1880-91.
Foto: Ryska museet, St: Petersburg

Den kände ryske målaren Ilja Repin föddes för 175 år sedan, vilket Ryska museet i Sankt Petersburg uppmärksammar. Repin var bäst på att måla det han sett med egna ögon, konstaterar Maria Lind.

Tolstoj, Turgenjev, Glinka och tsar Nikolaj II är alla närvarande på Ryska museet i Sankt Petersburg. Museets generösa Ilja Repin-utställning ger med sitt omfattande persongalleri en glimt av kulturlivet i Ryssland runt förra sekelskiftet. Repin (1844-1930) var sin tids mest uppburne konstnär i grannlandet i öst och han målade helst direkt inför sitt motiv med en förkärlek för en rödgul palett. 

Denne Rysslands motsvarighet till Anders Zorn, minus de nakna dalkullorna, hade en trygg inkomst från porträtten av kulturpersonligheter och det politiska ledarskapet. Parallellt målade han med sin spänstiga stil bland annat bönder, de egna barnen och vaktmästaren på Konstakademien, där han så småningom blev professor.

Som god realist var han som bäst när han målade det han sett med egna ögon. Till exempel vännen Tolstoj barfota i trädgården, liggandes under ett träd med en bok i handen, i arbete i skrivarlyan och bakom plogen på åkern. Den episka målningen Pråmdragarna på Volga går tillbaka på en scen han själv observerat längs Neva-floden, med en grupp luggslitna män som likt djur drar ett skepp över ett grunt parti av vattendraget. Det lyfter också när han likt Manet isolerar sina modeller, mot en enfärgad bakgrund, och låter de målade ansiktena tala. 

Här påminns jag samtidigt om den amerikanske konstteoretikerns Clement Greenbergs klassiska essä ”Avantgarde and kitsch” från 1939, där han påstod att Repin bara är kitsch. Enligt högmodernisten Greenberg är Repin en motpol till det konstnärliga avantgardet med dess samhällskritik och överlägsna medvetenhet om historien, detta är ”färdigtuggad” konst som tar genvägar istället för att stångas med de politiska och konstnärliga problemen.

Det stämmer inte riktigt. Hos Repin syns ett starkt engagemang i gestaltningens kraft, i förmågan att forma en bild av verkligheten som också blir en del av den. Det är konst som smyger sig på en snarare än överrumplar. Kanske är måleriet inte det fiberrikaste en kan tänka sig men rikt på vitaminer och mineraler, inte olikt den strömning av dokumentära praktiker som under de senaste decennierna präglat samtidskonsten. 

Men vad betyder det att visa Repin i helfigur i Ryssland i dag? Hyllad av sin samtid, accepterad av bolsjevikerna och visad under hela sovjetperioden är han en tacksam projektionsyta även för dagens ryska samhälle. Katalogen är full av referenser till ”det ryska” i konstnärskapet, som passar väl in i de allt högljuddare nationalistiska tongångarna. Även om historiemåleriet med händelser ur landets historia och de religiösa scenerna aldrig får samma konstnärliga laddning som verken med kopplingar till hans livstid.

För övrigt tillbringade Repin en hel del tid utomlands och bosatte sig till slut 1918 i Finland, där han avled tolv år senare. Realismen ligger också i linje med den allmänna kulturkonservatismen som numera präglar många av landets offentliga institutioner. Att visa porträtten av den siste tsaren och hans släktingar är en tydlig gest, som hade varit otänkbar före 1991. Målningarna med kristna motiv ges dessutom gott om plats. Intressantast blir det att se dem i förhållande till att Repin faktiskt inledde sin konstnärliga bana som ikonmålare.

Läs fler av DN:s konstrecensioner