Numera är Claude Monet en symbol för den klassiska och tidlösa konsten. Affischer med hans dekorativa näckrosmotiv, som så många tycker om, har prytt tusentals väggar och ses i dag knappast som omskakande eller särskilt provocerande. När Monet fick sitt genombrott i Paris 1874 lät det annorlunda. Han och hans kollegor arbetade i opposition mot den tidens akademiska konst, och i en satirisk-parodisk recension i skämttidningen Le Charivari kallade journalisten Louis Leroy de utställande målarna för impressionister efter titeln på Monets verk ”Impression. Soluppgång”. Det som då avsågs som ett förlöjligande är i dag ett konsthistoriskt begrepp som studeras på universitet.

Man kan undra om museerna hade haft några målningar av Monet i sina samlingar om dåtidens makthavare hade beslutat att inte köpa utmanande samtidskonst. Monet var en produkt av sin tid. Han utmanade de klassiska normerna och skapade ett nytt bildspråk som först långt senare kom att betraktas som tidlöst. För konsten blir inte ”tidlös och klassisk” förrän i det ögonblick då någon bevarar samtidskonsten för eftervärlden. 

Att Sölvesborgs kommun förra veckan fattade beslut om att i sina inköp prioritera så kallad klassisk, tidlös konst framför utmanande samtidskonst är därför inte bara kusligt, eftersom den politiska armlängden helt har amputerats och den demokratiska processen punkterats. Beslutet är också absurt, eftersom det raskt gör en resa in i framtiden och tillmäter politikerna förmågan att avgöra vad som framöver kommer att bli klassiskt och tidlöst. Att kunna förutspå vad som händer om hundra år är få förunnat, och det vore förvånande – men förvisso imponerande – om det var just beslutsfattarna i Sölvesborgs kommun som ägde denna sällsynta förmåga. 

Moderna museet samlar in och bevarar samtidens konst och mycket av det som införskaffas blir med tiden klassiskt. Picasso, Dalí och Francis Bacon, som i dag lockar tusentals besökare från hela världen till Sverige, skapade starkt utmanande konst i sin egen tid. De speglade och kommenterade sin samtid och skapade ett nytt bildspråk som på sin tid stötte på motstånd. Samtiden är inte alltid rustad för att förstå det som konsten har förmågan att återge.

Själv kommer jag från Danmark, och även där har debatten mellan ett konserverande kulturarv och en experimenterande samtidskonst böljat fram och tillbaka på senare år, ofta med utgångspunkt i enskilda verk som har retat upp politikerna så mycket att de krävt att principen om armlängds avstånd ska avskaffas. Som ordförande för Statens Kunstfond i Danmark har jag deltagit i ett flertal debatter där mina meningsmotståndare velat insistera på att politiker ska kunna avgöra vad som är viktig konst. 

Min ståndpunkt har alltid varit den motsatta: Det ska ofrånkomligen och odiskutabelt vara ett professionellt och inte ett politiskt beslut vilken konst som ska investeras i. Konst som definieras politiskt dogmatiskt väcker minnena av 1930-talets Tyskland, där det som inte gillades av det politiska etablissemanget kallades för ”degenererad konst”.

Även om diskussionerna stundtals varit högljudda inbillar jag mig att samtalen har gjort oss klokare. Den levande debatten har åtminstone skapat en större förståelse för att även kulturarvet en gång har varit samtidskonst. När man i Sverige nu tar steget bort från politikens armlängds avstånd har det varit utan föregående samtal. Utan minsta nyfikenhet på eller intresse för vad som ger konsten näring och hur den tas emot i den breda offentligheten rensar man utan vidare bort en stor del av historien utifrån en dunkel uppfattning om vad konstens roll är. I ett längre perspektiv kommer detta att utgöra en skamfläck för de framtida generationer som sviks av sina folkvalda politiker.

Samtidskonsten är inte bara klassisk eller utmanande, tidlös eller provocerande. Den rymmer mycket mer och är vårt kanske viktigaste sätt att pejla den tid vi lever i. Den är obunden, odogmatisk, nyfiken och sökande. Precis som Monet var en gång i tiden. Tänk hur fattig världen skulle ha varit om den tidens beslutsfattare hade haft Sölvesborgs inskränkta och historiskt okunniga perspektiv.