Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-08 03:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/goran-leijonhufvud-sa-har-det-lokala-vanstyret-i-hongkong-eldat-pa-protesterna/

Kulturdebatt

Göran Leijonhufvud: Så har det lokala vanstyret i Hongkong eldat på protesterna

Bild 1 av 2
Foto: Mehdi Chebil
Bild 2 av 2 Demonstration för demokrati med paraplyer i Hongkong, sommaren 2019.
Foto: Todd Darling/TT

Peking anklagas för att ligga bakom brotten mot yttrandefriheten och demokratin i Hongkong. Men även två årtionden av uselt lokalt ledarskap har påverkat missnöjet i megastaden. Bristen på bostäder och sociala framsteg är betydande. Göran Leijonhufvud har läst en ny studie om pamparna och folket. 

Yttrandefriheten i Hongkong försvann stegvis. Grundlagens möjlighet till fria val trollades bort. Dessutom hotade Peking rättssäkerheten med ett förslag om att Hongkongbor skulle kunna utlämnas till domstolar i Kina. Då utbröt förra sommarens massiva och ofta våldsamma protester. 

Men bakom Hongkongbornas missnöje och desperation finns även två årtionden av uselt ledarskap från de lokala regeringscheferna. Deras vanstyre har urholkat tryggheten och välfärden för stora grupper och har därmed eldat på gatuprotesterna. 

Denna lokala aspekt saknas i den internationella rapporteringen, men britten Leo F Goodstadt ger hela bilden i ”A city mismanaged. Hong Kong’s struggle for survival”, en riktig guldgruva. 

Kolonin Hongkong byggde ursprungligen på opiumhandeln. Britterna och deras företag gynnades framför kineserna, som utgjorde 98 procent. Men på 1950-talet tvingades kolonialmakten hantera floden av flyktingar från den kommunistiska revolutionen och fattigdomen på Kinas fastland. När Hongkong 1997 återförenades med Kina hade staden en förvaltning i toppklass där tjänstemännen faktiskt värnade om invånarna i deras vardag. 

Tjänstemännen, mest infödda, gjorde jobbet så bra att Hongkong utvecklades till ett sorts välfärdssamhälle och ett ekonomiskt under, i dag en sofistikerad postindustriell metropol. Från eländiga kåkstäder på bergssluttningarna kunde flyktingarna flytta in i världens största kommunala bostadsprogram. De fick drägliga bostäder och tillgång till bra hälsovård och skolor. De hade en någorlunda anständig vardag, om än slitsam.

Inför övergången 1997 skrev representanter för Kina och Hongkong en grundlag för territoriet. Lagen är mest känd för att den ger Hongkong en hög grad av autonomi i 50 år enligt formeln ”ett land, två system”. Mindre känt är att den också förpliktar lokalregeringen att aktivt driva välfärd, hälsovård, utbildning och bra bostäder för invånarna.

Därefter har Hongkongs fyra svaga lokala regeringschefer på 23 år lyckats mala ner mycket av den välfärd och trygghet som Hongkongborna känt. Kom ihåg att centralmaktens viktigaste kriterium för att godkänna dessa ledare är att de visat sig lojala mot Peking. De behöver varken ha administrativ förmåga eller folklig förankring. De har varit tondöva gentemot den stora majoriteten invånare.

Den första regeringschefen Tung Chee-hwa kom från en redarfamilj med gamla förbindelser till Kinas ledare. När rederiet var på fallrepet kom kinesiska regeringens banker till undsättning. Så Hongkong fick en ledare som stod i stor tacksamhetsskuld till Peking. Tung Chee-hwa hade absolut ingen politisk erfarenhet och var inte heller någon förgrundsfigur i näringslivet. Han var handplockad av den kinesiske presidenten Jiang Zemin.

Även om det bara var ett fåtal lokala elektorer som skulle bekräfta den kinesiske presidentens val drev Tung Chee-hwa en sorts valkampanj inför olika samhällsgrupper. Som ackrediterad korrespondent följde jag honom när han framträdde på Baptist University i november 1996. Han var obekväm med uppmärksamheten och framstod mest som en snäll farbror. Men inför universitetets socialt engagerade lärare lovade han dyrt och heligt att följa grundlagens påbud om att bevara välfärden och ”skydda äldre och missgynnade”. 

Dessutom skulle varje Hongkongbo få en modern välbalanserad utbildning. Flera skulle snart få förverkliga drömmen om en egen bostad. Och de äldre skulle känna sig ”trygga, delaktiga och värdefulla”, en antydan om en allmän pension.

Men det skulle visa sig vara tomma ord. Att få en utbildning med kvalitet berodde alltmer på föräldrarnas ekonomi, enligt Goodstadts genomgång. Tanken på en folkpension har utretts till leda men har landat i en halvmesyr. Tveksamheten från varje regeringschef beror på att näringslivet larmar om att ekonomin inte orkar, eftersom de äldres andel av befolkningen ökar. 

I en debatt om sociala reformer gav textilkungen James Tien röst åt många av företagsledarna: ”Om de enkla arbetarna inte lever upp till samhällets behov, så kommer de tyvärr att bli utslagna.” 

Allmännyttans bostadsprogram var till stor del avvecklat efter fem år med Tung Chee-hwa. Han ville inte konkurrera med privata entreprenörer och hyresvärdar. Denna linje skapade kris på marknaden och 2011 tvingades regeringen åter börja bygga hyresbostäder till rimliga priser för allmänheten. Men det var inte så lätt längre, eftersom mycket mark delats ut till de privata fastighetsbolagens kommersiella projekt. Bostadsbristen är i dag akut också därför att spekulativa köp av fastlandskineser driver upp priserna. De unga Hongkongbor som jag träffat fattar inte hur de någonsin ska ha råd med en egen bostad. Frustrationen växer.

Så fort sociala reformer kommit på tal har taktiken varit att förhala, skylla på budgetbalansen eller med en from förhoppning bjuda in privata aktörer. Mönstret går igen från Tung Chee-hwa och vidare under de tre följande regeringscheferna hittills: Donald Tsang, Leung Chun-ying och Carrie Lam. 

Donald Tsang lanserade 2009 en plan för att stärka sjukvården som gick på knäna efter nio år av nedskärningar. Uppryckningen skulle finansieras med medicinsk turism utifrån. När klinikerna började översvämmas av födande mödrar från fastlandet krackelerade planen inför ett utbrett lokalt missnöje. 

Den njugga inställningen till välfärden har lett till pekpinnar från två kinesiska premiärministrar. I mars 2011 sade Wen Jiabao: ”Med så goda finanser och så stor valutareserv behöver Hongkong passa på att utnyttja sina goda förutsättningar för att förbättra det sociala skyddsnätet. Det gäller att särskilt ta hand om svaga grupper så att Hongkongborna kan leva ett bättre liv.” Han upprepade budskapet ett år senare.

Trots maningarna fortsatte Hongkongs regering att snåla. Den skar ner på personal inom socialvård, hälsovård och reguljär bostadsinspektion. Det senare ledde till förfall i äldre fastigheter och olyckor för de boende. Många i medelklassen såg sina bostadsvärden falla.

När Carrie Lam 2017 tillträdde som lokal regeringschef ville Kinas nye premiärminister Li Keqiang påminna om att stadens ledare måste ta medborgarnas livskvalitet som en huvudfråga. De fick inte se så pessimistiskt på ekonomins bärkraft. 

Ledarna i Hongkong håller alltså igen på välfärd, utbildning, hälsovård och bostäder så till den grad att centralmakten oroar sig gång på gång. Det ligger i det styrande Kommunistpartiets dna att frukta protester av alla slag.

Men Hongkongs regeringschefer har tjänat två herrar. Förutom att ständigt snegla mot Peking har de prioriterat den lokala affärsmannaeliten, pampar som utövar ett fåtalsvälde på fastighetsmarknaden och avskyr ordet välfärdssamhälle. Goodstadts grundliga forskning visar hur de tre första regeringscheferna i sin inkompetens landat i osmälta nyliberala föreställningar om att allt ordnar sig bara marknaden får styra.

I sin iver att ge Hongkongs företagare nya fördelar har de samtidigt försökt knyta stadens ekonomi fastare till kinesiska fastlandet. Goodstadt citerar flera uttalanden som speglar deras låga tilltro till Hongkongs egen styrka. Tung Chee-hwa tog initiativ till ett frihandelsavtal med Kina som Peking gick med på för syns skull. I praktiken fungerade det bara sporadiskt. Hongkongs företag hade lika svårt att få tillträde på marknaden i Kina som andra utomstående bolag. Deras försök stupade ofta på den välkända protektionismen ute i provinserna – märkligt nog ny kunskap för de intet ont anande Hongkongledarna.

Det mest besynnerliga var när Donald Tsang på allvar ville att Hongkong skulle ingå i Kinas planekonomi ”för att öka integrationen”. Ledarna i Peking förklarade taktfullt att det stred mot Hongkongs grundlag som just skiljer på de båda ekonomierna genom ”ett land, två system”. Det framgick senare att Donald Tsangs motiv var något så trivialt som att Hongkong 2007 hade problem med leveranser av fläskkött från fastlandet. 

Efter det föreläste Wen Jiabao lite om Hongkongs stora bidrag till Kinas ekonomi: ”Stadens ställning som internationellt finanscentrum byggde inte på planbeslut utan på marknadens konkurrens. Hongkong blomstrar tack vare en lång historia av finansiell förvaltning och ett fullfjädrat juridiskt system.”

Men nu hotas dessa Hongkongs styrkor av Pekings senaste klubbslag. I slutändan har de fyra regeringschefernas missgrepp bidragit till ett så starkt missnöje och så omfattande våldsamma protester att Kinas ledare gått över alla gränser. Kommunistpartiet har på egen hand infört den skoningslösa säkerhetslagen för Hongkong. Regeringschefen Carrie Lam fick inte ens se innehållet innan lagen var ett faktum.

 

Fotnot: Leo Goodstadt kom till Hongkong 1962 som nationalekonomisk forskare. 1966-76 var han andreredaktör för tongivande Far Eastern Economic Review och bevakade Kina och Hongkong. Senare blev han rådgivare åt Hongkongs två sista guvernörer i sociala och ekonomiska frågor. ”A city mismanaged” blev hans sista bok. Han avled nyligen 81 år gammal. Få har haft så djup, långvarig och engagerad erfarenhet av Hongkong. 

Ämnen i artikeln

Essän
Kulturdebatt
Böcker
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt