Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 21:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/grant-lagger-alla-kanslor-i-musiken/

Kultur

Grant lägger alla känslor i musiken

Caroline Cederlöfs popprojekt Grant har på kort tid erövrat en status som ett av landets mest färgstarka.
Bild 1 av 3 Caroline Cederlöfs popprojekt Grant har på kort tid erövrat en status som ett av landets mest färgstarka.
Foto: Eva Tedesjö
Bild 2 av 3
Foto: Eva Tedesjö
Bild 3 av 3
Foto: Eva Tedesjö

På kort tid har Grant blivit en av Sveriges mest omtalade nya artister. Bakom namnet döljer sig 24-åriga Caroline Cederlöf, som lägger precis alla sina känslor i musiken. Nu har hon chans att vinna både Grammis och P3 Guld.

Sara Martinsson
Rätta artikel

Vakterna på Centre Pompidou säger åt Caroline Cederlöf att flytta sig från rum till rum. När DN når henne på telefon en av de sista dagarna i december är hon på semester i Paris. Att tjejen som i musiken går under namnet Grant låter sig intervjuas just från ett konstmuseum i Frankrike känns som en tanke.

– Paris är min absoluta favoritstad, säger hon när hon till slut hittar en plats där hon får prata i mobil i fred.

– Det känns som att jag automatiskt får lite extra pondus när jag är här. Jag blir en modigare människa. Sedan är båda mina föräldrar extrema frankofiler. Så jag är uppvuxen med att höra pappa berätta om sina drömmar om att bli bonde i södra Frankrike. När jag var liten älskade jag att titta på videoklipp med Edith Piaf. Hon var en så fantastisk artist som verkligen kunde konsten att skapa en helt egen, ny värld som jag kände mig otroligt dragen till.

En bit över 20 är Caroline Cederlöf själv den sortens artist. Hennes popprojekt Grant har på kort tid erövrat en status som ett av landets mest färgstarka. På scen har Caroline Cederlöf rykte om sig att vara uttrycksfull, våldsamt intagande. Skillnaden mellan den omtalat expressiva sångerskan och den blyga tjej som för bara några år sedan inte trodde att hon var musikalisk nog att ens kunna lära sig skriva låtar är iögonfallande.

– På gymnasiet hade jag prestationsångest och dåligt självförtroende. Jag gav upp tanken på att bli jazzsångerska, som varit min dröm sedan jag var barn. Samtidigt var det också under den perioden som jag upptäckte popmusiken. Jag började lyssna på mycket brittisk musik, bland annat på David Bowie. Den där typen av direkta låtar, hookiga refränger med texter som ändå var komplexa. För en hormonstinn tonåring som jag var då kändes mötet med poppen som om hjärtat exploderade.

Caroline Cederlöf lägger precis alla sina känslor i musiken.
Caroline Cederlöf lägger precis alla sina känslor i musiken. Foto: Eva Tedesjö

Övertygelsen om att hon själv också ville göra den typen av musik fick henne att ta sig förbi hindret som var tanken på den egna otillräckligheten som låtskrivare. Hennes första trevande försök att på riktigt skriva skedde tillsammans med en kompis, på hans pappas vind. Han fick sitta och prova ut ackord på ackord vid pianot tills hon hörde det hon var ute efter.

– Jag visste att jag ville göra popmusik som väldigt direkt skulle kunna slå an en känsla. De där åren kring gymnasiet var en väldigt känslosam tid. Det är så många förstagångsupplevelser i livet under den perioden. Jag mådde också ganska dåligt. Jag har länge haft problem med panikångest och orossyndrom, jag upplever en permanent oro. Jag har fått hjälp med det nu, men när jag började skriva var jag fortfarande mitt i det. Så det lät på ett visst sätt i mig, typ. Och det är därför musiken låter som den gör. Dramatisk, säger hon och skrattar till:

– Den är verkligen inte smakfullt återhållsam.

Inspelningarna från vinden letade sig så småningom fram till producenten och låtskrivaren Peter Kvint, kring millennieskiftet framgångsrik hitmakare åt folk som Andreas Johnson, Eskobar och Peter Jöback. Han gillade vad han hörde på Carolines demos, och de inledde ett samarbete, som så småningom kompletterades av Johan T Karlsson från Familjen. Resultatet blev Caroline Cederlöfs debutalbum som Grant, ”In bloom”. Skivan släpptes i somras, men innehåller flera låtar från de där allra tidigaste försöken att skriva pop:

– Jag mår faktiskt förvånansvärt bra av att spela de här låtarna live, säger hon om faktumet att det som nu nått en större publik från allra första början bygger på hennes väldigt personliga känslor och erfarenheter.

Att jag mått dåligt har lett mig fram till någonting, kanske en sanning eller åtminstone till att jag skrev ett album.

– Det känns uttömmande och renande på något vis. Och trots att jag gått igenom de här känslorna och kommit vidare så känns det lika viktigt att sjunga om dem nu som då. Jag tänker att det är det fina med att jag hela tiden varit ärlig mot mig själv. Att jag mått dåligt har lett mig fram till någonting, kanske en sanning eller åtminstone till att jag skrev ett album. Så även om låtarna påminner mig om tunga saker känns det inte jobbigt att återvända till dem.

Hon nämner singeln ”Waterline” som en av de mest betydelsefulla, men också mest krävande låtarna på skivan.

– Den bearbetar ett självmordsförsök. Och just den känslan som jag försökte fånga, den om att välja att gå vidare, att vilja överleva, är fortfarande väldigt påtaglig när jag sjunger den. Därför har det också betytt så mycket när jag fått positiva kommentarer efter att jag spelat. För mina upplevelser har ju alltid tidigare varit personliga, bara mina. Att de nu kan beröra också någon annan är så övermäktigt att det knappt går att ta in.

Caroline Cederlöf säger att hon redan har tankar om hur en ny skiva skulle kunna låta och vad den skulle kunna handla om.
Caroline Cederlöf säger att hon redan har tankar om hur en ny skiva skulle kunna låta och vad den skulle kunna handla om. Foto: Eva Tedesjö

Att arbeta med sina egna känslor som huvudsakliga redskap med ett multinationellt skivbolag som arbetsgivare, med allt vad det innebär av att befinna sig först i produktionsledet i en industri ökänd för sin hänsynslöshet, kan låta riskfyllt. Men Caroline Cederlöf säger att hon upplever att där trots allt, åtminstone i cirkeln runt henne, finns en medvetenhet och en omsorg om det sköra:

– Jag tycker fortfarande att jag känner mig främmande för den läskiga branschen som jag hade föreställt mig den. Jag känner inte att jag ligger på ett av de största skivbolagen. Jag märker ju bara av dem jag jobbar allra närmast. Och där, i min krets, känner jag att där finns en stor lyhördhet inför hur jag mår. Det är jag som håller i spakarna. Behöver jag dra mig tillbaka och återhämta mig så finns rum för det.

Nu väntar en period av skrivande. Grants första skiva ska följas upp av ny musik. Hon säger att hon redan har tankar om hur den skulle kunna låta och vad den skulle kunna handla om. Innan dess ska också både grammisar och P3 Guld delas ut. Grant är nominerad i en kategori på den första och två på den andra, och om Caroline Cederlöf inte själv blir den som plockar hem plaketterna vet hon vem hon hoppas på:

– Jag tycker att Imenella är supercool, fantastisk. Jag tycker så mycket om hennes pondus och hennes ärlighet.