Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-20 21:12 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/grat-mer-for-oss-europa/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

"Gråt mer för oss, Europa"

Other: Martina Huber
Marshall Berman är övertygad om att terrorattacken mot New York var ett försök att utlösa raskravaller och inbördeskrig. Mikael Löfgren har träffat den ryktbare marxisten i sin jakt på den amerikanska vänstern efter 11 september.

Marshall Berman ser ut som en blandning av lärd rabbin och gammal hippie. Det är han också. Ja, det vill säga, rabbin är han väl inte men lärd (professor) och gammal hippie är han. Och nyfiken som en femåring.

Jag har träffat honom några gånger nu och det slutar alltid likadant: Ursäkta att jag frågar, men hur kommer det sig att du...?

Säger han. När det var jag som skulle intervjua, han som skulle svara.

Han hör till de författare vilkas ryktbarhet bygger på en bok. Det är i och för sig inte dåligt med tanke på att de flesta aldrig ger ut en bok och att de som gör det aldrig blir ryktbara eller ens ökända, hur mycket de än skriver och bär sig åt. Ska man vara noga har Berman gett ut två böcker till. Dels ett förstlingsverk om Rousseau, och dels en samling essäer som nyss kom på svenska: "Marxistiska äventyr" (Daidalos). Dessutom håller han på med en ny bok som kan bli hur läsvärd som helst. Den handlar om Broadways hjärta och har arbetstiteln "One Hundred Years of Spectacle: Metamorphoses of Times Square".

Men boken som gjorde honom ryktbar och som kommer att överleva honom heter, med ett citat från Karl Marx, "Allt som är fast förflyktigas".

När den kom i början av 1980-talet hade vänsterns tid redan runnit ut och postmodernismen runnit in. Berman menar att det beror på att han är så långsam. När han var färdig var det språkkritik och dekonstruktion för hela slanten. Det moderna sattes i fråga på alla nivåer: filosofiskt (upplysningstraditionen), politiskt (välfärdsstaten), konstnärligt (modernismen). Lite till mans gjorde sig européerna redo, inte minst de med vänsterbarlast, att lätta lite på bagaget och i stället leka de nya lekarna, med de nya lekkamraterna.

Just i det känsliga läget kom en halvgammal hippie från Amerikas förenta stater och påminde den europeiska vänstern om vad den var i färd att kasta över bord. Det moderna är ingen stil eller epok, påpekade Berman, det är en ambivalent och motsägelsefull erfarenhet, med egen historia och egna utmaningar för oss alla, här och nu.

I traditionen från Baudelaire, Marx, Benjamin - alla ordentligt mixade i den smältdegel som utgörs av en uppväxt i en judisk textilhandlarfamilj i Bronx och ett vuxenblivande i det tidiga 1960-talets New Yorkska universitetsmiljöer - betraktade Berman det moderna verkligen som ett oavslutat projekt, lika öppet mot historien och de klassiska konstverken som mot den senaste graffitin och andra tolkningsbara symboler i gatukulturen.

Vill man vara snäll mot européerna kan man säga att den gången påminde Marshall Berman oss om det arv som vi då höll på att förskingra. Han, amerikanen, påminde oss om oss själva.

Jag tänker på det nu när jag träffar honom på ett hak i hörnan Broadway och 100:e gatan. Marshall Berman har aldrig så mycket liknat en blandning av rabbi och hippie. Femåringsnyfikenheten döljer han till en början i ansiktsbusken. Kanske av blyghet?

Den kan i och för sig bero på att han glömt bort mötet och att jag varit tvungen att ringa och påminna honom (herregud, här flyger jag ända från Sverige...) - men jag undrar om det inte är något annat. När vi skiljs ett par timmar senare försöker han sig på en sammanfattning:

- Vad jag försöker säga är nog detta: en del av tjusningen med att bo i den här staden är att genomlida svårigheter. Ungefär som London under blitzen ...

Associationen antyder att Marshall Berman hör till den del av den amerikanska vänstern som tar terrorattackerna på största allvar, och som har ställt sig bakom kriget mot terrorismen. Berman växte upp bland överlevare från Förintelselägren. Han får tårar i ögonen när han minns sina lekkamrater med nummer på armarna och hur de skyndade sig att amerikanisera sina namn. Han är övertygad om att terroristerna med sin attack försökte utlösa raskravaller som skulle leda till inbördeskrig:

- Som jude vet jag att inga pengar, ingen social position skyddar mig om antisemitismen tillåts gripa kring sig.

Det första han själv gjorde när han nåddes av nyheten om terrorattacken var att hämta sin snart åttaårige son i skolan. Denne hade två frågor:

- Är det krig nu?

Och sedan, när han såg sin fars reaktion på de sammanstörtade skyskraporna:

- Varför är du ledsen nu när de där husen är borta, du har ju alltid önskat det?

Berman försöker le, och mumlar något om att det är sant. Liksom de flesta New York-bor hatade han World Trade Center eftersom tvillingtornen, till skillnad från klassiker som Empire State Building eller Chrysler-skrapan, inte skapade några sociala rum för människor att vistas i. De var sig själva nog. Men, tillägger han:

- I fantasin eller fiktionen kan skyskrapor brinna och förintas. I den verkliga världen tar de människor med sig när de försvinner. Byggnader kan byggas upp igen men människor som gått bort är oåterkalleligen borta.

Han berättar om de hemska scener som utspelade sig vid Ground Zero flera veckor efter terrorattackerna, när brandmän som letade efter sina förlorade kamrater hamnade i slagsmål med vaktande poliser. Berman, som själv förlorade sin far i unga år och som vuxen en femårig son, berättar en historia ur den klassiska filosofin:

"En man gråter vid sin sons grav när en stoisk filosof kommer förbi.

- Varför gråter du? Din gråt ger dig inte din son tillbaka.

- Jag vet, det är därför jag gråter."

Marshall Berman hade inte varit den han är om han inte hade begivit sig till katastrofplatsen, och försökt tolka det han såg där. När han gick omkring bland stearinljusen, efterlysningarna, blommorna lade han märke till att vissa saknade efterlystes av flera olika personer. Till skillnad från de "officiella" biografier som fortlöpande publicerades i olika medier framträdde här människoliv som var varken heroiska eller genomskinliga. Av de olika efterlysningarna fick man klart för sig att de här personerna levde både dubbel- och trippelliv. För Marshall Berman är slutsatsen upplyftande:

- Motsägelserna gör de saknade mer mänskliga. Ingen är bara en. Alla är samtidigt, mer eller mindre, föräldrar, arbetskamrater, makar, barn. Älskare. Detta är vad det moderna livet har gjort möjligt. Man må kalla mig voyeur - men visst är det storartat vilka komplicerade liv människor kan skapa åt sig själva.

Det är den borne sextiotalisten som har talat. Han berättar ännu en anekdot. Restaurangen Dino´s, alldeles vid katastrofplatsen, fungerade ett tag som bespisningsställe åt hjälparbetarna. Det ryktades att kvinnor från hela staden sökte sig dit, för att gratisjobba och trösta. Men brandmännen och poliserna kunde inte ta mot deras ömma omsorger; de var oförmögna att älska. Däremot ryktas det att det kommer att födas ovanligt många barn i New York nu i juni.

Men det fanns också andra reaktioner. Union Square - det hörs på namnet - var traditionellt arbetarrörelsens fäste på Manhattan, platsen för förstamaj-demonstrationer och en permanent Speaker´s Corner. Under andra världskriget togs talarstolen bort, man var rädd för subversiva åsikter, och sedan blev torget aldrig sig likt igen. Förrän efter 11/9:

- Det var helt otroligt. Som en blandning av fjärde juli och en sit-in från 1970-talet. Människor strömmade dit från hela staden. Bara satt där. Sjöng, fixade med minnesgrejer, samtalade. Och diskuterade, högljutt men respektfullt. Amerika behöver sådana offentliga mötesplatser. New York behöver det. Städer i hela världen behöver det.

Vilka åsikter var det då som framfördes där, frågar jag misstänksamt.

- Hela skalan. Från "döda dom allihop" till "döda oss allihop". Men mycket riktigt: det var för bra för att vara sant. Efter några dagar spärrade myndigheterna av torget med hänvisning till att hemlösa hade börjat utnyttja det som övernattningsställe.

Berman talar om sin stad som präglad av överlevarskuld - särskilt bland brandmän och poliser - men också av stolthet: vi ska fixa det här, vi ska inte låta oss brytas ned till rasister. Till och med förre borgmästaren Giuliani, "en i alla avseenden föraktlig man", visade sig i förödelsens stund ha både mod och empati.

Det är en egenskap som Berman saknar hos många europeiska kommentatorer, både politiker och intellektuella. Den halvkvädna utsagan att terrordåden skulle bero på USA:s synder finner han absurd:

- Så har kristna predikanter pratat genom hela historien: "Det är hemskt med jordbävningen, men..." Jag vidgår USA:s många brott mot mänskligheten, men jag kan inte samtala med någon som inte förmår visa empati. Jag känner mig lite paranoid i förhållande till Europa just nu. Att läsa Le Monde, Observer (lite bättre), Die Zeit (allra värst) är inte roligt. Varför har ingen medkänsla när amerikaner blivit offer?

På det har jag svårt att svara eftersom jag inte delar verklighetsbeskrivningen. Var det inte rätt många som kallade sig amerikaner och spontant demonstrerade sin lojalitet på gator och torg över hela världen? Utlystes inte tysta minuter i en omfattning som historien aldrig tidigare skådat?

Berman anser inte det. Berman anser att Europa har Amerika att tacka för sin frihet. Utan USA hade Europas länder antingen blivit sovjetrepubliker eller bekrigat varandra till döds:

- Ni klagar på att ni amerikaniseras med hamburgare och stormarknader, men det som verkligen skulle göra er lika oss är en militärbudget på triljoner dollar, och att era barn blev inkallade och ivägskickade till någon krigsskådeplats i världen. Jag hoppas verkligen att Europa äntligen börjar fungera som en politisk enhet, så att ni kan ta hand om era egna problem och hjälpa till att lösa alla andra.

Jag vet vad han syftar på men frågar ändå: Mellanöstern?

- Ja, en riktig europeisk armé skulle kunna skilja de stridande parterna åt.

Skulle USA tillåta det?

- Ja, varför inte.

Och Sharon?

- Sharon är en mardröm, men Arafat är en del av samma mardröm. Han fördömer terroristerna på engelska och hyllar dem när han talar arabiska. Han kunde ha fått sitt land om han hade skrivit på för två år sedan ...

Vilket "land" hade det blivit - ett örike?
- De flesta länder är inga messianska drömländer. Indonesien är ett örike ...

Jo, men inget annat land kontrollerar vägarna mellan "öarna".

- Arafat hade antagligen blivit mördad, men han hade gått till historien som en landsfader. Vill man vara statsman måste man uppträda som en. Hade han skrivit på hade han legitimerat fredsprocessen och delegitimerat terrorismen. Då hade han blivit en Rabins like - men han hade inte modet. Det är det palestinska folkets tragedi att dess ledare tänker på sig själva. Rabin visste vad som väntade honom, men gjorde det han måste i alla fall.

Tonen har blivit frostig, blickarna sårade. Ingen av oss vill ha påfyllning när vi erbjuds mer kaffe.

Innan våra vägar skiljs kan Marshall Berman ändå inte hålla sig längre:

- Ursäkta att jag frågar, men vad gjorde du i Israel?

Fakta/Marshall Berman

Marshall Berman har bott i New York i hela sitt 63-åriga liv. Han är professor vid City University of New York och har gett ut tre böcker: "The Politics of Authenticity", "Allt som är fast förflyktigas" och "Marxistiska äventyr".

Hans eftertankar om World Trade Center kan man ta del av i den utmärkta antologin, "After the World Trade Center. Rethinking New York City" (Routledge 2002), vars skiftande medarbetarskara i sig är ett uttryck för spännvidden inom amerikansk vänster.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.